Porto

Vi följde strömmen och såg hur det öppnade sig mellan husen.

Framför oss hade vi en vidunderlig, nästan 140 år gammal, dubbeldäckad bro över Dourofloden.

Vi ställde oss mitt på bron, såg i alla riktningar och njöt av världsarvsstaden Porto med anor från romartiden.

Det finns vissa platser som är självklara när man planerar en resa. Mycket improviserar vi fram under resans gång, men en del är orubbligt.

Typ Porto. En stad som var markerad med en stor, fet ring på kartan inför vår höstresa.

Vi kom direkt från vår första portugisiska favorit, Guimaraes. Vi åkte efter att vi hade varit upp på Penhaberget med linbanan.

Det var inte lätt att hitta någon bra plats att stå på i eller i närheten av Porto. Lösningen blev Parque de Campiso de Vila Cha – en camping vid kusten, drygt två och en halv mil norr om staden.

Jag funderade på om det behövdes, men bokade för säkerhets skull en plats dagen före. När vi kom fram förstod jag att det var en bra idé. För några andra som kom samtidigt som oss fick vända och åka därifrån eftersom det var fullt. Att vi kunde använda lågsäsongskortet, ACSI, gjorde inte saken sämre.

På campingen upplevde vi något nytt under vår resa. Till skillnad mot campingarna i norra Spanien, som var i slutet av säsongen, var det här en fullbelagd, året runt-öppen camping med fullt av varor på hyllorna i den lilla butiken.

Att ta sig in till Porto var enkelt. Utanför campingens entré väntade alltid minst en taxibil. För sju euro tog den oss till tågstationen tre kilometer bort.

Det tog en liten stund att komma på hur biljettautomaten fungerade, men till slut stod vi där med var sin tur-och-returbiljett för fem euro.

Vi hade förberett oss med en karta där en kvinna i campingreceptionen hade kryssat för platser hon tyckte att vi inte borde missa. Men när vi väl stod utanför tågstationen ställdes vi inför problemet med karta eller verkligheten.

De tecknade bilderna på kartan överskuggade gatunamn och annat, vilket gjorde det svårt att använda papperskartan. Det fick bli till att då och då koppla upp oss på Google maps för att verkligen hitta.

Riktningen var dock inget problem, det handlade om att gå söderut. Mot Dourofloden, som är pulsådern in i det välkända vindistriktet runt Porto. Där mycket av det kända portvinet produceras.

När vi väl tagit ut riktningen blev stadshuset vårt första stopp. Eller rättare sagt utanför stadshuset.

För på General Humberto Delgado-platsen alldeles nedanför stod en sån där skylt som är så svår att bara gå förbi. Ni vet en sån där med ortsnamnet i väldigt stora bokstäver: PORTO.

Jag var inte intresserad av att ta en selfie på mig och Porto, men hade svårt att låta bli att trycka på mobilkameran när de som stod i selfiekön gick fram.

Vi fortsatte vandra nedåt på fortsättningen av torget. Beundrade husen runt omkring, kollade på skulpturer.

Men eftersom det var varmt insåg vi ganska snabbt att lite skugga kunde vara gott. Att hitta ett kafé med parasoller på en tvärgata var inte speciellt svårt.

När vi efter urdruckna cappuccinos gick vidare fascinerades vi av de kaklade husfasaderna.

Personligen hade jag ingen koll på att Porto är ett kakel-Mecka där det blåvita azulejo-kaklet har rötter från 1200-talet.

Men under promenaden genom stadens centrala delar insåg jag hur stort kaklet är. Mycket var i azulejo blått och vitt.

Men färgutbudet och mönstren var mycket större än så. Mycket grönt, en hel del blått, brunt, gult och så vidare.

Med ett lite större konstintresse och kunskap i ämnet hade kaklet i sig förmodligen räckt för minst en dag i Porto. Men nu blev det mer att vi kikade på det som fanns utefter de gator där vi gick.

En annan sak som slog oss var den stora mängden tuk-tuk, sådana små fordon som framförallt används i Thailand för att frakta runt turister och andra.

I Porto stod de uppradade utanför populära platser och erbjöd olika slags guidade turer när de inte körde runt på gatorna med förare som både körde och berättade för passagerarna.

Ett alternativ var de små, veteranbilsliknande bilarna som åkte runt med samma koncept.

Effekten av kaffet och det lilla bakverket vi köpte till gick över rätt fort. Vi behövde lite mer handfast kost för vår fortsatta vandring. Vi passerade några restauranger innan vi slog oss ner på en tapasrestaurang, eller petiscos som det ofta står på menyerna i Portugal.

Vi beställde två var och delade och konstaterade att vi hade gjort rätt val. Det var gott.

Ju närmare floden vi kom, ju mer tätnade turistskarorna. Utanför den kaklade Carmokyrkan, färdigbyggd 1768, var det kö.

Ännu fler cirkulerade runt Clerigokyrkan, vars 75 meter höga torn syns nästan var man än befinner sig i Portos centrala delar. Vi såg människor högst upp i tornet, men föll inte för frestelsen att ta trapporna och göra dem sällskap.

Utanför den berömda bokaffären Livraria Lello var det inte bara kö, där krävdes biljetter för att komma in. Väntetiden var dock väldigt lång, vi hade även andra mål och avstod.

På den fortsatta vägen mot bron fanns ständigt återkommande teman: kakel på husväggarna och tuk-tuk.

