Segovia

1900 år gammal.

28 meter hög.

Akvedukten i Segovia är något av det mesta imponerande vi har sett.

När vi gjorde vår höstresa till Italien 2023 kom vi till en utgrävningsplats i Selinunte på västra Sicilien.

Där köpte vi biljetter, gick in genom entrén, rundade ett hörn – och hade plötsligt ett grekiskt tempel mitt framför oss.

Att komma till Segovia, ungefär åtta mil nordost om Madrid, gav en liknande upplevelse.

Efter att ha besökt Spaniens tidigare huvudstad Toledo hade vi tillbringat nästan fyra dygn i Madrid (inlägg kommer på lördag). Segovia var ett osäkert kort när vi gav oss i väg på årets höstresa, men när vi hade varit ett tag i södra Spanien blev vi alltmer övertygade om att även Segovia skulle få bidra med ett inlägg på vår blogg. Det som framförallt lockade oss var bilderna på den till synes fantastiska akvedukten.

När vi kollade genom appen Park4night efter ställplatser hittade vi ingen. Däremot fanns det en parkering där husbilar var välkomna med både platser och möjligheter att tömma.

Det visade sig att den låg vid stadens tjurfäktningsarena. Platserna var lutande, men det var inte det som gjorde att vi inte kunde stå där. Problemet var de höga trottoarkanterna bakom bilarna. Vår husbil har ett långt överhäng och två bultar på undersidan gör att det skrapar i alldeles för lätt.

Efter några försök letade vi efter en vanlig parkering istället. Och vi hittade en där vi inte störde någon. Där fanns gott om platser, men inga andra bilar än vår.

Från Plaza de Toros var det ungefär en och en halv kilometer att gå till akvedukten, från vår parkering var det ytterligare fem hundra meter. Bra läge, med andra ord.

Vi hade passerat alla husbilarna vid tjurfäktningsarenan och gått ytterligare en bit när vägen vi svängde in på gick utefter en gammal mur. Sedan dröjde det inte så länge innan vi kom till början på akvedukten.

Vi hade inte tittat så noga på bilderna, men blev direkt imponerade – trots att den inte var speciellt hög i början. Men ju längre vi kom, desto högre blev akvedukten. Inte när det handlar om höjd över havet, men väl hög över marken. För vi var på väg ner i en dal mitt i Segovia.

I början var den som en naturlig del av den vanliga bebyggelsen. Genom bågarna såg vi parkerade bilar på andra sidan och folk gick fram och tillbaka under.

Byggtekniken imponerade, sten på sten på sten.

Och ju mer imponerande blev det för varje steg vi tog. När vi gick allt längre neråt ökade antalet stenlager. Den första våningen bågar utökades till en våning till.

När vi tog svängen ner mot själva dalen såg vi hela den delen där akvedukten är som högst. Vi stod ömsom still, ömsom sprang vi runt med mobilkamerorna. Och knäppte. Och knäppte.

Vi böjde huvudena bakåt, såg storleken på stenblocken långt över våra huvuden. Funderade på och pratade om hur det var möjligt att bygga på det sättet. Hur många byggare skadade sig under arbetet med de tunga stenarna? Hur många fick sätta livet till?

Akvedukten i Segovia är det största romerska byggnadsverket som står någonstans på Iberiska halvön. 28 meter hög, i dalen, förmedlade den rinnande vatten från bergen till staden. Wikipedia upplyser om att akvedukten efter vattenreservoaren är 825 meter lång, varav tvåvåningsdelen, där den är som störst, är 280 meter. Den fulla längden uppges dock vara 16 eller 17 kilometer.

Den byggdes förmodligen i början på 100-talet efter Kristi födelse. Utan maskiner, utan cement. Stenarna ligger på plats bara utifrån sin egen tyngd.

Vi hade inte beundrat klart när vi satte oss på italiensk pizzeria för att äta lunch. Det var lite kyligt i luften, servitrisen undrade om vi verkligen skulle sitta ute. Men har man chansen att sitta och titta på ett sådant underverk medan spagettin sugs in i munnen, då spelar temperaturen mindre roll.

