Nämdöskärgårdens nationalpark

Det hade gått nästa två år sedan förra gången.

Äntligen kunde vi återigen vandra i en nationalpark.

Valet föll på Nämdöskärgården öster om Stockholm – vår nyaste nationalpark.

Vacker natur, konstnären Bruno Liljefors jaktstuga – och så fick jag bada vid Zarah Leanders strand.

Senast det begav sig var sommaren 2024. Då tog vi oss an vår 22:a nationalpark, Blå Jungfrun utanför Oskarshamn. En väldigt fin, väldigt speciell ö. Men också en jobbig ö att gå runt på. För mig i alla fall. För just då hade jag artros i både höft och knä, väntade på ledbyte för båda.

För det var jobbigt att gå upp och ner på klipporna med stavar i händerna och lite stress för att hinna med båten tillbaka till Oskarshamn.

Höften opererades i oktober det året, förra sommaren gick åt till rehabträning av knät efter operationen i maj innan vi i slutet på augusti gav oss ut på vår höstresa till Frankrike, Spanien och Portugal.

Nu sitter reservdelarna på plats i både höft och knä och vi blev redo för att ta oss an nya nationalparker.

Vi åkte från Göteborg dagen före midsommarafton, vilket skulle innebära att vi kanske hamnade i ett midsommarkaos när vi närmade oss kuststräckan med färjelägen där båtar går ut i Stockholms skärgård.

Nämndöskärgården, där Bullerö är centralpunkten i en nationalpark som mest består av vatten, ligger utanför Värmdö. Stavsnäs är färjeläget varifrån båtarna går till bland annat Bullerön.

Vi hade ingen beredskap mot hur det var att ta sig igenom Värmdö. Lååånga köer. Som det tydligen alltid är. Och ännu värre på midsommarafton. Vid vägkanten stod ett gäng midsommarglada och sjöng.

Eftersom det gick så långsamt kunde vi höra vartenda ord av deras skrålande samtidigt som vi läste texten på deras banderoll: ”Startar ni tidigare nästa år – eller?”

Det finns stora parkeringar i Stavsnäs, sju av parkeringsplatserna (allt betalas med hjälp av Easypark-appen) var större och avsedda för husbilar. Personalen på hamnkontoret hade lyckats hålla en plats åt oss trots trycket från alla midsommarfirare som ville ha plats för sina personbilar.

Vi tog nästan direkt en promenad ner till hamnen för att orientera oss och kolla var båten till Bullerön skulle gå nästa dag. Dessutom läste vi på lite om Nämdöskärgårdens nationalpark på de informationstavlor som fanns vid bryggan.

När båten till Sandhamn var på väg in fylldes bryggan av midsommarfirare, många med blomsterkransar högst upp på kroppen.

Vi passerade, såg var vi skulle gå på vår båt nästa dag och gick och – surprise, surprise – köpte var sin glass.

Sen återvände vi till högkvarteret för att koka lite kaffe att njuta av medan vi firade midsommar och såg ut över flaggor och hav bakom husbilen.

Vi hade bokat (bara bokat, betalade gjorde vi på båten) båtbiljetterna med Bullerölinjen flera veckor i förväg eftersom det bara går en båt om dagen. Om man inte tänker övernatta, för då kan man åka ut på eftermiddagen och återvända en eller flera dagar tidigare.

Tajmingen kunde inte ha varit bättre, det blev vår bästa sommardag dittills med sol och värme.

Vi hade med oss vår lånehund Isa, som dock inte uppskattade båtfärden. Hon satt med oss utomhus där motorljudet dränkte våra ansatser till samtal.

Isa vibrerade tills båten saktade ner och började glida in mot den lilla hamnen.

Några väntade på att ta båten tillbaka till Stavsnäs medan vi hängde på oss ryggsäckarna och började gå.

Några röda stugor bildar öns by, där det dock inte längre finns någon fast boende.

Alldeles innan vi gick in mellan husen passerade vi ett färgglatt inslag i öbilden, kajaker i olika färger. Färdiga att sättas i vattnet.