Vi passerade Portos väldiga katedral, tänkte studera den närmare på vägen tillbaka.

Bara ett par minuter senare öppnade det sig framför våra ögon. Vi såg andra sidan Douro-floden, mot den del av storstaden Porto som heter Vila Nova di Gaia. Och självklart den mytiska, dubbeldäckade Luis I-bron.

Så fort vi såg den med spårvagnar där uppe och fotgängare på båda däcken förstod vi varför den är så central i det mesta som skrivs om vad man bör göra i Porto.

En första version, med bara en våning, ritades av Gustave Eiffel – mannen bakom Eiffeltornet i Paris.

Men den ratades och istället var det Eiffels adept Theophile Seyrig som designade den bro som stod klar 1886.

Luis I-bron utgör tillsammans med Portos historiska centrum och Serra do Pilar-klostret, på Gaia-sidan, Unescos världsarv.

Vi stannade flera gånger medan vi gick över bron. Såg västerut mot flodens mynning och österut där Dourofloden fortsätter in i landet.

Under tiden vi gick över pratade vi om hur vi skulle ta oss ner mot vattnet när vi kom över. Linbana ner till marknivå eller en brant promenad.

Anettes rädsla för höjder fick avgöra. Dessutom var det ju billigare att gå. Det blev alltså en promenad.

Trots att jag fortfarande använder gångstavar efter knäoperationen gick det fortare än vad jag hade tänkt mig. Det tog inte så lång tid att komma ner till brons södra fäste.

På väg ner passerade linbanan några meter över våra huvuden.

Vi hörde applåder och rop, undrade vad det var tills vi såg massor av människor som stod dels på bron och dels på en liten utsiktsplats alldeles bredvid.

De tittade på ett gäng badbyxklädda killar i så där 13–15-årsåldern. Killarna stod på och utanför räcket till den nedersta vägbanan. De byggde upp en förväntan medan allt fler åskådare samlades för att se dem hoppa ner i floden. Under tiden gick en kompis och tiggde pengar från åskådarna.

Först tyckte jag att det såg lite lurigt ut, att de skulle hoppa från den höga höjden. Men så såg vi skylten med seglingshöjden under bron, inte ens tio meter. Jag tänkte på de gånger jag själv stått på tian vid någon pool eller havet och hoppat i. Inte speciellt farligt.

Så hoppade dom, en i taget. Till applåder. Och så en kort simning och en snabb språngmarsch. Sen upp igen. Nya åskådare, nya applåder. Nya hopp. Mer pengar. En bra affärsidé ska man ju inte förakta.

Vi promenerade bland massor av människor utefter vattnet. Passerade åtskilliga marknadsstånd där det såldes allt möjligt. Letade efter nånstans att köpa ett par kulor glass, men hittade bara glasspinnar.

Det intressantaste för oss var inte att köpa något, utan att titta. Njuta av utsikten mot de gamla kvarteren på den norra sidan, njuta av att se den mäktiga bron från olika håll och vinklar.

I vattnet låg de vackra segelfartygen som tidigare fraktade portvin på Dourofloden till Gaia-sidan. Nu används en del av dem till att köra runt turister på floden.

Vi funderade på om vi skulle gå upp igen och ta oss tillbaka på den övre vägbanan för att på så sätt komma i nivå med de kvarter vi skulle till på den norra sidan.

Men vi valde den lägsta vägen över med vetskapen att vi så småningom skulle bli tvungna att avverka många trappsteg när vi kom över på andra sidan.

Under promenaden över bron såg vi dock något som vi inte kunde missa; ett slags spårvagn som klättrade upp för berget på väg till av oss önskad nivå.

Det blev ett givet val som sparade våra redan ansträngda knän. När vi tog den vägen missade vi dock att gå till katedralen. Det får bli nästa gång vi kommer till Porto.

En kyrka blev det dock, om än inte lika stor. Men med en väldigt vacker utsida.

Vi gick även in i Santa Clara-kyrkan och fick en sedvanlig sakral dos.

Vi kombinerade även kyrktitten med en aktivitet av ett helt annat slag, men som också ligger oss varmt om hjärtat. Mitt emot kyrkan fanns en glasskiosk med flera olika smaker på kulglassarna. Två kulor var fick det bli. När jag skulle betala var jag med om något som jag inte upplevt någon gång tidigare under våra drygt fyra veckors utflykt med husbilen.

När jag sträckte fram telefonen mot kortläsaren för att betala skakade mannen bakom disken på huvudet och sa ”cash”. På campingen i Rinlo gick det bara att betala med kontanter, men det här var första gången under resan som det inte gick att använda digital betalning i en butik eller kiosk.

Glassen var god och gav några minuters energipuff när vi började gå i riktning mot tågstationen. Vi hade då bara ett önskemål kvar, att besöka saluhallen.

Vi gillar saluhallar, typ den i franska Biarritz. Mycket färger, många dofter. Massor av god mat och dryck.

Saluhallen Mercado do Bolhao är från mitten av 1800-talet, men renoverades under fyra år för att stå färdig 2022.

Där finns mycket läckert att köpa och restauranger att äta i – men jag måste säga att jag har varit i mysigare saluhallar.

Trötta ben tog oss tillbaka till tåget och taxirörelsen gjorde oss inte besvikna när vi klev av.

Porto var en riktigt go upplevelse.

Stefan 10 oktober 2025