Nice

Nice är Franska rivierans största stad med bortåt en miljon invånare i hela storstadsområdet.

När vi besökte staden valde vi att bara hålla oss i det som kallas gamla stan.

Och där fick vi några trevliga timmar.

När vi tog tåget söderut från Villeneuve-Loubet, där vi bodde med husbilen på en camping, tog det bara drygt fyra minuter innan vi fram framme i Antibes.

Att åka till Nice, åt andra hållet, tog ungefär en kvart tills vi var framme vid stationen.

Vi passerade bland annat rivierans största flygplats och kunde, om vi hade stannat kvar ombord på tåget, fortsatt in i Italien eftersom gränsstaden Ventimiglia är slutstation på just den tåglinjen.

Vi hade varit i Nice tidigare. Eller rättare sagt, vi hade promenerat på strandpromenaden. Men det var på 1990-talet när vi hade våra tre söner med oss. Tre pojkar i högsommarvärme – det räckte förmodligen med en kort promenad och en glass.

Ett av mina problem när jag är ute och reser är att jag vill upptäcka nya ställen – och återvända till ställen jag gillade när vi var där. Och det är ganska många. Men i Nice fanns inget att återvända till.

Eftersom det fortfarande, så här i början av september, var över 30 grader hade vi bestämt innan vi klev av tåget att vi fick begränsa oss rent geografiskt. Vi skulle inte orka att promenera och åka runt i hela Nice.

Det fick bli gamla stan. Gamla stan brukar vara ett säkert kort, oavsett vilken tidsepok det handlar om.

Gamla stan i Nice kunde ha varit jättegammal eftersom staden grundades av de gamla grekerna nån gång på 300-talet före Kristus.

Men efter det har Nice haft en mycket brokig historia med ideliga nationsväxlingar. Ibland har stan tillhört den franska sidan, ibland har de haft olika sorters italiensk överhet. Ibland har någon annan haft makten.

Även om det finns gamla byggnader från 1500- och 1600-talet läste jag att det mesta i Nice gamla delar är från 1800-talet.

När vi började röra oss åt gamla stan kom vi snabbt till den stora gatan Avenue Jean Medicin, som ledde rakt mot vårt mål.

Det var lite frestande att göra som hemma i Göteborg och ta spårvagnen, men att använda fötterna är fortfarande det bästa sättet när man ska upptäcka något. Även när det är varmt.

På kartan såg vi att det, som på många andra håll i Frankrike, skulle finnas en Notre Dame-kyrka utefter avenyn.

Till det yttre var den lik den parisiska varianten, om än betydligt mindre. Hur den ser ut på insidan vet vi inte eftersom det var stängt.

Avenue Jean Medicin var som en huvudgata ofta är. Spårvagnar och bilar i mitten.

Affärer och några kaféer på sidorna.

Fasaderna på några hus var väldigt läckra med fönsterluckor och franska balkonger, ni vet sådana där man knappt får plats.

Alldeles innan vi var framme vid det stora Massenatorget passerade vi ett välkänt franskt varumärke, Galeries Lafayette. Jag har dock aldrig varit inne i ett av deras varuhus, så blev det inte den här gången heller.

Massenatorget blev vår port in till Nice gamla delar.

Det är ett gigantiskt torg, fick mig att tänka på Praça do Comércio i Lissabon – en annan stor öppen plats.

På Massenatorget la vi först märke till figurerna som satt uppkrupna på höga stolpar. Statyer alltså. Sju stycken som var och en representerade en kontinent. På kvällarna lyser de i olika färger, vilket vi inte kunde kolla in eftersom vi bara gjorde ett dagsbesök.

Där finns också en mycket större skapelse, Fontaine du Soleil (Solfontänen), med en fantastisk historia.

I fontänen finns fem bronsskulpturer. Men där finns framförallt en sju meter hög Apollo i marmor.

Den grekiske guden har till uppgift att bära solen på himlen och gör oftast detta med hjälp av sin vagn dragen av fyra hästar.

Men på Apollostatyn i Nice placerades dessa på huvudet som en krona, vilket satte i gång folkhumorn. Fyra hästar (chevaux) var skapelseåret 1956 smeknamnet på Frankrikes populäraste bil, Renault 4cv. Statyn döptes därför till 4cv (fyra hästkrafter), inte speciellt gudalikt.

Dessutom upprördes en grupp medborgare av att Apollo hade för stort könsorgan. Det fixade konstnären med att slå bort en bit, skulpturen fick då i folkmun heta Oskulden.

Läget blev ohållbart. Apollo fick flytta till andra delar av Nice. Bland annat stod statyn utanför idrottsstadion i 30 år.

