Mont-Saint-Michel

Synen var magisk.

Genom husbilens framruta såg vi hur Mont-Saint-Michel reste sig ur havet.

Som jag hade längtat.

Nu var vi där.

Vissa platser lockar mer än andra och jag hade en dröm att få vandra i Dolomiterna i Italien. Den drömmen gick i uppfyllelse år 2023.

Drömmen att få komma till Mont-Saint-Michel i Frankrike är gammal. Kanske ville jag dit redan när våra barn var små, bara för att det ser så storslaget ut.

Men det kan också vara så att jag hade drömmen även när jag var barn. Då åkte vi med familjen ut i Europa, bland annat med husvagn. Kanske såg jag den häftiga klippan med sitt kloster då i nån bok och ville dit. Jag vet verkligen inte.

Det enda jag vet är att jag sagt många gånger att dit måste jag åka nån gång. Och nu har vi besökt Mont-Saint-Michel.

Vi hade varit på en camping vid Omaha Beach och cyklat runt där och fått uppleva en massa historia. När vi skulle köra vidare söderut fanns klostret med på vår to-do-lista.

Mont-Saint-Michel har i århundraden varit ett av Europas största pilgrimsmål och är också, tillsammans med sin vik, sen 1979 ett av Unescos världsarv. Det ligger i Normandie när gränsen till Bretagne och det går bara inte att ta ögonen från den helt otroliga silhuett som klostret utgör högt upp på klippan.

Vi, Stefan och jag och våra kompisar Martin och Carina, kom med våra husbilar till den stora parkeringen som ligger bara 2,5 km från Mont-Saint-Michel.

Parkeringen är väldigt stor, där finns exempelvis en avdelning med massor av laddstolpar för elbilar. Men även husbilsparkeringen är stor. För 25 euro fick vi stå 24 timmar och då ha tillgång helt gratis till den shuttlebuss som gick var tionde minut fram och tillbaka till klostret från parkeringen.

Det gick att promenera till ön också, men det testade inte vi.

Vi kom dit en eftermiddag och regnet hängde i luften. Men vi ville ändå åka direkt ut till klostret eftersom shuttlebussen gick så ofta.

Vi tog med oss regnkläder i en väska på ryggen men hoppades slippa dom. Men vi kom inte många meter innan det kom en helt galen regnskur. Vi halvsprang tillbaka till husbilen med regnjackorna på och byxorna i handen.

Då bestämde Stefan och jag att vi skulle stanna i husbilen på kvällen. När regnet upphörde någon timma senare åkte Martin och Carina iväg med bussen.

Bukten runt Mont-Saint-Michel har en av Europas största tidvattenvariationer. Vi hade läst att tidvattnet kunde höjas cirka sju meter som högst. Och Carina hade läst sig till att tidvattnet skulle bli som högst den kväll vi kom dit och även riktigt högt dagen efter.

Våra vänner gick runt och tittade på ön och hur tidvattnet steg. När de bestämde sig för att gå tillbaka till bussen visste de att tidvattnet skulle vara högt, men de hade ingen aning om att de skulle vara sååå högt.

Vattnet stod så högt att det inte gick att ta sig ut genom muröppningen eller över bron, vattnet vällde in och de ringde skrattande till oss. De fick ta sista bussen tillbaka till parkeringen.

Nästa dag lämnade vi husbilarna halv åtta på morgonen för att inte missa tidvattnet i dagsljus. Som högst skulle vattnet vara klockan 10.21. Vi trodde att vi under vårt besök skulle få se hur tidvattnet steg, men att vi dessförinnan skulle hinna upptäcka Mont-Saint-Michel.

Halv åtta gick vi mot shuttlebussens hållplats. Det var inte många som tänkt som vi, det var nog 15 personer allt som allt som steg ur bussen där den stannade kanske ett par hundra meter från klostret.

Den mäktiga synen av Mont-Saint -Michel fick alla att plocka upp sina mobiler och kameror för att fotografera den häftiga byggnaden.

Sakta tog vi oss fram på bron mot klostret. Martin och Carina visade oss hur högt vattnet hade stigit kvällen före och vi var spända på vad vi skulle få uppleva, för just när vi kommit dit fanns inget vatten i närheten.

Vi såg en guide som gick med folk på det som en stund senare skulle bli havsbotten. Det verkade som att de höll på med nån slags exkursion. Dom gick där i alla fall i lugn och ro.

Vi gick in genom muröppningen och upp för de gamla branta stentrapporna, upp på muren runt ön.

Det var inte helt lätt för Stefan och hans opererade knäled, då trappstegen var många och hade väldigt höga steg.

