Mölndals stadsmuseum

Möbler tillverkade i Lindome.

Gamla välutrustade kök från vår barndom, massor av leksaker och en gammal Pusch Dakota.

Och naturligtvis en skolsal med ett gammalt skelett.

Mölndals stadsmuseum är en skattkammare för den som vill upptäcka och minnas gamla prylar.

Jag har hört flera personer prata om Mölndals stadsmuseum. Jag har hört att det inte är stort men att det verkligen är ett museibesök som är värt att göra.

Så vi beslöt oss att ta bilen till Mölndals kråka (den branta delen av Kvarnbygatan) för ett besök på museet, som är gratis att besöka.

Från parkeringen alldeles utanför kommer man direkt in i museibutiken. Jag gillar sådana små butiker. Oftast har de fina små prylar att beundra. Har köpt flera saker i sådana butiker till barnbarnen.

På Mölndals stadsmuseum har de en fin liten butik. Där fanns leksaker, inredningsdetaljer och saker som var framtagna för just muséet. Vissa saker hade lokal anknytning. Sånt gillar jag.

Från den lilla butiken kunde man välja att antingen gå in i Forscaféet eller själva museet.

Vi valde museet och gick in i delen som visade den permanenta utställningen om Lindomestolarna.

Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette Lindomestolar, men kunde läsa mig till hur det började att tillverkas stolar efter modeller från England. Allt började när Sverige införde ett importförbud år 1731 mot lyxartiklar och däribland stolar.

Bönderna i Lindome hade det knapert och hade sålt virke och plankor ända sen 1600-talet. De hade också tillverkat en del möbler som en bisyssla.

När förmögna kunder från Göteborg behövde nya stolar började tillverkning ute på gårdarna under väldigt enkla förhållanden. Men med tiden spreds böndernas hantverk över Sverige och sedan vidare ut i Europa.

I mitten av 1800-talet började alla sorters möbler produceras i Lindome. Lindome blev ett betydande centrum för möbeltillverkning, som höll i sig fram till mitten av 1900-talet.

På utställningen fanns många jättefina stolar och det var väldigt intressant att läsa historien om dessa.

Vi fortsatte in på nästa permanenta utställning, ”Öppna magasinet”.

Här blev det verkligen mycket igenkänning och många minnen dök upp hos oss båda. Vi som är pensionärer, i år blir vi 67 och 68 år, fick riktiga flashbacks åt vilket håll vi än tittade.

Vi började säga ”åh, har du sett den och den och titta där” till det mesta vi såg.

Först var det leksaker. Dockor, cyklar, dockvagnar och allt som man hade när man var liten.

Sen kom vi till klädavdelningen. Där fanns sådana hattar och klänningar våra föräldrar hade. Mönster på tyger, klädstilar, ja, där fanns allt. En del fick man bara titta på. Annat fick man prova om den lusten fanns.

Vi kom vidare in och fick se möbler, lampor och sådant vi själva hade haft i vår första lägenhet.

Vi kom till ett kök med sådana där köksluckor som hade skjutdörrar och speciella låsanordningar.

Sådana hade vi båda haft när vi växte upp. Även våra far- och morföräldrar hade sådana.

Där fanns leksaker, Monchhichi och Drutten och Gena.

Vi kom till hyllor med gamla dammsugare, skrivmaskiner, räknemaskiner och telefoner.

Vi som kom ihåg de första mobiltelefonerna, de som fanns i en stor väska som man också drag kablar genom hela bilen så att man kunde ringa med dem.

Var vi än gick fanns det saker vi fastnade vid.

Stefan utbrast helt plötsligt: ”Såg du den gamla tetrapaken?” Alltså vår barndoms mjölkförpackning, uppfunnen och tillverkad i Sverige. Lanserad i mitten av 1950-talet.

Vi kom till en gammal uppbyggd skollokal. Där fanns bänkar, linjaler kartor och massor av saker vi använt när vi gick i skolan.

Självklart fanns där också ett skelett. Vårt skelett i skolan, som användes i undervisningen, hade då och då på sig kläder när någon skojat.

Skolskeletten under vår skoltid var oftast av plast. Men det skelett från Kvarnbyskolan som finns på Mölndals stadsmuseum uppges vara ett riktigt skelett, förmodligen från en man i 24–40-årsåldern.

Museet är inte stort, men så fullproppat med saker att vi utan tvekan hade kunnat gå där dagen efter och se ännu fler prylar som vi missat fastän vi stannade hela tiden.

Ett liknande museum, fast det var ju inte på långa vägar så fullproppat med saker, var Tidaholms museum som vi besökte för två år sedan.

Nästa utställning handlade om ”En blodig historia”. Där var berättelser och bilder på hur vi hanterat blod från dåtid till nutid. Jag gick runt och läste men var så fullproppad med intryck att jag inte riktigt tog till mig den utställningen.

Nästa utställning hette ”Ren skit”.

Det var också en riktigt intressant utställning om renlighet förr och nu.

Där fanns också sådana saker vi sett hos våra far- och morföräldrar. Tvättmedelsförpackningar vi sett hemma i våra hem som barn.

Där fanns ett rum som man bara skulle gå in i om man inte var alltför äckelmagad.

Där var det gamla blodiga plåster, gamla matrester, smutsiga tops och allt möjligt äckligt under glaskupor så att man inte kom i kontakt med äckligheterna.

Den franske läkaren Théophraste Renaudor som levde 1586–1683 ansåg att:

”Ett bad är icke endast onödigt utan synnerligen skadligt.

Det fyller huvudet med ångor och är en fiende till både nerver och muskler som mjukas upp

Och därmed orsakar gikt.”

De svartvita bilderna på barnen som tvättade sig i zinkbaljorna påminde oss om vår egen skoltid.

Då vi tvingades skrubba oss med hårda borsta, sittande i just zinkbaljor, med till synes sura tanter i förkläden övervakade oss innan vi nakna skulle visa att vi kunde simma i pyttesmå bassänger.

Där fanns utedass och toapapper, men vi fick även se rövstickor och en massa andra saker som jag inte hade en aning om att det funnits.

När vi var färdiga där gick vi rakt igenom museibutiken till Forscaféet. Vi fikade inte, men det gjorde några andra museibesökare.

Alldeles i rummet intill låg den sista utställningen, ”Ett rum och kök”.

Där fick vi se hur en arbetarfamilj bodde i Mölndal förr i tiden.

Det är egentligen otroligt hur trångt man bodde då och så få prylar som fanns i hemmen.

Vi som är födda med allt överflöd har ju växt upp med en helt annan verklighet.

Det skadar inte att tänka till ibland.

Anette 10 mars 2026