Regensburg

Det har hänt oss allt oftare under de senaste åren: att vi blir överraskade över hur fint det är på en plats som vi tidigare inte ens har funderat på att åka till.

Som världsarvsstaden Regensburg i sydöstra Tyskland.

En vacker stad med tvåtusenåriga anor vid Donau.

Vi har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas. För oss har Tyskland varit ett land som vi passerat på väg mot Medelhavet – eller hem från samma hav.

På det fantastiska motorvägsnätet har vi ofta rullat rakt igenom, även om det några gånger har blivit stopp i en kö (stau) vid ett vägarbete (baustelle) eller på grund av en olycka (umfall). För de flesta av oss som har kört genom Tyskland är dessa tre tyska ord en del av resan.

Under de första decennierna med husvagn körde vi oftast rakt ner förbi München och Innsbruck när vi skulle till Italien. Efter att vi under de senaste 20 åren har ställt om till Kroatien i första hand har vi istället kört genom östra Tyskland; Berlin, Leipzig – och sedan motorväg A93 istället för att passera Nürnberg och München på A9.

Vid Regensburg brukar vi göra en 90-graderssväng. Österut på vägen ner, norrut på vägen hem. Flera gånger på väg söderut har vi fastnat i långtradarköer som har lösts upp nån mil efter Regensburg utan att vi har förstått varför de överhuvudtaget skapats.

Vi har förmodligen kört förbi Regensburg i endera riktningen mellan 20 och 25 gånger. Men aldrig har vi reflekterat över att vi borde stanna.

Detta ter sig helt obegripligt när vi nu har varit där.

Förra året stannade vi i Weimar, München och Quedlinburg på väg till och från Italien. När vi i år körde till Kroatien valde vi att köra genom Polen och Tjeckien istället för Tyskland. På väg hem var det dock givet att vi skulle fortsätta vår upptäcksresa till tyska städer.

Och då bestämde vi oss för att stanna i Regensburg, en stad som vi bara kände till i form av diverse vägskyltar som vi kört förbi.

Vi hade siktat in oss med husbilen på camping Azur, som ligger vid Donau. En helt okej camping, som bar spår av de tunga regnfall som hade svept över området innan vi kom.

Efter snack med våra holländska och tyska husbilsgrannar bestämde vi oss för att inte ta bussen in till stan utan istället plocka ner cyklarna och trampa de 3,5 kilometerna till centrum.

Och det blev en högst angenäm cykeltur utefter den väldiga floden. Många rörde sig på den grusade cykel- och gångbanan.

En del promenerade eller sprang. Andra valde att, som vi, cykla. Efter en dryg kilometer passerade vi under A93 som vi nästa dag skulle fortsätta köra på norrut.

När vi närmade oss gamla stan i Regensburgs mitt blev gruset till asfalt. Träd, buskar och gräs utefter cykelbanan blev till hus och stadsbebyggelse.

Det som slog oss var dock hur anpassat allt var för att man verkligen ska ta cykeln. Mitt i vägbanan fanns skyltar som påminde om att cyklar och bilar fick samsas, men cyklarna hade företräde.

Målet för vårt cyklande var gamla stan, vi siktade in oss på 1100-talsbron Steinernenbron. Något tiotal meter från Donau och kanske hundra meter från bron stod en massa cyklar som fick sällskap av två elcyklar från Sverige.

Vi gick mot tornet vid brofästet. Alldeles innan vi skulle passera under något av tornets två valv såg vi en rad av tvåhjuliga motorfordon. Det var dock inget mc-gäng vi hade stött på utan ett gäng italienska farbröder i vår egen ålder som var på utflykt med sina vespor.

Innan vi satte våra fötter på bron klämde vi in ett stopp till. Vi gick in i besökscentret för världsarvet Regensburg. Där inne finns bland annat en väldigt intressant tidsaxel som börjar med att de första människorna kom till Regensburg-området runt 5000 år före Kristus. Den fortsätter med noteringar om romartiden från år 80 efter Kristus och framåt och går via stadens storhetstid under 1100–1300-talet till våra dagar.

När jag försökte skoja med damen bakom informationsdisken och frågade om det fanns något att läsa på svenska svarade hon glatt:

– Åh är ni svenskar. Vad roligt!

På svenska. Visserligen med mycket tysk brytning, men ändå svenska. Hon berättade om sin tid i Sverige och bakgrunden till att hon hade lärt sig språket.

Vi var inte ensamma om att promenera över Steinernen-bron, denna eftermiddag. Många ville som vi gå över till ön Stadtamhof som för hundra år sedan var en egen stad, men som numera är en del av Regensburg.

På bron fanns det, som så ofta på broar i städer, gatumusikanter som bjöd på olika slags musik. Jag har stannat till i Paris, Prag och andra ställen för att lyssna på bromusik. Jag uppskattade det även den här gången.

Stadtamhof, som finns med i historieböckerna redan från år 918, var ännu en positiv upplevelse. Direkt efter bron över Donau fanns några restauranger, längre in såg vi inte bara färgglada hus utan även minnesmärken över den mörkaste tiden i den tyska historien.

Byggnaden med COLOSSEUM I stora bokstäver på fasaden var under andra världskriget en ”underavdelning” till koncentrationslägret Flossenbürg. 460 män från olika håll i Europa var under slutet av kriget internerade där. En del dog där, andra dog när de tvingades iväg på en marsch, en del fanns utmärglade kvar när befrielsen kom.

På ön finns även judiska minnesmärken från kriget.

Där finns också St Katharinen-sjukhuset med anor från 1100-talet. Stadtamhof är en del av världsarvet Regensburg.

På väg tillbaka över Steinernen-bron hade vi en magnifik utsikt över den gamla stadskärnan när vi återigen hörde musik, nu för ett helt annat håll.

Jag blev lite sugen att kolla efter källan till musiken som dånade ut över Donau. Men vi avstod från konserten på en båt några hundra meter bort och gick istället mot Regensburgs mäktiga katedral, Petruskatedralen, som med sina dubbla torn syns vida omkring.

På väg mot kyrkan passerade vi en gigantisk muralmålning av kampen mellan David och Goliat vid en gata där det mesta hette något med Goliat.

Ett av kyrkans torn höll på att renoveras på utsidan, men det gick ändå att se hur fin den är.

Inomhus fastnade vi framförallt för den vackra mosaiken i fönstren.

Vi tänkte att det skulle vara hur lätt som helst att hitta ett ställe där vi skulle kunna äta middag. Men utbudet av restauranger i området runt kyrkan var inte så stort. Vi fortsatte till vi kom till ett litet torg där vi på Hans im Glück åt var sin alldeles utmärkt hamburgare.

Maten fick smälta medan vi vandrade förbi det gamla rådhuset med sin välkända klockstapel.

Återigen började vi höra musik. Men denna gången av ett helt annat slag än den rock som hade dånat ut över Donau en stund tidigare. Nu handlade det om jazz, för det var jazzfestival på Haidplatz.

På scenen spelades det jazz framför en entusiastisk skara. På bänkar runt om på torget satt massor av människor och åt och drack. Det var en riktig musikfestival.

Vi hade ju ätit en liten stund tidigare, men det finns ju alltid plats i magen för en glass som vi köpte i en glassbutik på festivaltorget.

På väg tillbaka till cyklarna gick vi genom mysiga gränder och förbi spännande hus. Gång på gång sa vi till varandra att hit vill vi återvända.

För Regensburg är en stad man inte bör köra förbi.

Stefan 2 augusti 2024