I en av stugorna fanns lite information, det vi behövde och fick tag på var en folder med en karta i. Sådana som vi använder under våra nationalparksbesök och sedan arkiverar hemma.

Vi tog direkt till höger och började lufsa mot det enda som vi egentligen visste något om utöver att det skulle vara en fin ö – konstnären Bruno Liljefors jaktstuga.

Bruno Liljefors är ju en av de där konstnärerna som vi har stött på då och då genom livet. Men att han målade djur och natur var egentligen det enda vi visste.

Men inte var han gjorde det.

Han rörde sig runt om i världen, men en fast plats i hans konstnärsliv blev Bullerö. Liljefors köpte ön och byggde ett hus som numera är förvandlat till museum.

När vi gick där inne tyckte vi oss känna igen några av de reproducerade tavlorna, vars original naturligtvis inte kan hänga på en vägg en bit ut i Stockholms skärgård.

Vi gick runt i stugan och förstod att han kunde få inspiration till sina målningar bara genom att se ut genom något av de stora fönstren.

Där fanns också några bilder av konstnären, men jag kan inte skryta med att det var ett för mig bekant ansikte.

Vid stugan började (och slutade om man ville gå hela) flera av vandringslederna på ön.

Vi valde den längsta, Bullerön runt. Men den var inte speciellt lång för att vara längst i en nationalpark. Bara tre kilometer.

Färgen att följa var brandgul (eller orange, som mina barn och barnbarn säger). Små fyrkanter som väl märkte ut var vi skulle gå för att ta oss runt.

Isa gillade att dra i kopplet, ivrig att upptäcka den för henne nya naturen.

I en vik alldeles bakom stugan såg vi några fritidsbåtar som låg vid ett berg med sina ankare bakom aktern. De låg i lä, vilket var skönt eftersom det blåste till då och då.

Vi passerade dammen som Bruno Liljefors hade skapat för att i lugn och ro kunna studera fåglar utan att de gled ut i havet.

Ön såg liten ut på kartan och det stämde även i verkligheten. Däremot var vi inte riktigt förberedda på att det kunde vara ansträngande vandringsmiljö här och där.

Att det satt ett rep som vi kunde hålla oss i när vi trampade uppför ett litet berg var inte helt fel.

Nästa mål för vår vandring var ännu mer förutsägbart än att vi skulle ta oss till Bruno Liljefors hus.

Vi behövde en bra plats för utflyktens första fika, huvudmålet. Kaffe och mackor.

En bänk ganska högt upp passade alldeles utmärkt för ändamålet.

Efter en kopp och en halv bonuskopp (vi behövde spara lite till nästa tillfälle) satte vi fart på påkarna. Fart och fart, förresten. Pensionärsben utrustade med reservdelar är inte så snabba.

Naturen ändrade karaktär. Vi lämnade klipporna som påminde om hur det ser ut när vi går på öarna i södra skärgården utanför Fiskebäck där vi bor.

Vi hamnade bland träd, buskar och lite våtmarker där det fanns spångar över fukten.

Överallt fanns det, naturligtvis i denna miljö, vackra blommor.

Vi hjälptes åt att försöka få skärpa i mobilkamerorna för att ta närbilder. Det var svårt, det gick bättre när vi zoomade ut och fick med fler i sökaren. Som vresrosorna här ovanför.

När vi kom över på andra sidan ön kom känslan från tidigare tillbaka; kaffetarmen gjorde sig påmind.

Vi gick en bit till utefter vattnet innan vi på håll såg den perfekta platsen.

Och just där, med fin utsikt, fanns en bänk med tillhörande bord som vi fick ha för oss själva.

Nåja, helt själva var vi inte. En grön, blänkande bagge gjorde oss sällskap.

Fram med termosen och muggarna. I en plastpåse fanns hembakade blåbärsmuffins. Precis tinade efter att ha tillbringat några dygn i husbilens frysfack.

Därifrån var det inte så långt kvar tills vi hade gjort varvet runt. På väg mot nästa mål kunde vi gotta oss åt omväxlande växtlighet som krävde ett och annat njutningsstopp.

