Rinlo

När servitören ställde ner den väldoftande pannan mellan oss var cirkeln sluten.

Det som började med en uppmaning i norska Mandal en och halv månad tidigare blev verklighet drygt 360 mil senare i den lilla spanska orten Rinlo.

Och han hade rätt, den spanskfödde norrmannen.

Arroz caldoso de marisca var en maträtt värd att åka långt för.

Det kan vattnas i munnen när jag tänker på någon god maträtt jag har stött på någonstans.

Som någon av de malajiska rätterna på vingården Groot Constantia i Kapstaden.

Eller en fin risotto i Saranda i Albanien.

Eller varför inte en hel special med gurkmajonnäs hos Lasse på Heden hemma i Göteborg.

Men Arroz caldoso de marisca var något annat. Jag gick på en annan mans smaklökar och uppmaning.

Det började alltså när vi i augusti var i Mandal på norska Sörlandet och jag hörde ett par prata spanska. Eftersom jag fuskat med lite Duolingospanska och vi skulle ta husbilen till Spanien några veckor senare tog jag kontakt. Så där som mina barn (inte) älskar att jag gör.

Samtalet slutade med att den i Spanien födde norrmannen sa att ”dit måste du åka och den här maträtten måste du äta”.

Jag presenterade idén för Anette, som blev lika inspirerad som jag.

Det hela blev ju lite enklare av att vi ändå hade tänkt att åka utefter den spanska nordkusten. San Sebastián och Bilbao var givna stopp och vi skulle ju till Santiago de Compostela (inlägg kommer senare).

Men visitkortet från restaurang A Confradia, som jag fick av den norske spanjoren, fanns i tryggt förvar när vi påbörjade vår höstresa 31 augusti.

Det tog ungefär två veckor tills vi nådde den spanska gränsen mellan franska Biarritz och San Sebastián. Det fanns många intressanta platser att besöka på spanska nordkusten. Att vi verkligen skulle till lilla Rinlo med 222 invånare (Wikipedia 2020), en by som ingen vi har frågat känner till, blev ändå allt tydligare.

När vi kom till fina fiskebyn Cudillero efter en dryg vecka i Spanien, det var på en torsdag, hade vi bara nio mil kvar till Rinlo. För säkerhets skull plockade jag fram visitkortet och knappade in telefonnumret till restaurangen.

– Om vi har plats i morgon? Ja. Vi har två platser 15.30, annars är det fullt på fredag, lördag och söndag, blev svaret.

Jag bokade direkt. Men fick några minuter senare ett illavarslande sms. Det fanns ingen tid för oss då, däremot klockan 16, löd budskapet.

När vi på fredagsförmiddagen lämnade Cudillero började en märklig, förväntansfull stämning spridas i husbilen. Inför en restaurang och en maträtt som vi innan vi kom till Mandal aldrig hört talas om.

Vi hade på Park4night hittat den perfekta platsen för att ställa husbilen. Utsikt över havet, något hundratal meter från byn. Möjlighet till övernattning.

Vi ställde in båda gpserna på målet och körde på.

Avtagsvägen från motorvägen var inte så bred, nästa väg var ännu smalare och när vi närmade oss Rinlo blev vägen jättesmal. Så där att två bilar inte kan mötas om inte åtminstone den ena kör ut i vägkanten och stannar.

Samtidigt blev gpserna osams. Den ena, husbilens fasta, ville svänga vänster. Den andra, vår inköpta Copilot – där vi har husbilens vikt, längd och höjd registrerade – ville köra rakt fram mot byn. Vi lydde Copiloten.

Men bara kanske ett hundratal meter in i byn såg vägen ut att ta stopp. Enda alternativet var att köra 20–30 meter till och runda ett hushörn mot det okända.

Mannen, förmodligen infödd med erfarenhet av många turister som kommit rullande i sina husbilar, som stod några meter bort såg minst sagt skeptisk ut när han höjde armen i vad som inte var en hälsning.

Vi kunde ha chansat, gpsen föreslog ju en vänstersväng.

Men efter någon minuts betänketid slog vi back och bestämde oss för att vända. Det var dock inte helt enkelt då huvudgatan genom Rinlo är väldigt smal. Hade bilen varit några decimeter längre hade det inte funnits plats nog att vända. Nu gick det tack vare att Anette stod snett bakom bilen och markerade varje gång utrymmet tog slut och jag behövde köra framåt istället.

Jag uppfattade det inte som en vänlig blick jag fick av mannen bakom ratten i bilen som hade fått vänta medan jag snurrade på ratten.

Vi bestämde oss för att ta en av de väldigt, väldigt smala vägarna för att köra bakvägen till parkeringsplatsen. Men vi gav upp när vi såg hur smalt det var och följde istället den pyttelilla skylten vid vägkanten där det stod camping.

Och en camping fanns där. Med tillräckligt stora platser, en trevlig receptionist och en liten swimmingpool.

När mannen i receptionen hörde vilken restaurang vi hade bokat bord på pekade han mot ett hus en bit bort och sa att den ligger på andra sidan. Bara några hundra meter bort.

För så litet är Rinlo, allt ligger inom några hundra meter.

Bordet var bokat till klockan 16, vi lämnade campingen en och en halv timma tidigare för att det ibland är skönt att vara ute i god tid när vi inte har riktig koll på hur det ser ut på målet.

När vi passerade nyss omskrivna hus dröjde det mycket riktigt bara ett par minuter innan vi fick syn på ett blått hus, som vi först trodde var restaurang A Confradia. För ungefär så såg det ut på bilderna vi hittade på restaurangens hemsida och på Google maps.

