Santiago de Compostela

De börjar synas långt innan vi når Santiago de Compostela: pilgrimsvandrarna.

Med ryggsäckar prydda med pilgrimssnäckor siktar de mot den stora katedralen där vandringen tar slut för bortåt en halv miljon människor varje år.

Att stå framför katedralen och se hur vandrarna kommer i en strid ström är verkligen speciellt.

Det finns massor av pilgrimsleder runt om i världen. Exempelvis S:t Olavsleden som börjar utanför Sundsvall och går till Trondheim.

Men det finns en slutdestination i Europa som sticker ut: Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Det finns många olika vägar att ta sig dit till fots. Men alla slutar i stadens gamla centrum, som finns med på Unescos världsarvslista.

Jag har genom åren då och då hört talas om den spanska pilgrimsstaden. Jag har läst om den och pratat med kompisar som har gått någon av lederna som har samlingsnamnet Jakobsleden; namnet är i singularisform trots att det handlar om olika vägar från Frankrike, Spanien och Portugal för att ta sig dit.

Den allra längsta börjar utanför Lyon i Frankrike och är 160 mil. För att du ska få det märket som visar att du har gått leden krävs att man åtminstone går en på tio mil.

Men trots att jag har hört och läst namnet flera gånger och hade bra koll på var det ligger visste jag ändå i stort sett ingenting.

Vi startade dagen i staden Lugo på morgonen. Santiago de Compostela skulle bli vårt sista stopp i Spanien innan vi åkte vidare till Guimaraes, Porto och Lissabon i Portugal.

Vi hade flera mil kvar att köra när vi började lägga märke till promenerande människor i med ryggsäck och ofta någon stav i handen. Vi såg dem inne i samhällen vi körde genom, vi såg dem gå parallellt med vägen och på stigar i naturen.

Alla var på väg mot samma mål, Praza de Obradoiro (eller Plaza de Obradoiro, som de säger utanför Galicien) – det stora torget mellan katedralen och stadshuset i Santiago de Compostela.

Med tanke på att det är en världsarvsstad med många av medeltida byggnader tänkte jag att vi skulle se något spännande redan när vi rullade in i staden mot husbilsparkeringen vi skulle stå på. 

Men icke sa Nicke. Vi fick leva i ovisshet tills vi hade parkerat husbilen och gett oss i väg.

En hint om att det ändå var en speciell stad fick vi när det var dags att göra lite lunch innan vi drog till centrum. Det började med att vi hörde smällar. Det small högt, gång på gång.

Vi såg oss omkring bland husbilarna och vidare mot husen och vägarna runt omkring. Men det syntes ingenting. Tills vi började höra musik från en eller flera säckpipor. Strax hördes fler instrument.

Jag gick i riktning mot musiken och såg då en lång procession av människor komma gående nedifrån dalen på den stora vägen där två av filerna var avstängda för trafik.

Det var någon form av religiös marsch där det bars Kristus-bilder, olika slags standar och blommor.

Män, kvinnor och barn i en lång rad. De hade inte bråttom och reagerade inte som vi när det small gång på gång. Det grämer mig lite att jag inte lyckades ta reda på vad det för slags procession och varför det stundtals lät som på nyårsafton.

När vi ätit gick vi åt det håll som processionen hade kommit. Först efter kanske 1,5 kilometer började vi se konturerna av den sortens gamla hus jag hade räknat med att vi skulle se tidigare.

Det första vi stötte på av Santiago de Compostelas gamla stad var en kyrkliknande byggnad, San Franciscoklostret. Det hade varit kloster från nån gång på 1600-talet, men nu var munkarna ersatta av hotellgäster i hotell San Francisco.

Den gamla klosterfasaden, med inslag från 1500-talet, fanns dock kvar. Några spår av Franciscus av Assisi, som gjorde sin pilgrimsresa till den blivande staden Santiago de Compostela redan år 1214, fanns dock inte.

Medan vi fortsatte in mot de centrala delarna började allt fler ryggsäcksmänniskor dyka upp. Alla hade ett skal från en pilgrimsmussla på ryggsäcken eller någon annanstans på kroppen. Symbolen för pilgrimsvandringarna syns även på byggnader och på marken – och framförallt på alla skyltar som från olika riktningar och avstånd pekar mot just platsen vi var på väg till.

Ingen var tvungen att dra till Atlanten för att hitta sin egen pilgrimsmussla. De finns att köpa vid starten vid Jakobsledens olika sträckningar. Där får man också det dokument som måste stämplas varje dag under vandringen för att det ska bli godkänt som en officiell pilgrimsvandring.

När vi gick på den stenbelagda, blanka gatan passerade vi ett stort gäng ungdomar. När de pratade svenska väcktes mina gamla journalistinstinkter och jag gick fram och frågade var de kom ifrån.

