Saint-Emilion

En gata där vinbutikerna ligger på rad.

I några butiker kan man även testa gåslever.

Under det 68 meter höga klocktornet finns en 38 meter lång och 12 meter hög underjordisk kyrka.

Centralorten i det världsarvsutnämnda vindistriktet Saint-Emilion är inte stor, men har mycket att erbjuda.

Vi sitter och tänker tillbaka på år 2025 års höstresa med husbilen. Så många härliga minnen vi har från den.

Bland många platser vi besökte, som vi redan i planeringsstadiet hade med, fanns världsarvsstaden Saint-Emilion i sydvästra Frankrike.

Den ligger cirka 45 kilometer från storstaden Bordeaux, som också är en vinregion de flesta säkert hört talas om.

Den historiska staden Saint-Emilion har också gett namn till en vinregion med samma namn. I denna region odlas vindruvor på 5400 hektar mark.

År 1999 fördes stan upp på Unescos världsarvslista för arbetet med att bevara, restaurera och överföra det enastående kulturarvet.

Sådant tycker vi är spännande och när vi närmade oss var det inte svårt att se att det var en historisk liten stad omgiven av vingårdar.

Området Saint-Emilion är internationellt känt och har årligen över en miljon besökare.

Vi ville se den fina gamla staden och planerade även för en natt med husbilen på en vingård som ingår i France Passion.

Vi hade letat upp några platser i ställplatsappen Park4night där vi kunde parkera husbilen när vi skulle besöka staden.

Men som det ibland händer när det finns mycket att se runt omkring, vi missade pilen som visade vägen till parkeringsplatsen. Vi tänkte om, hamnade på andra sidan Saint-Emilion och fortsatte lite närmare stan. Men vi insåg när vi kom fram att vi inte kunde fortsätta eftersom det fanns restriktioner för bilar som väger mer än 3500 kilo.

Istället svängde vi av och parkerade utmed vinfälten som många andra gjort, både husbilar och personbilar. Där kände vi att vi inte störde någon under de timmar vi skulle parkera där.

Strax efteråt kom våra kompisar Martin och Carina och även de fick en parkeringsplats utmed samma väg.

Vi tog på oss sköna skor att promenera i för vi hade strax innan läst i ett inlägg från Freedom travel att det var mycket backar i stan.

Redan när vi närmade oss husen på Rue de la Prte Bouqueyre, som ledde oss in i gamla stan, kände vi att det här var en sån stad vi skulle trivas i. Det var en hel del folk som var ute och strosade på de smala gatorna. Vi såg små restauranger och helt galet många vinbutiker.

Det var så där lagom varmt, ingen stekande sol som kan göra det så hett mellan stenhus och kullerstensgator. Vi njöt av att titta oss omkring.

Vi kikade in i några vinbutiker utan att köpa, för vi skulle ju stå på en vingård över natten.

På ”vingatan” fanns även en annan specialitet från området, gås- och anklever. Det är inget som vi brukar ha hemma, jag har inte ens smakat på det som ofta betraktas som lyxmat. Stefan och Martin provsmakade både gås- och ankvarianten. De var inte imponerade och något köp blev det inte trots att butiken hade ett kampanjpris.

Uppe på en höjd låg ”Castel daou rey”, som betyder det kungliga tornet. Det är det enda romanska tornet som fortfarande är intakt i området och man tror att det är byggt under 1200-talet.

Man kan gå in i tornet under vissa tider dagligen, men det gjorde inte vi.

Vi stod vid tornet en bra stund och såg ut över staden. Jag älskar att se ut över en stad och se taken där det ofta är så fina gamla takpannor, ofta i många olika kulörer på ett och samma tak. Vi gjorde det i flera städer under vår höstresa. Exempelvis i Segovia och Lissabon.

Ändå var det väldigt tydligt var en och annan takpanna bytts ut och där det inte alls haft någon betydelse vilken färg den nya takpannan har. Ett tak med ljust orange till beige nyanser har helt plötsligt några mörkt grå takpannor i ett hörn. Takpanna som takpanna liksom. Man tager vad man haver.

Staden är känd för att ha välkomnat olika religiösa ordnar. Där fanns benediktiner, augustiner, franciskaner och dominikaner.

På andra sidan av en vinodling bakom oss låg en del av ett gammalt kloster från 1600-talet. Ursulineklostret grundades av fru Lacroix och där bodde från början 18 nunnor. Klostrets syfte var att ge gratis utbildning till fattiga flickor från staden.

När vi kände oss färdiga med den vackra utsikten gick vi vidare in i staden på smala gator.

Vi stannade till på lite olika platser. När vi kom fram till den fina  kyrkan l’Eglise Collégiale, som började byggas år 1110, ville vi gärna se oss omkring i den.

Men just då var det en mässa där, så vi stannade som många andra alldeles tysta vid ingången för att få se in och lyssna på musiken som spelades. Lika tyst som vi gått in gick vi försiktigt ut igen.

Promenaden gick vidare mot den byggnad som sticker upp mest av alla i världsarvsstaden, det 68 meter höga klocktornet.

Tornet tillhör och står ovanpå den monolitiska, underjordiska kyrkan som grävdes ut redan på 1100-talet. Den är mycket stor, 38 meter lång och 12 meter hög och betraktas av många som Saint Emilions främsta sevärdhet. Man kan boka in sig för en guidad tur på den historiska platsen.

Vid klocktornet ligger klocktornstorget med några restauranger, kaféer och souvenirbutiker. Från en restaurang hördes gitarrspel och någon som sjöng väldigt vackert. Ute på torget bjöds på annan musik.

Vi gick fram till muren längst bort och tittade ner på torget nedanför. Där var det mycket folk och ännu fler restauranger och kaféer. Dit bestämde vi oss för att gå när kaffetörsten blev lite större.

När vi höjde blicken såg vi väldigt långt bort över Saint-Emilions omgivningar. Vi anade att en hel del av det gröna i vårt synfält var vinodlingar.

Vi fortsatte fram genom de smala gränderna. Förfasade oss över de stackars turister som kommit lite fel med både husbilar och bilar och försökte svänga för att köra tillbaka nån annan väg.

När vi långsamt strosade genom gränderna tittade vi på hus, omgivningar och folk. Vi hörde en hel del svenskar. Inte så konstigt, för Saint-Emilion är en känd vinregion.

En annan känd och bland besökare populär byggnad är Cordelierklostret från 1300-talet, byggt av Franciskanerorden. Under vårt helgbesök i mitten av september hölls en vinfestival, det var ju mitt i skördetiden.

Klostret som varsamt renoverats utan att förstöra de historiska delarna är idag en byggnad med restaurang, butik och bar. Där finns också produktion av mousserande viner.

Vi gick in i den fina designbutiken och tittade oss runt bland vackra saker att köpa med sig hem om man så ville.

Vi gick in bland vackra pelare och ut i en liten trädgård där bord stod uppdukade för den som ville prova olika viner.

Det gjorde inte vi, men det såg mysigt ut.

Nu hade vi börjat bli lite kaffesugna och stannade till på en servering under markiser mitt på ett torg en bit från klostret. Där satt vi med var sin cappuccino och en glass en bra stund och njöt av det mysiga torget med alla människor som rörde sig i makligt tempo runt om oss.

När vi så småningom bestämde oss för att gå tillbaka mot husbilarna gick vi förbi entrén till den monolitiska kyrkan. Där stod det fortfarande människor som väntade på att få komma in.

Vi åkte istället vidare mot vingården vi skulle stå på den natten.

Anette 2 januari 2026