Omaha Beach på cykel

Omaha Beach är en av världens mest kända stränder.

Men det handlar inte om sol och bad.

Det var här som återerövringen av Västeuropa från tyskarna inleddes 6 juni 1944.

Vi åkte på upptäcksfärd i området – på våra cyklar.

Även om Spanien och Portugal är huvudmålet för vår höstresa var det självklart att vi skulle ta en liten omväg genom de norra delarna av Frankrikes atlantkust.

Vi var där på husvagnssemester 1993 med våra tre söner och blev alla fascinerade av historiken och dramatiken när tyskarna slogs tillbaka och Europa återerövrades.

Vi hade en fin resa med våra barn, men nu ville vi göra om den i mogen ålder. Nu när vi som pensionärer har tid att se och göra vad vi vill.

Vi kom till en kustremsa som var densamma, men där mycket var nytt sedan vårt förra besök. Berättandet i museer och på andra platser hade genomgått en rejäl renovering som gjorde alla berättelser ännu mer levande för oss betraktare.

Annat har också förändrats: När vi var där för 32 år sedan fanns det inte någonstans några tankar på det som sedan februari 2022 dominerat nyhetssändningarna: vi har återigen krig i Europa.

Putins krig i Ukraina gav en obehaglig tankekuliss när vi under ett par dagar besökte museer och minnesplatser där offer hedrades och hjältar hyllades.

Men vi gjorde annat också, som att kolla in jakten på musslor när tidvattnet var som lägst.

Hela Frankrike verkar vara gjort för att vi som kör husbil ska trivas. Det finns gott om campingar, ställplatser och annat som behövs.

Så även i lilla Colleville-sur-Mer, som ligger mindre än en kilometer från själva stranden i det område som kallas Omaha Beach.

Vi hade bokat plats för oss och våra husbilsåkande kompisar Martin och Carina på den camping som heter Robinson. Den låg bra till för det vi tänkte göra, dessutom tog de ACSI-kortet som ger rabatt. Men vi kunde även ha bott på någon av de andra campingarna eller ställplatserna i området.

Vi var lite fundersamma till hur jag, efter min knäoperation, skulle kunna ta mig fram på cykeln i det kuperade landskapet. Men efter att jag cyklat ungefär en mil i och runt Honfleur dagen före gav jag klartecken till att trampa runt även i Colleville-sur-Mer och området runt omkring.

Då ska sägas att jag, precis som de tre övriga, har elcykel. Annars skulle jag inte ha löst det.

Elcyklarna verkar för övrigt ha revolutionerat husbilslivet och upptäckandet för många. Det cyklas som aldrig förr. Det märktes inte minst runt campingen där folk kom trampande på elektriska cyklar av olika sorter.

Bara några hundra meter från campingen stötte vi på de första tecknen på i vilket område vi befann oss.

I lilla Colleville-sur-Mer finns en genomfartsgata kantad av stenhus. Där fanns flera stora svartvita fotografier utplacerade vid olika byggnader så att man kan se var togs på sommaren 1944.

De finns utanför kyrkan, skolan, några till synes vanliga hus. Det handlar om glädje, lycka och befrielse efter att tyskarna drivits bort.

Där fanns också, som på så många andra ställen, andra minnesmärken.

Det första längre stoppet kom bara någon kilometer senare när vi parkerade cyklarna utanför en stor byggnad med ”Overlord Museum” i stora bokstäver på fasaden. Overlord – det var namnet på den allierade invasionen som tog sin början 6 juni 1944.

Museet stod klart för drygt tio år sedan och var riktigt bra och pedagogiskt.

På väggarna fanns mycket läsning på franska, engelska och tyska om förutsättningarna inför invasionen och hur den gick till. Man kunde följa i kronologisk ordning hur det började med bombningar och fallskärmsjägare bakom fiendens linjer tills stora områden hade erövrats.

Modeller av franska, amerikanska, engelska och andra allierade styrkor och deras vapen och annan utrustning finns uppbyggda. 

Men även tyskar skildras.

Stämningen i museet påminde om när vi var i andra världskrigsmuseet i Gdansk förra sommaren. Folk gick tysta runt och läste och tittade. Inga skratt hördes.

Blandningen av det skrämmande med aggressioner och krig blandades med alla rapporter om små och stora segrar.

Döda och skadade människor. Allt lidande bara för att några anser sig ha rätten att ge sig på andra.

Innehållet i detta museum borde räcka för att alla i hela världen skulle inse att krig aldrig mer borde förekomma.

Inte långt från museet ligger den amerikanska kyrkogården. Den hade hunnit stänga för dagen när vi kom dit. Dagen efter återvände vi – den rapporten kommer här på bloggen så småningom.

Vi cyklade tillbaka upp till museet och valde därifrån en väg ner mot havet.

På en platå en bit ovanför vattnet såg vi människor som tittade på och fotograferade ett högt stenmonument, ett av många minnen över krigets offer.

