OS i Montreal

Bernt Johansson tog guld på cykel.

Anders Gärderud satte världsrekord när han vann 3000 meter hinder.

Och jag var där – i Montreal.

Snart har det gått 50 år sedan jag var med om en av mitt livs häftigaste resor.

Då jag som 18-åring fick chansen att jobba på ett sommar-OS.

Det hade varit mest logiskt att jag hade varit hemma och sommarjobbat på GT under sommarlovet mellan tvåan och trean.

Under två års tid hade jag, parallellt med gymnasiet, jobbat minst halvtid på Göteborgs enda kvällstidning.

Men jag hade andra planer, som i skenet av dagens problem att som ung få jobb, var helt galna.

Jag hade bestämt mig för att åka till USA och hälsa på min faster, farbror och tre kusiner i Chicago. Jag hade gjort samma resa tre år tidigare, när jag var 15. Men nu var det annorlunda. Jag var myndig och hade ett alldeles färskt körkort.

Under våren hade jag pratat med mina kolleger och chefer på GT-sporten om att jag skulle till USA i kanske ett par månader under sommaren. Fanns det någon möjlighet för mig att vara med och prya på OS som skulle gå i kanadensiska storstaden Montreal?

Efter att det hade pratats och funderats fick jag ett besked: ”Visst, du kan ta Uffe Janssons ackreditering. Han ska inte åka.”

Uffe Jansson var GT:s sportchef och krönikör.

Överlycklig är ett alldeles för svagt uttryck för vad jag kände. Jag hade så smått börjat inse att sportjournalist nog var yrket som jag skulle vilja satsa på. Och att då nästan få börja med ett olympiskt spel…

Min förhoppning var att jag skulle få vara med lite grand, få betalt för de artiklar som kom in och stå för det mesta av mina kostnader själv.

Att jag skulle få boende och traktamente betalt av tidningen hade jag inte kunnat drömma om. Men så blev det när jag fick mitt drömsommarjobb på andra sidan Atlanten.

Det har blivit en del resor genom åren. Både privat och i tjänsten. Men USA-/Kanada-resan 1976 sticker ut.

När jag satte mig och kikade genom mina bilder hade jag svårt att greppa att det var 50 år sedan. Ett halvt sekel!

Det hade bara gått sju år sedan Neil Armstrong satte den första mänskliga foten på månen, det var fortfarande drygt 13 år tills Berlinmuren skulle falla och föda drömmar om frihet och lycka.

När jag satte mig på planet från Chicago till Montreal i mitten av juli hade jag en månad med släkten bakom mig. Två veckor i Florida, en eller ett par veckor i Chicago där jag bland annat varit på bluesklubb och, för GT:s räkning, pratat med personal på en nattklubb där vår kung hade varit som kronprins.

Men när jag klev på planet mot Montreal handlade det bara om att uppleva och göra så bra ifrån mig som möjligt.

Jag insåg snabbt att det inte skulle bli någon lyxtillvaro. Vi bodde i nybyggda studentlägenheter där utrymme inte var prioriterat.

Men, å andra sidan, åkte jag ju inte dit för att glassa.

Det viktigaste var att det gick att sova hyfsat och att jag hade en plats där jag kunde placera och jobba på min nyinköpta skrivmaskin, en resemaskin med ett lock och ett handtag så den kunde transporteras.

Det var långt före datorernas och mobiltelefonernas tid. Artiklar skrevs på papper och lästes in till den så kallade telefonmottagningen (där jag började jobba på GT) som spelade in på band och sedan skrev ut manuset för att texterna så småningom skulle komma i tidningen.

I Montreal fick jag dock uppleva en teknisk revolution som jag inte var beredd på. Den dök upp redan under mitt första besök på presscentret där all världens sportjournalister satt och skrev på sina skrivmaskiner.

Jag hade haft med min skrivmaskin dit och skrev på papper som arrangörerna tillhandahöll. När det var dags att leta reda på en telefon för att ringa hem till tidningen och läsa in min text blev jag av en kollega hänvisad till en disk lite längre bort.

Jag gick till OS-värdinnan som stod där och började prata med henne om min artikel som skulle hem. Hon tog papperen, stack in dem i en maskin där de försvann för att komma ut på andra sidan.

Jag hade för första gången i mitt liv sett en fax. Så revolutionerande. Texter skrevs någonstans i världen och hamnade hos mina kolleger på GT, dit det också hade köpts in en fax.

Montreal-OS var på flera sätt en historisk idrottstävling där en hel del handlade om politik. De som fortfarande hävdar att man inte ska blanda idrott och politik skulle ha varit med i Montreal för 50 år sedan.

# Det första jag såg när jag kom till OS-stadion första gången var att något saknades.

Jag hade sett skisser på en vacker, modern stadion med ett högt, imponerande torn. När jag kom till stadion fanns inget torn, där det skulle ha suttit stack en skog av armeringsjärn upp.

Det hade saknats pengar och byggarbetarna strejkade. Tornet byggdes klart – mer än tio år senare. Bygget skatteplågade Montreals invånare under många år framåt.

# Fyra år tidigare hade palestinska terrorister i München tagit sig in i OS-byn och mördat och kidnappat israeliska idrottsmän. De elva israelerna dödades, ett öde som drabbade även de flesta angriparna.

Den internationella idrotten hade blivit av med sin oskuld.

I Montreal skulle inget sådant få hända.

