Sainte-Maxime

Det spelas boule överallt i Frankrike.

Men i Sainte-Maxime spelas det med lite mer svenskkoppling.

På prins Bertils boulebana mitt i Sainte-Maxime träffas svenskar och spelar.

När vi för många år sedan ofta var på semester i Port Grimaud var det naturligt att vi en eller ett par kvällar åkte de få kilometerna till Sainte-Maxime för att äta på någon av restaurangerna eller bara promenera runt en stund.

De första gångerna vi var där var prins Bertil fortfarande i livet och hade sitt hus där, men vi såg honom aldrig spela i bouleparken.

När vi den här morgonen klev på buss 278 utanför camping Le Paradis des Campeur för att åka till Sainte-Maxime var det ett av de självklara målen för dagen, att kolla boulandet.

Men vi började inte där. Vi hoppade av bussen på hållplatsen nedanför kyrkan för att ta oss från östra delen av området vid havet till den västra.

Kyrkan är väl inte så speciell, men vi dras ju alltid till kyrkor. Så även den här gången.

Det mest minnesvärda från besöket blev en förbudsskylt som, minst sagt, fick mig att dra på smilbanden.

Vi är vana vid att det finns förbudsskyltar mot badkläder, sparkcyklar, fotoblixtar, mobiler och allt möjligt utanför eller i i kyrkor.

Skylten här ovanför stack dock ut i mängden.

Grejen med Sainte-Maxime är för oss närheten till vattnet.

Var du än är på huvudgatan, Charles de Gaulle-avenyn, så är det bara några meter till sandstranden eller, där vi började vår promenad, hamnen.

Det finns många fina båtar i Sainte-Maxime, men de är inte lika många, stora och lyxiga som i Saint Tropez, som man ser på andra sidan bukten. Eller i Antibes för den delen.

Men jag dras alltid till båtarna, förmodligen för att båtar alltid har varit en del av mitt liv hemma i Fiskebäck.

Van som jag är vid att ha en skärgård utanför hemmahamnen funderar jag ibland på hur man använder en båt där det inte finns några öar och är glest mellan hamnarna. Typ Sainte-Maxime.

Medelhavet var blått och stilla. Här och där fanns färgstarka blommor som en vacker kontrast.

Vi fortsatte med strandpromenaden på ena sidan och Charles de Gaulle-avenyn på den andra.

Vi passerade en hög staty i metall.

Gick förbi en nobelpristagare.

Konstrundan avslutades med en läcker bil.

Vi mötte lite sommarfina bilar som andades pengar, men inte så många.

Efter en liten stund kom vi till ett ställe som väckte nya, väldigt tydliga minnen.

På 1990-talet var vi vid ett par tillfällen tillsammans med min bror Thorbjörn och hans familj på rivieran. Det var på den tiden då vi precis hade skaffat våra mobiltelefoner och kunde nås överallt, till och med vid Franska rivieran.

När Thorbjörn satte sig på en bänk med utsikt över havet bort mot Saint Tropez plockade jag, utan att han såg, upp min telefon och ringde hans nummer.

Jag såg hur Thorbjörn, glad över den vackra utsikten, förberedde sig för att imponera på den ringande.

Han tog fram telefonen med en svepande rörelse och svarade så att jag både hörde det live och i telefonen:

– Rivieran!

Då ställde jag mig framför honom med höjd telefon och log. Det gjorde inte han, till att börja med. Men det gick snabbt över.

Sådan humor har jag. Det kan räcka med en bänk för att sätta fart på gamla minnen.

Vi kom fram till parkeringsplatsen vid boulebanan. På en skylt kunde vi läsa att vi stod vid prins Bertils parkering.

Där kom nya minnen som påminde om hur vårt liv har ändrats sedan vi åkte på semester med bil och husvagn till hur det är i dag med husbilen.

Nu ställer vi husbilen utanför trånga städer och byar, då lät vi husvagnen stå på en camping och tog bilen in till stan.