Bredvid fanns ingången till en av tyskarnas bunkrar där tyska soldater satt och väntade på de allierades angrepp.

Nedanför, på den långa stranden där soldater och krigsutrustning sattes i land 1944, fanns ännu ett minnesmärke.

För att komma närmare stranden rullade vi nedför en ganska brant, asfalterad väg. Där den tog slut fanns bilar och kanoter. För att få dem i havet behövde ägarna vänta några timmar eftersom tidvattnet gjorde att det var långt till vattenkanten.

Vi bestämde oss för att följa stranden så att vi kom i läge för att cykla rakt upp till campingen. Men det var kanske inte ett så lyckat beslut.

Där fanns ingen asfalt, på vissa sträckor knappt en stig. För att avancera upp för den långa, grusiga backen fick vi ta hjälp av cyklarnas ”motorers” promenadhjälpsknapp.

Men tillbaka kom vi.

Vi hade tänkt att cykla de 16 kilometerna till staden Bayeux dagen efter. Men jag, ännu lite kantig i mitt cyklande, var lite sliten. Men den främsta anledningen till att det inte blev något besök i Bayeux var att museet med den berömda Bayeux-tapeten var stängt.

Bayeuxtapeten var ett självklart mål innan vi åkte hemifrån eftersom vi missade den 1993. Men nu blev det en ny miss.

Det blev däremot en cykelfärd på eftermiddagen österut, till Plage de Saint-Honorine-des Pertes. Just den här dagen var det den största skillnaden mellan ebb och flod på hela månaden. Hela sju meter.

När vi hade parkerat cyklarna och tagit oss ner till strandkanten såg vi vattnet långt ut.

I tången och mellan de hala stenarna gick en växande skara människor utrustade med spänner och stövlar. De skulle leta efter musslor.

En man jag pratade med, som kom med sin spann full med musslor, berättade att den här fina möjligheten att plocka musslor kom en gång i månaden och att lokalbefolkningen då samlades och plockade allt vad de orkade innan tidvattnet började stiga igen.

Tidvatten känner vi ju till. Men något liknande hade vi aldrig sett.

Cykelfärden tillbaka till campingen var, förutom några jobbiga uppförsbackar, en njutning.

Kvällssolen lyste över landskapet, det var lätt att trampa på den asfalterade cykelvägen en bit över havet.

En flock kor följde tjuren när de i lugn takt gick fram mot elstängslet för att kika på oss.

Vi passerade en liten stenkyrka utan tak, förklaringen uppgavs vara bombningar i samband med invasionen.

Vi hade planerat för att cykla till Arromanches, två mil österut från campingen, på en annan av landstigningsstränderna; Gold Beach.

Men sträckan var av samma skäl som tidigare (min ovana vid cykling) lite avskräckande och vi valde att köra dit med husbilen istället samma dag som vi lämnade campingen och drog vidare västerut. Med pigga ben hade det varit en given cykeltur på fina cykelvägar.

Vi var även i Arromanches för 32 år sedan. Då stod vid i det dåvarande museet och hade en modell av striderna alldeles framför ögonen medan vi såg havet där det hade skett.

Nu fanns ett helt nytt museum över Dagen D.

Medan vi gick omkring där inne förstod vi något vi aldrig tidigare har förstått fullt ut; hur det gick till att bygga en konstgjord hamn som användes för att försörja de allierade trupperna under framryckningen.

Utefter en kust där det på grund av tidvattnet var omöjligt att ha en vanlig hamn som hade kunnat användas vid invasionen, byggdes delarna på andra sidan Engelska kanalen och bogserades sedan över till den franska sidan på 18 timmar med början 7 juni 1944 – dagen efter att de första trupperna hade satts i land.

Hamnen var ett stycke ingenjörskonst utan motstycke. Stora fartyg fraktade dit stridsvagnar, fordon, bränsle, mat, ammunition, vapen, transportabla sjukvårdsenheter – allt möjligt annat. De lastades om till fordon som kördes på de smala bryggorna som ledde till land.

I hamnen körde 15 fartyg omkring med enda uppgift att sprida konstgjord dimma för att dölja allt för tyskarna.

På ett väldigt pedagogiskt sätt fick museet oss att förstå det otroliga projektet.

När vi såg ut genom fönstren eller tittade ut över havet från taket såg vi några rester av hamnen som lämnats kvar som minnesmärken i havet.

Där och då insåg vi hur många små detaljer som krävdes för att tyskarna skulle knäckas från det hållet.

När vi gick tillbaka till husbilarna pratade vi om hur svårt det var att ta in alla intryck. Det hela var i det närmaste obegripligt.

Precis som hela kriget var.

För den som funderar på att besöka landstigningskusten kan vi verkligen rekommendera ett besök – glöm inte cyklarna…

Stefan 12 september 2025