Det blev de första olympiska spelen med massor av poliser överallt, även om det inte var i närheten av hur det ser ut nu för tiden.

# Montreal-OS blev också det första av tre bojkott-OS. I fokus fanns Nya Zeeland och Sydafrika – två stora rugbyländer.

Apartheidlandet Sydafrika – där svarta inte hade några som helst rättigheter – var på många sätt isolerat för sin åtskillnadspolitik.

Trots detta spelade Nya Zeelands rugbylandslag mot Sydafrikas vita lag. Protesterna blev massiva från det som då kallades det svarta Afrika.

Får Nya Zeeland vara med i OS kommer inte vi, var budskapet.

De flesta nationerna hade redan anlänt till Montreal när det slutgiltiga beskedet kom: Nya Zeeland fick vara med.

En eller dagar före invigningen packade nästan alla afrikanska länder från söder om Sahara och åkte hem.

OS i Moskva ytterligare fyra år senare bojkottade av västländer som en protest mot den sovjetiska invasionen i Afghanistan. Vid OS i Los Angeles 1984 hämnades Sovjet och deras allierade genom att utebli.

Som 18-årig blivande journalist hade jag lika svårt som de flesta andra att ta in allt detta. Jag hade ju dessutom inga tidigare OS att jämföra med.

Av min GP-kollega Cege Berglund, salig i åminnelse, fick jag förresten för några år sedan reda på att jag var den yngste svenske reporter som haft en OS-ackreditering runt halsen. Cege blev yngst när han som 21-åring var på OS i Mexiko 1968, men jag var bara 18 – och någon yngre kom aldrig efter mig, enligt Cege.

OS inleddes alltså med storpolitik och bojkott.

Men när väl tävlingarna kom i gång var det nästan som vanligt. Afrikanerna saknades, framförallt i friidrotten, men när startskotten sköts sprangs, simmades och cyklades det som vanligt.

Jag såg inte Bernt Johansson ta sitt historiska cykelguld, men loppets målgång var alldeles nedanför där vi bodde och jag tittade lite extra varje gång jag passerade efter det.

Jag försökte också fixa lite egna intervjuer. Stötte exempelvis på amerikanske supersimmaren Mark Spitz, som tog sju OS-guld i München fyra år tidigare. 

Jag fick en stund med honom på egen hand. Men det blev ingen bra intervju. Spitz var lika tråkig att prata med som han var bra på att simma.

Som ung orutinerad sommarjobbare fick jag ta tävlingar där svenskar inte förväntades vara med i toppstriden.

Därför fick jag se en del sporter jag inte hade sett så mycket vare sig förr eller senare.

Jag var på tyngdlyftning när Leif Nilsson gjorde en hygglig tävling. Men det jag minns mest var när jag pratade med honom efteråt och han öppet berättade om att han var tvungen att använda piller för att hänga med världseliten. Den sortens doping var då ännu inte förbjuden.

Jag var för första och enda gången i mitt liv på boxning när Ove ”Jätten” Lundby gick till kvartsfinal. Den blodtörst jag kände i hallen när någon var på väg att knockas gjorde att jag därefter aldrig gick på det som jag betraktar som våldssporter; som boxning och, framförallt, MMA.

Jag kollade när Janne Karlsson från Trollhättan brottades i sitt tredje OS.

När Ulrika Knape kämpade mot nackproblem som hon till sist besegrade och tog en silvermedalj, fanns jag på plats.

Ricky Bruch, den skånske diskuskastaren, tog brons och var som vanligt underhållande när han mötte oss i den svenska pressen dagen efter.

Min största sportsliga upplevelse var att sitta på läktaren när Anders Gärderud tog sitt efterlängtade OS-guld på 3000 meter hinder. Jag satt nästan i linje med mållinjen då han korsade den efter 8.08,0 minuter – världsrekord.

Den improviserade presskonferensen med den svenska pressen leddes av legendariske TV-mannen Lennart Hyland.

Att på en internationell presskonferens sitta några meter från en färsk OS-vinnare på 100 meter som nästan ingen hört talas om vare sig före eller efter var också speciellt. För så var det med Hasley Crawford från Trinidad/Tobago.

Den absolut största dramatiken upplevde jag dock i ett helt annat sammanhang, i en helt annan arena.

Modern femkamp är inget som brukar dra till sig så stort medialt intresse. Men vid OS i Montreal hamnade den arenan plötsligt i hela världens fokus.

Jag satt och slökollade lite grann när det blev plötsligt utbröt kaos en bit bort. Folk kom springande, massor av funktionärer började samlas.

I fäktningsmomentet mötte engelsmannen Jeremy Fox sovjeten Boris Onisjtjenko. Fox fattade inte hur det kunde lysa träff när Onisjtjenko stötte mot honom utan att träffa. Engelsmannen begärde kontroll av ryssens värja där det upptäcktes att Onisjtjenko hade monterat en knapp som gjorde att han kunde markera träff när han så önskad.

Än i dag – 50 år senare – har jag svårt att inse att jag var i samma lokal som en av OS-historiens största skandaler exploderade.

Något mer sommar-OS blev det aldrig för mig, men ett vinter-OS 1992 i franska Albertville. Jag jobbade med andra saker.

Men att jag fick chansen att vara med en gång är jag fortfarande väldigt tacksam för – trots att det har gått ett halvt sekel sedan dess.

Stefan 23 juni 2026