När vi närmade oss byn kom vi fram till en stor äng, som på lite håll såg ut som en omvänd flugsvamp. Eller… kanske inte (ibland letar jag efter bilder som visar sig fungera väldigt dåligt).

Det som såg ut som prickar var röda tält, omgivningen var en grön äng.

De som bodde i tälten och hade firat midsommar dagen före fanns en bit bort, vid husen i byn.

Där satt ett gäng ungdomar och åt tillsammans medan pappan till en familj med små barn stod och diskade vid servicebyggnaden.

De såg ut att förbereda sig för uppbrott och hemresa, några åkte tillbaka med samma båt som vi.

Men vi var inte riktigt klara, vi hade tid på oss, och gick därför tillbaka mot Bruno Liljefors stuga.

För där hade jag sett något som satte fart på min nyfikenhet. En pil pekade mot Zarahs strand.

Det kan ju inte finnas så många Zarah, som stavar just så. Det borde vara den gamla operadivan, hon med de tvivelaktiga tyska kontakterna under andra världskriget.

Mycket riktigt, det var den Zarah. Vi öppnade grinden och började gå på den träbelagda vägen i pilens riktning.

En skock får närmade sig. De verkade vara mycket nyfikna på Isa, som var ordentligt nyfiken tillbaka. Staketet förhindrade ett fysiskt möte – som förmodligen hade blivit kärvänligt.

Ju längre vi kom på vägen mot Zarahs strand, ju mer sugen blev jag på att plocka badkläderna ur ryggsäcken.

Vid den lilla stranden förklarades vem Zarah Leander var. Jag saknade några rader om hennes pianospelande man med det för mig lustiga namnet, Arne Hülphers. Omöjligt att glömma.

Där berättades också historien om varför den lilla stranden var en sandstrand (nåja).

Bruno Liljefors hade sålt ön till industrimannen Torsten Kruger, bror till tändstickskungen Ivar. Torsten lockade då sina kompisar till Bullerö, däribland Zarah Leander.

När operadivan skulle bada vägrade hon att gå i vattnet från någon av klipporna. Zarah krävde sand. Zarah fick sand. Av Torsten. Sant eller inte – det spelar egentligen ingen roll för mig. Det är en bra historia.

Sant är i alla fall att så mycket till sandstrand är det inte längre. Där finns mest stenar i olika storlekar.

Iklädd badbyxor tänkte jag att det skulle gå, att det här skulle bli platsen för säsongens första bad. Om det nu räknas när man kliver i sötvatten.

Mina badskor från Kroatien låg hemma. Jag hade behövt dom på Zarahs strand. Smärtan mot fotsulorna blev för svår för en som inte gått en meter barfota sen i spanska Torrevieja i höstas.

Men jag var ju tvungen att bada, det var ju ändå midsommardagen och snart var det juli.

Jag tog mig, med stor smärta, ut på kanske två decimeters djup. Satte mig ner, fortsatte till liggande.

Vattnet täckte precis min kropp om jag drog in magen. Det blev ett bad som räknas när 2026 års sommar förs in i historieböckerna.

Vid stranden satt en ung kvinna och såg på sina två barn som hoppade runt i vattenkanten. Hon såg på mig och drog tröjan hårdare runt kroppen.

Kaffet i termosen var slut, men på väg tillbaka mot båten letade vi upp ännu en bänk med utsikt över den skärgård vi snart skulle lämna.

Vi passerade återigen genom den pyttelilla byn. Såg den blågula flaggan mot den blå himlen och tänkte att Sverige är änna gött ändå.

Runt omkring oss hörde vi folk prata på andra språk. Precis som det ska vara, vi mår bra av utbyte och umgänge med människor som kommer från andra delar av världen.

I vassen vid bryggan låg en skäggdopping. Till synes obekymrad.

Båten kom. Vi summerade intrycken från vår 23:e nationalpark.

Dagen efter åkte vi till Ängsö och plockade den 24:e.

Bara sju kvar.

Stefan 3 juli 2026