Ronda

Det räckte att jag såg bilder på bron över ravinen i Ronda för att jag skulle vilja åka dit.

Och det var som det såg ut på bilden: väldigt häftigt.

Men Ronda är inte bara bron, ravinen och stupen.

Det är även en liten historisk stad som fick författaren Ernest Hemingway att bli förälskad.

Ronda ligger på ungefär 700 meters höjd över havet. Och det kände vi av när vi åkte upp.

Vi hade precis varit i Gibraltar (inlägg kommer senare) och dessförinnan Cadiz innan vi lämnade den platta delen av kusten och åkte åt nordost upp i bergen.

Vägen var stundtals väldigt slingrande och inte så bred, men aldrig så smal att det inte gick möta ett annat lite större fordon. Typ buss.

Det visade sig också vara en populär väg för motorcykelåkare, vi blev gång på gång omkörda av gäng på två hjul (dock inte den sortens mc-åkare som man oftast förknippar med ordet motorcykelgäng).

De sista kilometerna innan vi var framme blev det dock lite plattare och till och med lite utför som omväxling till stigningarna.

Area de autocaravanas visade sig vara en fin ställplats med plats för många husbilar. Och eftersom Ronda är en liten stad var det gångavstånd dit vi skulle.

Från ställplatsen var det bara ett par hundra meter till huvudgatan Avenida Malaga, den var det bara att följa.

Vi fascinerades av några muralmålningar. Den första fanns i all sin ensamhet på en husgavel till vänster om vägen.

Därefter följde fyra i rad på den högra sidan. Jag har blivit lite förtjust i att hela väggar fylls med färg och motiv istället för att bara vara en tom, enfärgad yta.

När vi promenerade på trottoaren utefter Malagagatan var vi ensamma. Något helt annat var det när vi kom ner mot Rondas gamla delar. För när biltrafiken var förbjuden och gågatorna tog vid blev det alltmer folk att ta sig igenom för att komma till målet.

Det fikades och åts vid sidan av de smala vägarna och när vi kom till Plaza de Socorro var det många som satt och åt tapas och drack därtill.

En del lät sig fotograferas tillsammans med statyn av Herkules och två lejon (vad Herkules har med Ronda att göra har jag ännu inte lyckats ta reda på).

Andra kollade in Parroquia de Nuestra Señora del Socorro-kyrkan.

Vi granskade menyerna lite lätt för att kanske äta några tapas när vi var klara med ravinen och utsikten.

När vi var nästan framme vid branten som var markerad på både den digitala kartan och den i papper fick vi syn på en av Rondas mer berömda byggnader; den vita tjurfäktningsarenan.

Jag vet inte om det är så mycket att skryta med, men det finns dom som är stolta över att det var just i Ronda som den spanska tjurfäktningen uppstod på 1700-talet. Och arenan i Ronda uppges vara den första i landet.

Man kan få en guidad tur inne på arenan, med plats för ungefär fem tusen åskådare, men vi avstod. Tjurfäktning är inte vår grej.

Vi passerade hästdroskorna som stod och väntade på kunder utanför arenan och gick mot staketet som skymtade på andra sidan en liten park. Framme vid staketet förstod vi Rondas storhet. Alldeles nedanför oss var det ett väldigt stup och utsikten var enorm. Stup och utsikt är helt enkelt en Ronda-specialitet.

Vi fortsatte följa staketet efter branten och såg en bit bort hur hus byggts ganska nära de branta delarna. Eftersom husen låg där de låg gick vägen en bit inåt. Vi gick gå genom några andra gator och gränder för att ta oss vidare.

På en av gatuskyltarna stod det Ernest Hemingway, vilket gjorde mig väldigt nyfiken. Jag har visserligen inte läst så mycket av den amerikanska giganten, men ville ändå ha reda på hur han kunde ha fått en gata uppkallad efter sig just i Ronda.

Det visade sig att han ofta var i staden, skrev och och hämtade inspiration där. Alltid lär man sig något nytt.

Ju längre vi kom mot den El Tajo-ravinen, som en gång bildades av floden Guadalevin, ju mer folk såg vi.

Bilarna tvingades rulla sakta mellan folk till fots, på cykel eller i hästskjutsar.

Vi hade sett den välfotograferade bron (Puento Nuevo) snett från sidorna, men när vi väl stod uppe på den var den ännu mer imponerande.

När vi såg åt höger såg vi öppningen i ravinen med samma väldiga utsikt som tidigare, åt andra hållet var det istället de imponerade stupen och olika formerna på ravinen som fick oss att häpna.

Och vid varje ställe där man kunde få en bra utblick över både det ena och det andra fanns det några med ”vanliga” kameror medan de allra flesta som vanligt använde sina mobilkameror. Och, naturligtvis, var det många som med eller utan selfiepinne till hjälp såg till att föreviga att de verkligen hade varit på platsen.