Efter maten fortsatte vi ner till Plaza del Azuguejo där mest folk samlas eftersom det är där akvedukten är som högst. Vi såg runt på torget, på de olika kaféerna och restaurangerna, tog ännu fler bilder och gick sen trappan upp mot utsiktsplatsen där man ser akvedukten allra bäst uppifrån.

Så mäktigt. Återigen: hur kunde en sådan här byggnad konstrueras för nästan två tusen år sen?

Segovias gamla stad ligger på den nivå dit vi hade kommit och det var bara att fortsätta västerut för att titta på resten av den gamla staden, som sedan 1980-talet finns med på Unescos världsarvslista.

Som ofta i gamla spanska städer hamnade vi i gränder och på torg.

Vi kom till den stora 1100-talskyrkan San Millan och fascinerades av utsidan, men den var stängd så vi kom inte in. Men vi visste ju att det längre fram skulle komma en kyrka som förmodligen var ännu vassare.

Alla spanska städer har en Plaza Mayor, ungefär Stora torget på svenska. Så även Segovia. Ett stort öppet torg kantat av fina byggnader.

Allra längst bort på torget kom vi till den mäktiga katedralen (som egentligen heter Santa Iglesia Catedral de Nuestra Señora de la Asunción y de San Frutos) med alla sina tinnar och torn.

Vi gick in – och imponerades återigen av höjden. Och en del av utsmyckningen och mängden rum och utrymmen.

För att inte tala om pelarna med en diameter som gjorde att det behövdes flera personer för att omfamna dem.

Tornet var högt, men inte öppet. Därför behövde vi inte ens fundera på om vi skulle gå upp.

Vi gick ner till konstutställningen i källaren. Där fanns många tavlor med olika delar av det kristna budskapet.

Efter akvedukten och katedralen siktade vi på den tredje av de stora besöksfavoriterna, fästningen Alcazar.

Segovias gamla stad är inte så stor. Eftersom det är tätt mellan byggnaderna och finns både affärer och gamla hus att titta på går det snabbt att ta sig genom stan, om man så vill.

Det tog väl en kvart att avverka de sju hundra meterna mellan katedralen och fästningen trots att vi tog det lugnt.

Utsikten runt det gamla kungaslottet, som började byggas på 1100-talet, var vidsträckt eftersom slottet ligger ganska högt. Vi hade gärna köpt biljetter och gått in, men avskräcktes av de långa köerna.

Men utsidan var riktigt fint, inte konstigt att slottet/fästningen har använts av Disney som sagoslott.

Vi bestämde oss för att ta en annan väg tillbaka och gå utefter den gamla stadsmuren. Utsikten från slottsparken mot de centrala delarna av stan var också magnifik, med de två stora kyrkorna som uppstickande landmärken.

Vi kom till San Andreas-porten, en av de tre gamla stadsportarna som fortfarande finns kvar.

Genom den kan man gå ner mot de nya delarna av Segovia, om man istället går in kommer man till de gamla judiska delarna. Nu finns det inte längre någon stor judisk befolkningsgrupp, den fördrevs på 1300- och 1400-talen.

Men de judiska kvarteren finns kvar, precis som i Toledo.

Det gäller även den gamla synagogan, som i början på 1400-talet konfiskerades och gjordes om till Corpus Christi-kyrkan som den fortfarande heter.

Vi tog det lugnt genom Segovias gator. Njöt av den historiska miljön.

En rampliknande gata ledde oss ner till startpunkten för besöket i gamla stan; Plaza del Azoguejo, akveduktsområdet.

Cirkeln slöts med var sin glasstrut i handen och en café con leche på kafébordet framför. Utomhus naturligtvis.

För oavsett hur mycket annat Segovia hade att erbjuda, när vi ser tillbaka på besöket är det akvedukten som poppar upp först. Varje gång.

Stefan 11 november 2025