Det var ett gäng tjejer och killar från Stockholm som gick på seglargymnasium. De hade flugit till Rotterdam och där klivit på fartyget som tog dem till hamnstaden Vigo, tio mil söder om Santiago de Compostela. De hade kommit till pilgrimsstaden med buss som några timmar senare skulle ta dem tillbaka till Vigo där det svenska herrlandslaget i fotboll 1998 stod för en insats som en del av oss minns. 

På väg mot katedralen kunde vi konstatera att vi gick omkring i en stad som hade varit mysig att besöka även om vi inte hade kommit dit för att det är Europas pilgrimsmetropol.

Där finns många fina gränder och gator. En del smala, några lite bredare, andra väldigt smala.

När vi närmade oss katedralen och Obradoirotorget hörde vi återigen ett av ljuden från processionen tidigare. Nej, inte smällarna utan säckpipan.

Den här gången var vi lite mer förberedda. Vi hade läst på om hur det alltid finns någon som spelar säckpipa – eller gaita som de säger i Galicien – när vandrarna tar de sista stegen och går igenom en portal för att komma ut på torget.

Och så var det verkligen. En gaitaspelande kvinna stod och tog emot dem när de mycket nöjda log tillbaka eller plockade upp sina mobiler för att filma avslutningen av den långa vandringen.

Det sägs att det alltid finns folk framför katedralen i staden eftersom det kommer vandrare nästan hela dagarna. Året runt.

Och det är klart, om sammanlagt en halv miljon människor med oregelbundna mellanrum årligen kommer dit och stannar där en stund för att vila och njuta efter fullgjort uppdrag så kanske det aldrig blir tomt under dygnets ljusa timmar.

När jag gick omkring och fotade med mobilen hörde jag många olika språk. Jag såg och hörde människor som tydligt kom från andra kontinenter, det pratades mycket amerikanska och även asiatiska språk.

Det delades också ut väldigt många kramar.

Några satt och pratade, andra satt ensamma som om de mediterade.

En del gick omkring med ryggsäcken kvar på marken för att varva ner.

Jag var lite sugen på att gå runt och fråga hur långt de hade gått. Och varför? För det finns olika anledningar, har jag läst. För en del handlar det om att göra det av religiösa skäl för att komma närmare den Gud de tror på, andra gör det av helt andra anledningar.

Att pilgrimsvandringarna går just till den här staden har en bakgrund som går långt tillbaka i tiden. Santiago betyder Sankt Jakob, den helige Jakob. En av Jesus tolv apostlar. Han begav sig till det som i dag är Spanien, återvände till Mellanöstern där han blev avrättad i Jerusalem och därmed martyr.

Enligt traditionen fördes hans kvarlevor till Spanien där de ligger begravda under det som i dag är katedralen i Santiago de Compostela. Därav pilgrimsfärderna, därav namnet Santiago.

Många pilgrimsvandrare avslutar sin vandring med att gå in i katedralen till en av de två dagliga pilgrimsmässorna.

Den främsta attraktionen där inne är den så kallade Botafumeiro, ett 80 kilo tungt rökelsekar som hänger i taket och svingas i 70–80 kilometer i timmen av munkar under gudstjänsterna.

Dock inte vid varje gudstjänst. Vill man vara säker kan man kolla på katedralens hemsida i förtid för att vara på plats när det händer. Eller lägga upp 400–500 euro för att det säkert ska bli av.

Jag hade svårt att slita mig från Obradoirotorget när vi väl hade kommit ut igen. Jag var så fascinerad av alla människor.

Men det fanns ju mer att se, även om vi inte gick in i några fler byggnader.

Det hade varit roligt att gå in i stadshuset, som tidigare var ett kloster, om det hade varit öppet.

Men vi bestämde oss för att istället runda den stora kyrkan och ta en sväng i kvarteren bakom katedralen. Fler gränder och gator, fler kaféer och restauranger.

Solen låg på väldigt skönt och när vi såg ett kafé i perfekt solläge var det dags för en café con leche.

De sedvanliga två glasskulorna i var sin strut köpte vi lite senare.

När vi kom till saluhallen, Mercado de Abastos, var det stängt. Inte så konstigt eftersom det var söndag. Det var för övrigt en del annat som också var stängt. Typ museer.

Eftersom vi var väldigt sugna på att kolla även den här saluhallen (lex Biarritz, Cadiz, Zaragoza med flera) blev det tidigt besök nästa morgon, ungefär när den öppnade.

Även om inte allt var uppackat och det inte var så många kunder som hade kommit fick vi se Mercado de Abastos från insidan.

Den byggdes 1934 och erbjuder fortfarande ett stort utbud av frukt och grönt, kött och fisk och en massa annat.

Vårt besök gav oss en liten hint hur det är när det har varit öppet en stund och alla färska varor är på plats.

Jag skriver som så ofta: Nästa gång får vi göra det ordentligt.

På väg tillbaka till husbilen passerade vi återigen Obradoirotorget. Där fanns fortfarande gott om folk.

Stefan 12 december 2025