Röttle by

En grupp höga stolpar där det växer humle för öltillverkning.

Två gamla kvarnar vid ett häftigt vattenfall.

Ett antal röda stugor med vita knutar.

Röttle by, söder om Gränna, är en liten pärla.

Att vakna upp i husbilen en solig morgon är fantastiskt oavsett årstid. Men att vakna en solig majmorgon omgiven av den skira grönskan som är det första man ser när man drar upp mörkläggningsgardinen ovanför sängarna.

Att då ha vaknat av en fantastisk fågelsång, det är magiskt.

Vi hade sovit en natt på Uppgränna ställplats, en halvmil norr om Gränna, och vaknat just så. Efter frukosten skulle vi bege oss till Röttle by. Ett ställe vi haft i åtanke flera gånger men inte kommit iväg till.

Vi körde Brahegatan rakt genom Gränna. I Gränna har vi varit flera gånger och det är så tydligt att stan verkligen lever upp under sommarhalvåret. Det är ju verkligen en liten pärla att besöka.

Men vi var ju på väg mot kulturminnet Röttle by. Det skulle skya på under dagen och vi ville gärna besöka byn i solsken för att få oss en go promenad med lånehunden Isa.

Röttle by ligger alldeles söder om Gränna. Istället för att svänga upp på E4:an, som för oss är den stora vägen mellan Göteborg och Stockholm, styrde vi mot Gyllene Uttern tills skylten mot Röttle by dök.

En ganska brant nedfart senare parkerade vi husbilen.

Vi såg ut över Vättern, alldeles framför bilen låg ett naturreservat ner mot Röttleåns dalgång.

Dit gick vi inte utan vi gick för att titta på kålgården och humlegården som låg på andra sidan grusvägen vid parkeringen.

Kålgården, eller som vi numera brukar säga, köksträdgården var fint inhägnad.

Även om det så här i maj fanns en del ogräs kan jag tänka att den blir full av olika grönsaker så småningom.

Alldeles intill fanns de speciella störarna som behövs när humle odlas.

Vi läste oss till att det är Röttle Bryggaresällskap som ansvarar för humleodlingen som de använder när de brygger sitt öl.

Humlegården har funnits där sen augusti 2014.

Hemma i mitt föräldrahem hade vi humle växandes på spaljéer på husväggen. Det växte väldigt snabbt varje år och var mer som prydnad.

När jag läste på information om bryggaresällskapet och dess humle lärde jag mig en sak som jag inte hade en aning om. Ni kanske vet detta, men jag hade ingen vetskap om att svenska bönder var tvungna att odla humle förr. Det var odlingsplikt från 1400-talet fram till år 1860 då odlingsplikten avskaffades. Allt för att varje gård skulle kunna brygga sitt eget öl.

Tänk att man fortfarande lär sig nya saker… eller, det där var ju något gammalt jag lärde mig…

När vi kände oss färdiga där gick vi genom byn mot vattenfallet.

Det var så fint att gå där bland de röda gamla husen med vita knutar, byggda på 1700-1800-talet.

Se vackra tulpaner, känna lukten av blommande hägg och se en del frukträd blomma.

Så mycket mer Bullerbykänsla kan man knappt få.

Vi vek av och kom på en mindre grusväg med gräs i mitten. Där kunde vi skönja bruset av vattenfallet en bit bort.

Vi gick nedför en brant backe och även om vi inte såg vattenfallet där, var det inte svårt att förstå åt vilket håll vi skulle gå.

Hunden Isa drog i kopplet för allt ljud var tydligen väldigt spännande. Vi hade kommit fram till den rytande forsen i Röttleån.

Vi gick ner till fallet och över ån på gångbron, byggd år 2009.

Jag tycker det är så bra när det är så tillrättalagt för att man ska kunna uppleva naturen på det sättet man kan göra här.

Det är ju mäktigt med ett vattenfall och det gick med hjälp av bron att komma riktigt nära.

Vi tittade upp mot åns västra sida där Jerusalems kvarn ligger. I den finns det delar från medeltiden, riktigt häftigt.

När vi kände oss nöjda med ”den rytande forsen” gick vi upp mot de röda byggnaderna igen.

Nu ville vi se Rasmus kvarn också. Den låg lite längre upp i forsen.

Kvarnen byggdes på 1650-talet och var från början ingen kvarn utan ett borrbruk som tillverkade musköter. Men på 1700-talet byggdes den om till att bli en mjölkvarn istället.

Där kunde vi gå upp på trätrappor på baksidan för att se de gamla kvarnhjulen.

Vi kunde också på andra sidan av kvarnen, se hur vattnet låg som i en liten sjö alldeles stilla. Högt ovanför såg vi bilarna på E4:an.

Där simmade några änder och tittade lite lojt på oss.

Genom en trappa kunde vi gå över ån på träbroar precis där ån kastade sig ner i vattenfallet.

Vi gick runt och såg oss omkring en bra stund.

Vi var ju där en måndag och vi såg inte många människor under vårt besök.

Tydligen är de flesta gamla husen numera sommarbostäder, att det inte var så många människor vi mötte var kanske inte så konstigt.

Jag kunde dock inte hålla mig utan var tvungen att berätta hur fint det var överallt när jag såg en man vid en liten röd stuga.

Han skrattade och tackade för min beundran över deras lilla stuga.

Sakta gick vi tillbaka till husbilen uppfyllda av allt vackert vi sett.

Anette 15 maj 2026