Men det visade sig att det fanns fler hus med samma blå kulör. En bit längre bort såg vi två till, som till formen bättre stämde överens med bilderna på nätet.

Och mycket riktigt. På huset till höger stod namnet. På andra sidan den lilla vägen låg uteserveringen. Vi såg från vår position hur servitörer sprang emellan.

Utanför stod folk i kö, medan alla borden var upptagna.

Vi stod där och njöt av det som fanns framför våra ögon. Efter drygt 310 mils bilkörande hemifrån var vi äntligen där. Det var på sitt sätt ett magiskt ögonblick.

Vi bestämde oss för att utforska byn innan det var dags att sätta sig till bords. Vi började med att gå åt vänster upp för en liten backe.

Där uppe fanns inte bara en fin utsikt över havet utan också parkeringen vi hade hittat på Park4night.

När vi såg vägen dit var vi glada att vi inte testat fullt ut att ta oss dit. Vi stod bättre på campingen.

Vi gick tillbaka nedför backen och tog den lilla bron som ligger vid restaurangen. En bil kom körande mellan restaurangens båda byggnader och vi fick hålla oss till brons sidor för att bilen skulle komma fram.

När Anette gick fram mot mannen som uppenbarligen var hovmästare mötte han henne med ett ”Stefan?”.  Hon skrattade och pekade på mig.

Hovmästaren bekräftade att vi hade plats på den sittning som började klockan 16.

När vi passerade restaurangen och gick vidare insåg vi att det var på den smala vägen vi skulle ha kommit om vi hade följt instruktionerna från Copiloten. Och vi hade garanterat behövt mer utrymme än den personbil som vi fick flytta oss för.

Det som också slog oss var hur många restauranger det fanns på den lilla ytan i byn. Vi passerade säkert fem–sex matställen på vår korta promenad. Vi förstod att några av de som satt med glas framför sig väntade på att sätta sig och äta på A Confradia precis som vi.

När vi rundade hörnet där vi bestämde oss för att vända när vi kom från andra hållet insåg vi ännu mer att det inte var en väg för vår 7,5 meter långa husbil. Föraren till den holländska Volvon som kom glidande i låg hastighet såg minst sagt tveksam ut nr han insåg vilken väg han hade valt.

Å andra sidan fanns det ingen annan väg genom samhället.

Vi fortsatte förbi vår tidigare vändplats, konstaterade att byns kyrka inte var öppen.

Gick in mellan några hus, kom fram till en plats där vi kunde njuta av havsutsikten.

Klockan var bara lite drygt tre. På en knapp halvtimma hade vi långsamt och med flera stopp gått genom Rinlo. En timma kvar tills det var dags att äta.

Vi satte oss på en stenbänk. Njöt av att följa havets olika skiftningar medan vi väntade på det stora ögonblicket.

Kvart i fyra gick vi tillbaka mot restaurangen där våra middagskompisar hade börjat samlas medan serveringspersonalen dukade av och gjorde i ordning där vi skulle sitta.

Strax efter fyra fick vi vårt bord och fick beställa vad vi skulle dricka. Vad vi skulle äta var dock klart. Jag drog mig till minnes att jag kan ha sagt ja på en fråga där jag kände igen ordet arroz (ris) i telefonen.

Det var tydligen min beställning av samma mat som alla andra också skulle ha i restaurangen. Skillnaden var att några även beställde förrätt.

Jag såg nyfiket på pannorna som ställdes fram till våra bordsgrannar. När servitören kom med vår mat sa han att vi behövde vänta fyra-fem minuter eftersom den var så varm.

Det luktade gott. Och det såg väldigt gott ut där hummerbitar och andra delar av skaldjur stack upp över risgrytan. Det luktade gott, de fyra–fem minuterna var långa. Jag tog en liten brödbit, doppade och smakade. Gott.

Vi började lägga upp maten, använde de olika verktygen för att knäcka skal och klor.

Det smakade ljuvligt. Skaldjuren, såsen och riset.

Och det är absolut inget lyxställe. Precis som ett gäng andra gubbar satt jag i kortbyxor. Och priset var heller inte i lyxklass; 50 euro för båda två. Plus dricka. Och då var det mycket mat, lite mer ris än vad vi orkade äta.

Norsk-spanjoren hade rätt. Är man i norra Spanien är det bara att åka till Rinlo och äta Arroz caldoso de marisca på A Confradia.

När man har hoppats på något och fått uppleva hur förväntningarna uppfyllts känns det väldigt gott. Dagen efter åkte vi från Rinlo med en go känsla.

Som bonus stannade vi till vid havet några kilometer bort. Playa de las Catedrales är en oerhört känd strand som vi ville kika på innan vi åkte vidare.

Vi parkerade husbilen på den stora parkeringen där det redan fanns kanske 30 husbilar av olika nationaliteter. De flesta såg ut att ha stått där över natten.

Vi korsade den lilla vägen, gick en liten bit till och fick syn på de fantastiska klippformationerna som gör att så många människor åker dit.

Någon traditionell badstrand är det inte, för även detta är ett område med tidvatten och bra tryck i vågorna. När vi kom dit fanns det närmast land lite sand att gå på.

Vi gick ner och tog lite bilder, men hörde efter en kort stund en visselpipa uppifrån trappan. En man i varselväst stod och visslade och vinkade åt oss och de andra där nere att vi skulle komma upp.

När vi kommit upp satte han upp ett plastband, som markerade att det var tillträde förbjudet just då – om man inte betalade för att gå runt med en guide.

Klippformationerna på Playa de las Catedrales är fantastiska, men för oss räckte det med en halvtimmes besök. Sedan drog vi vidare.

Stefan 3 oktober 2025