Men jag var sugen på att se Puento Nuevo, som knyter ihop Rondas båda stadsdelar, nedifrån. På svenska heter den Nya bron, trots att den är från 1700-talet. Där finns även en bro från 1500-talet och en betydligt äldre bro från romartiden. Men Puento Nuevo är navet som turismen snurrar runt.

Vi fortsatte över bron och gick genom ytterligare gränder på den andra sidan. Där finns också en del restauranger, några med fantastisk utsikt över stupen vid ravinen.

Efter en stund kom vi fram till nästa utsiktspunkt och där var det fullt av liv. Utöver några matställen fanns där en liten park med en välspelande musiker och en man som satt med en skrivmaskin framför sig och erbjöd sig att, mot betalning, skriva en dikt om han bara fick ett ord att jobba med.

Men jag var mer intresserad av de som gick längst bort i parken och fortsatte nedåt. Det var tydligen där man kunde gå ner till botten av ravinen.

Vi dividerade en stund runt hur förståndigt det skulle vara för mig att gå ner. Anette avstod eftersom det var varmt och hon ibland drabbas av hjärtklappning när hon anstränger sig mycket.

Själv hade jag precis börjat jobba med att släppa gångkäpparna efter knäoperationen, men jag var väldigt sugen på att testa. Och det var ju över en månad sedan jag med käppar i händerna klättrade upp och nedför trapporna i Mont-Saint-Michel.

Jag bestämde mig för att gå en bit nedför trapporna. Eftersom det är jobbigare att gå nedför än uppför med ett nyopererat knä blev jag ganska snabbt övertygad om att jag skulle fixa det här. Det var visserligen ett antal hundra meter nedåt – och därmed lika många uppåt  – men det fick lösa sig.

Jag gick sakta nedåt. Efter ett tag passerade jag ett litet hus med en kö utanför. Det var de som skulle köpa biljetter till utsiktspunkten just där.

Men jag fortsatte, ville längre ner. Men när jag kom ytterligare en bit ner till nästa utsiktsläge blev jag besviken. För trots att jag närmat mig botten var utsikten inte den jag hade önskat.

Det blev till att vandra uppåt igen, till gänget som stod och köade. Jag ställde mig sist och fick när jag kom fram till biljettluckan inte bara en vit bygghjälm att ha på huvudet utan även ett hårnät därtill. Lite lustigt med tanke på min ”frisyr”. Där finns inte så många strån att hålla på plats.

Med nät och hjälm på skulten tog jag precis som de flesta andra vägen till höger och gick mot nederdelen på bron, på botten av den delen av ravinen.

Det blev en del bilder (ja, jag erkänner, även ett par selfies) på vägen ner. Jag mötte flera som hade varit där nere och vänt och blev alltmer nyfiken ju längre ner jag kom. Men när skylten och stoppet kom att jag inte fick gå längre var det återigen en besvikelse.

Inte så mycket för att det var skräpigt där nere som för att man inte såg så bra. Visst, bron stod där och det var mäktigt. Men bron hade jag sett bättre från andra punkter.

Jag gick upp till och genom det lilla huset och ned till utsiktspunkten där. Och där! Där fanns utsikten som jag hade letat efter.

Hur många hundra meter jag hade gått helt i onödan har jag ingen aning om. Men när jag väl stod där spelade det ingen roll.

Jag var minst sagt nöjd när jag kom tillbaka till hög höjd där min fru satt och hade det gott med ett glas framför sig och go musik bakom sig. Lugnt och fint, medan jag slet i backarna. Båda hade haft en fin stund.

Vi gick tillbaka. Passerade bron och siktade på en restaurang där vi hade sett att dom hade tapas till bra pris.

Men både stolar och bord var försvunna och dörren till restaurangen var stängd.

Vi fortsatte till Socorrotorget där vi hade kollat in menyn när vi gick förbi ett par timmar tidigare. Men även vid den restaurangen var skylten ovanför dörren och själva dörren de enda spåren av att det faktiskt hade gått att äta där.

När vi kom till nästa ställe där det var likadant insåg vi att vi var i Spanien och klockan var halv fem. Köken hade stängt för att öppnas igen vid halv åtta.

Vi hittade dock ett undantag där vi lyckades beställa var sin pasta.

På väg tillbaka till husbilen blev det naturligtvis var sina två kulor glass i en strut. Mycket välsmakande för övrigt. Precis som frukten vi köpte i en av alla de frukt- och grönsaksbutiker som låt utefter gatan.

Innan vi åkte i väg till Granada dagen efter gjorde vi något som det sällan finns möjlighet att göra på ställplatser, inte så ofta på campingar heller för den delen. Vi tvättade husbilen.

Efter sju veckor på rull hade den blivit både dammig och fått lite fläckar efter fåglar och annat här och där.

På ställplatsen fanns det möjlighet att tvätta husbilen. För endast två euro fick vi tillgång till vatten med både låg- och högtryck och tvättmedel. När vi drog vidare såg den ut som ny.

Stefan 31 oktober 2025