Än så länge var det inte så mycket folk som tagit sig ut till ön. Vi gick högre upp på muren och ställde oss att titta på när tidvattnet började rulla in. Det kom liksom i vågor rullande in mot ön.

När vi lyssnade lät det som att vattnet kom forsande. Sakta men säkert fylldes viken med vatten.

Stefan stod och fotograferade med jämna mellanrum en liten bergsknalle, efter ett tag var den helt täckt av vatten.

Uppe från muren såg vi fler och fler människor på väg mot ön. Den ena efter andra shuttlebussen kom körandes och folk vällde ut ur bussarna. Jag kan tänka mig hur det är under högsäsong, Mont-Saint-Michel har cirka tre miljoner besökare varje år.

Vi hade tagit reda på att klostret öppnades klockan halv tio och insåg efter ett tag att vi nog borde avbryta hur vattnet kom och istället försöka ta oss upp mot ingången till klostret. Det var verkligen att gå upp, upp, upp, som en kvinna sa till oss när vi frågade efter vägen.

Det kom in galet med folk som skulle in i klostret. Den ena efter den andra skolklassen var på väg och jag vet inte hur många, vad det såg ut som, japaner som kom skyndande med en guide viftandes med en flagga i täten. Vi var lite osäkra på om vi skulle få biljetter till första insläppet, men vi hoppades på det.

Efter en stunds köande var vi inne i klostret. Där kunde man bara gå åt ett håll. Alla var alltså på väg upp för den ena branta stentrappan efter den andra.

När vi kommit upp så att vi kunde gå in i klosterkyrkan högst upp var klockan ungefär tio, det var alltså ungefär tjugo minuter kvar tills tidvattnet skulle vara som högst. Vi tog plats vid muren utanför kyrkan för att titta på tidvattnet.

Vilket skådespel det var. Vi kunde inte ta ögonen från vågorna som svepte över bron.

En hel del människor försökta ta sig in över bron, många stannade för att inte väta ner sina fötter och skor.

Några bilar som stod parkerade alldeles utanför muröppningen, som säkert hade parkerats där när det var lågvatten, stod nu med hjulen i vattnet.

Vi såg flera män som sprang till sina bilar för att de skulle kunna köra tillbaka över bron utan att köra i för högt vatten.

När vi stått en stund där uppe och tittat på vattnet insåg vi att det inte steg längre.

Vi satte oss på en stenbänk och drack det kaffe vi haft med oss från husbilen. När kaffetörsten stillats blev det att gå runt i klostret.

Två munk- och nunneförsamlingar genomför de dagliga bönerna i klostret. Det var dock inget som gjordes under vårt besök.

När vi kom in i den stora kyrkan gick folk omkring och bara tittade sig runt. Det var en kyrka utan en massa utsmyckningar.

De skolklasser som var där inne satt i bänkar eller på stolar, helt tysta och lyssnade på sina lärare. Det var mycket folk men ganska tyst. Eftersom man bara kunde gå vidare åt ett och samma håll gick alla som i en kö.

Vi började gå neråt och kom in i ett rum med en massa gigantiska pelare. Jag undrar alltid hur och på vilket vis de kommit upp när jag ser sådant.

Det är imponerande och det är inte svårt att förstå att många människor dog under tiden klostret byggdes.

När vi kommit så högt upp vi kunde och började vår tillbakaväg ville Stefan veta hur många trappsteg det var för att komma ner till shuttlebussen. Han var ju såklart  nyfiken på hur många trappsteg han klarat på en dag med sin ganska nya knäled.

Vi hade inte räknat alla trapporna när vi gick upp på muren. Men de som var från klosterkyrkan och nedåt räknades noga.

Stefan gick tyst och räknade varje trappsteg. När han var klar berättade han att det var 400. Plus lite sluttande stenpartier här och där. Han var väldigt nöjd med att han klarat av vad som bara några veckor tidigare hade varit en omöjlighet.

Sammanlagt blev det kanske tusen trappsteg under vistelsen på Mont-Saint-Michel.

Och vi gick verkligen i kringelikrokar för att komma ut. När vi gick genom spärrgrinden ut från klostret var vi väldigt glada att vi skulle slippa ännu fler trappor.

Det är ju inte bara de med nyopererade knäleder som tycker att det är skönt att slippa gå i för många trappor. Även jag var väldigt glad att sätta mig i bussen på väg tillbaka till husbilen och bara njuta.

När vi en stund senare körde vidare såg jag bort mot den fantastiska klosterklippan och var väldigt nöjd med att jag äntligen har varit där.

Anette 16 september 2025