Risör

Vi har knappt en vecka på oss – vad ska vi göra?

Norska Sörlandet kan vara värt ett besök, där har vi aldrig varit.

Sagt och gjort, Norge fick det bli.

Vi tog husbilen till Risör – och hamnade mitt i en träbåtsfestival.

Risör var under många år ett välkänt begrepp hos familjen Nilsson. Den 28 fot långa snipa vi hade från slutet av 1980-talet och ett par år in på 90-talet var av det märket. Vi visste att det var en norsk båt, men längre än så kom vi aldrig i förhållande i namnet.

Men så satt jag hemma och kikade på kartan över södra Norge. Jag frågade Anette om vi skulle använda den dryga vecka vi hade på oss med husbilen till att åka till Norge.

Då tänkte jag på Drammen och Oslo, typ.

Men så fortsatte jag med googlandet och hamnade plötsligt på Sörlandet, den del av Norge som ligger längst söderut (vilket kan tyckas vara ett onödigt påpekande).

På Visit Norways sida om Sörlandet finns en rad orter presenterade. Ögonen föll först på Risör. Det fick bli starten på vår Sörlandsturné.

När vi tidigare har åkt rakt upp mot Oslo har vi varje gång passerat Moss, sex mil från svensk-norska gränsen. Den här gången var det just där vi lämnade E6:an och körde västerut.

För i Moss går färjan mot Sörlandet. Visst, man kan åka på fastlandet hela vägen. Men den omvägen kostar nästan lika mycket i diesel och eventuella vägavgifter som den halvtimmeslånga passagen mellan Moss och Horten gör.

På väg mot Risör mötte vi många norska husbilar, vi antog att det var för att det var fredag och många skulle hem till jobbet på måndag efter semestern. När strömmen av mötande husbilar var stor även under de sista kilometerna till Risör trodde vi att det skulle finnas gott om plats på den ställplats vi hade ställt in gpsen på.

Men trots att klockan var bara drygt halv ett när vi kom fram var det nästan fullt. Vi fick en av tre sista platserna. Att det sedan påminde om raketforskning att komma på hur man skulle betala var en annan sak.

Men det löste sig, vi fick en plats för fyra hundra norska kronor (ungefär lika mycket i svenska) för ett dygn.

Betydligt billigare kom en norrman på den angränsande parkeringen (även den fullbelagd) undan. Han betalade för sin lilla plåtis 20 kronor dygnet och drog sedan en elkabel tvärs över till ställplatsen. Väldigt provocerande i en tid när debattens vågor går höga om hur delar av husbilsfolket beter sig.

När vi kört upp husbilen på nivåklossarna, satt sladden mellan elskåpet och bilen och käkat lunch var det dags att plocka fram gåstavarna och dra bort mot Risörs centrum.

Knappt hundra meter från husbilen tog vi ett första stopp.

Trots – eller kanske på grund av – läget i världen med krig i Ukraina och Gaza och styrande stollar som Putin och Trump reagerar jag på ordet fred. Och alldeles innan vi kom fram till den helt vita träbebyggelsen fanns en liten portal med ordet Fredspark ovanför.

Några steg bort fanns en jordglob och runt den olika starka berättelser från olika sammanhang där människor drabbats av krigets ondska.

Ytterligare en bit bort kom vi till ”Mänskliga rättigheters stig”. På tio skyltar presenteras deklarationen för mänskliga rättigheter. Så uppmuntrande att bli påmind om vilka rättigheter alla människor borde ha.

De två första skyltarna stod lite snett, vilket fick mig att reflektera över att det är så det är på alltför många håll nu. De mänskliga rättigheterna är lite stukade när mänskligheten delas upp i dom och vi.

Det var inte riktigt det här jag hade i tankarna när vi började gå mot Risörs centrum, men det är bra att bli påmind.

De som läser oss här på bloggen vet att vi gillar städer med trä. Det kan vara tyska korsvirkesstäder som Quedlinburg eller Celle. Eller de tre städerna som ingår i den svenska Trästadsklassikern.

Risör, och flera andra städer på norska Sörlandet, är också kända som trästäder.

Att komma in i Risör blev ett nytt möte med gammal träbebyggelse. Den smala gatan som heter Trekta var en  oerhört charmerande upplevelse.

Vackra, vita trähus och färgglada blommor på fasader och staket. Ännu vackrare var det förmodligen för några veckor sedan när allt stod i blom.

När vi började närma oss hamnområdet blev åtminstone en av oss lite sugen på att ta en snabbtitt på utbudet i ett par av butikerna.

Eftersom jag fortfarande går ganska långsamt tyckte jag att det var lika bra att fortsätta direkt utan att vänta, lockad som jag var av alla trämaster och den allt högre musiken.

När vi kom fram till själva hamnområdet blev vi stående med snurrande halsar. I alla riktningar fanns träbåtar. Massor av träbåtar. Vackra träbåtar.

Rakt framför oss satt ett gäng scoutklädda människor och sjöng i två båtar. Tillverkade i trä, naturligtvis.