Först 2011 fick Apollo, tillsammans med bronsskulpturerna, återvända till Massenatorget.

Torget var bara ett delstopp för oss. Vi skulle ju in bland gränderna och ta oss mot havet.

Jag blev nyfiken när jag i en park såg att det sprutade vatten upp ur marken. När jag kom fram stod en trebarnsfamilj och lät de tunna vattenstrålarna svalka sig. Jag blev lite frestad, men avstod. Hade inga extrakläder i ryggsäcken.

Vi kom in i de områden där det nästan var för trångt att köra bil, men där en del ändå gjorde det.

Men ytterligare en bit in i gamla stan blev det bilfritt. Vad vi direkt upptäckte var något som vi alltid uppskattar: färger.

Olika slags växter har olika färger. I Nice fanns, även om det var i september, gott om växter utefter trottoarer och gågator.

Vi passerade några kaféer som ännu inte hade fått så många besökare och stannade till vid den läckra utsmyckningen.

På turistinformationen hade vi pratat med en kvinna som gav oss en karta och förklarade att bästa sättet att upptäcka Nice gamla var att följa siffrorna på kartan, från 1 till 33. 

De markerade olika slags byggnader och platser, värda ett besök.

Nummer 3 var operan. Det var inte öppet, vi behövde inte fundera på om vi skulle gå in eller inte. Jag kom av någon anledning att tänka på vårt besök på Teatro al Massimo i Palermo för tre år sedan, men släppte snabbt tankarna på både opera och teater.

För tvärs över gatan fanns ett kafé med crèpes som specialitet. Vi beställde in var sin med blåbär och jordgubbar – och massor av grädde. Alldeles för mycket grädde, egentligen. Men gott var det.

Till min kära hustrus försvar kan sägas att hon lämnade en hel del grädde bakom sig när vi gick därifrån.

När vi gick vidare hade vi inte längre några tankar på att följa kartans snitslade spår, vi gick mer över till instinkt.

Alldeles i närheten av pannkaksstället låg Cours Saleya-marknaden. Ett måste när man besöker Nice.

Den berömda blomstermarknaden som sprakar av färg och dofter.

Det var bara en hake. På måndagar, och en sådan var det när vi var där, var det istället antikrunda. Blomsterborden var ersatta av bord med gamla grejer.

Inget fel på gamla prylar, men det var inte riktigt det vi hade förväntat oss.

Från blomstermarkn… f’låt, antikvitetsmarknaden, var det inte så långt ner till vattnet.

Det var raka vägen genom en portal i en vägg.

När vi gick åt det hållet såg vi ryggen på en staty, som täckte en del av sikten.

När vi kom på andra sidan visade det sig vara en skulptur av den tidigare presidenten Jacques Chirac.

På andra sidan presidenten satt folk och fikade i skuggan av en lång, hög byggnad som till en del var en mur.

Utsikten var magnifik; jag säger bara Medelhavet en fin sommardag.

Vi hade inga badkläder med oss, men var ändå beslutna att ta oss till stranden. Inte minst för att återstifta bekantskapen med den väldiga strandpromenaden.

Den är lång, väldigt lång. Hela sju kilometer. Den längsta delen heter Promenade des Anglais (Engelska promenaden), den kortare bit som vi korsade går under namnet Quai des Etats Unis. På svenska blir det Amerikakajen, vilket kan glädja oss göteborgare som har både Amerikakajen och Amerikaskjulet hemmavid.

Vi konstaterade att strandpromenaden är oerhört bred och stranden gigantisk.

Om vi bara hade haft badkläder (och badskor för stenarna) med oss hade det varit gott med ett dopp.

Vi kikade upp mot slottskullen Colline du Chateau och såg att många människor stod där uppe och såg ut över stad och hav.

Men i drygt 30 graders värme var det inget för oss att kämpa oss upp dit.

Vi fortsatte istället på vår promenad genom stan, tog en annan väg tillbaka mot Massenatorget.

I de östra delarna av gamla stan kom vi till fler gränder, det var trängre och därmed mysigare.

Vi kom till ännu en av alla kyrkor, Saint-Jacques-le-Majeur.

Den här gången gick vi in och tog en titt.

I början av vår promenad var vi inte säkra på vilken mysfaktor Nice skulle ha, det är ju lätt att ha för höga förväntningar på sådant som många människor gillar och pratar väl om.

Men ju mer vi gick omkring, desto mer förtjusta blev vi.

För gamla Nice med sina smala gator, färger, marknad (nästa gång åker vi inte dit på en måndag), kaféer, restauranger och – inte minst – strandpromenaden och stranden – är helt enkelt, som man säger på engelska, nice.

Stefan 15 september 2026