Som till Sainte-Maxime där jag på den här parkeringen ibland lyckades få en plats medan jag flera andra gånger fick parkera långt bort och gå en hygglig sträcka för att förena mig med familjen vid någon restaurang.

Boulebanan var tom. Jag ville ha en bild med boulespelare, men gänget på andra sidan var inte färdiga att börja ännu.

Vi passerade kasinot. Det väckte inga speciella minnen, vi har aldrig varit där inne.

Däremot var det lite speciellt att passera alla husmäklarna vid kasinot. Inte för att vi har letat hus eller försökt köpa något, utan av en helt annan anledning.

Det var där som Shaqir Goçi, skurken i mina två romaner, köpte ett hus en gång i tiden.

Vi kollade i skyltfönstren. Jag såg prislapparna och insåg ännu en gång att det får räcka med lägenheten i Fiskebäck och husbilen.

Vändpunkten för vår promenad var förutbestämd. Även den var kopplad till prins Bertil.

För på andra sidan bron över floden Le Preconil ligger ett speciellt hus, Villa Mirage.

Prinsen ägde det och tillbringade mycket tid där tillsammans med sin fru, prinsessan Lilian.

När han dog ärvde kungen den och kungafamiljen är ofta där på somrarna.

Den del av Sainte-Maxime där vi har varit mest är inte speciellt stor. Det handlar om strandpromenaden och stranden och ett par gator innanför.

Man når allt inom ett par minuter.

Det började rycka i lunchtarmen. Men först ville jag gå bort och se om det hade blivit någon action på Boulodrome Prince Bertil, boulearenan.

Och det var det. Gänget som hade stått vid den bortre sidan hade spridit ut sig på de olika grusplanerna. Närmast där jag ställde mig hade ett gäng kvinnor och män börjat spela.

Jag tyckte att det lät lite bekant och gick ännu närmare. Visst var det svenska.

Mellan några kast frågade jag en av kvinnorna om alla var svenskar.

– Ja. Och några norrmän. Vi träffas här första och tredje onsdagen i varje månad. Har gjort så sedan 2006 – 20 år! Vi samlas halv elva och sen kör vi. Vill du vara med? Det är bara att hoppa in.

De flesta i Rivieraklubban bor i området, bouleträffarna hålls hela året.

– Förutom på sommaren. Då åker många hem till Sverige. Men vi kör från september till maj.

Jag tackade för erbjudandet, men avböjde att debutera som boulespelare på platsen där prins Bertil med baskern på huvudet lirade med sina franska kompisar.

På andra sidan gatan hittade vi det vi behövde just då, en restaurang med dagens rätt (eller Plat de Jour, som vi säger här i Frankrike) bestående av filet mignon.

Mätta i magen gav vi oss in på parallellgatorna till Charles de Gaulle-avenyn.

Där finns många restauranger som vi inte behövde kolla menyer hos eftersom vi redan hade ätit.

Vi stannade till vid torget som nu var prytt av väldigt färgglada remsor en bit upp i höjden.

På en tvärgata fanns en annan typ luftdekorationer.

Vi gick förbi restauranger som vi kände igen, där vi suttit flera gånger. Men det mesta var stängt, förmodligen öppnades de först framåt kvällen när det var dags att äta middag.

Vi började känna oss färdiga med Sainte-Maxime för den här gången.

Men en sak hade vi kvar. Det var svårt att lämna Medelhavs-pärlan utan att ha ätit glass.

Vi fastnade för ett ställe. Med lösglass, naturligtvis.

När vi hade beställt våra två kulor i var sitt rån blev jag fundersam. Anettes första kula, nöt, såg väldigt liten ut. Men det var ingen kula, det var början på ett litet konstverk.

Glassmannen använde ingen skopa, utan en liten spade. Lager för lager byggde han upp en ros av de två ”kulorna”. Väldigt fräckt.

Ännu bättre blev det när glassen dessutom var väldigt god.

Smaken satt kvar i munhålan mot väg mot bussen.

Stefan 22 september 2026