På kajen stod andra och lyssnade medan deras blickar och mobilkameror svepte över båtarna.

Lite längre bort till höger syntes källan till de covers vi hade hört på vägen dit. På en lite större segelbåt stod en man och sjöng medan han kompade sig själv på gitarr.

På kajen, några meter från relingen, satt åskådare och lyssnade och applåderade när sångaren/gitarristen spelade Beatles, Pink Floyd och en massa annat från den tid då min musiksmak hade sin guldålder.

På kajen framför en utflyktsbåt – i trä naturligtvis – såg jag en papperslapp med fredagsprogrammet för Trebåtsfestivalen.

Vi hade alltså haft flytet (ursäkta, ingen planerad ordvits) att komma till Risörs årliga träbåtsfestival. Den som hållits varje år den andra helgen i augusti sedan 1984.

Plötsligt fanns en förklaring till varför det var så mycket folk överallt, trots att högsäsongen egentligen är passerad.

Träbåtarna kom från olika håll utefter Norges långa kust även om väldigt många var lokala. Vi gick där och beundrade lackglansen när solen lyste upp hamnen och hela tillvaron.

Vi stannade till vid en väldigt, väldigt vacker nytillverkad båt på land och njöt ännu mer av hantverket när vi också bokstavligt kunde känna på träet.

Till vänster låg mestadels motor- och roddbåtar – naturligtvis i trä – när vi drog oss åt höger kom vi till ett helt gäng segelbåtar i olika storlekar. Segelbåtar har aldrig varit min grej, jag har seglat max fem gånger trots att jag alltid har bott nära havet.

Men vackra segelbåtar i trä är något annat. Den skönheten…

Vi var dock överens om att det inte är något för oss, som bara vill tvätta av ett plastskrov, vaxa båten, måla botten och sen sjösätta. Helst ska allt detta göras på några timmar en solig dag i maj.

Men kombinationen av rutinerade sjöbjörnar och vackra båtar i trä gjorde mig ändå lite avundsjuk.

Folklivet var enormt. Festivalen har årligen upp mot 15000 besökare läste jag på festivalens hemsida. Uteserveringarna i hamnen fylldes. Mat, öl och annan dryck förtärdes. Glass likaså.

På baksidan av havsnära Det lille hotel (Tollboden) fanns något som jag inte har sett på länge. En telefonautomat. En sån där som man stoppade mynt i för att få den signal som gjorde det möjligt att ringa.

Huruvida någon ringde från den eller inte vet jag inte, men på insidan fanns något som brukar intressera mig: böcker. Man kunde välja om man ville ta med eller lämna en bok – eller kanske både och.

Efter segelbåtarna och Det lille hotel kom träsniporna, alltså båtarna med spetsig akter. Alla med norska flaggor i aktern.

Några satt ombord och fikade medan folk gick på kajen och beundrade deras flytetyg. Någon satt och läste, till synes oberörd av de som passerade.

En hade startat den gamla motorn och lät besökarna njuta av den sortens motorljud som sällan hörs numera.

En sådan samling av träsnipor har jag inte sett sedan 60-talet, innan plasten tog över, hemma i Fiskebäck.

På land var det en blandning av folk. Från de som skyndade förbi till eftertänksamma, långsamt gående gubbar med skepparkrans.

Längst bort i hamnen kom vi till akvariet, som förmodligen är jättefint och intressant på insidan. Men vi valde att stanna kvar utomhus och började dra oss tillbaka åt det håll vi hade kommit från.

När vi precis hade börjat spana efter var vi skulle köpa glass stod vi plötsligt vid en ny vacker träbåt på land. Jag frågade en kille som stod bredvid om han visste något om den fina båten. Jodå, det var han som hade byggt den tillsammans med en kollega och kompis på Oselvarverkstaden som ligger tre och en halv mil söder om Bergen. 

Jostein Magnesen, som han hette, berättade gärna om hantverket bakom den fina båten, som var klar förra året och har testats med framgång i havet. Båttypen, oselvaren, har en historik som sträcker sig ett par tusen år tillbaka och är en del av det kulturarv som sedan 2021 finns med på Unescos lista över viktiga kulturarv.

Som bonus berättade Jostein, som kommer från Bergen, att han gillar Göteborg. Inte minst Brännö i södra skärgården. Och sånt gillar man ju. Jag kommer att tänka på Jostein och hans vackra båt varje gång jag tar båten ut till Brännö framöver.

Det sög ordentligt i glasstarmen när jag sa hej då till Jostein. Tack och lov var det inte många meter till ett ställe där vi på sedvanligt manér kunde köpa ett rån med två kulor var.

När vi gick tillbaka till husbilen konstaterade vi att det är sånt här som är bland det roligaste när man åker runt med husbilen; att komma till ett ställe man inte har någon koll på överhuvudtaget och omedelbart bli förälskad.

Kan de övriga orterna vi tänker besöka på Sörlandet matcha det vi fick uppleva i Risör?

Stefan 8 augusti 2025