Marken

En halvtimmes båtresa från fastlandet ligger Marken – ön som inte var ö för 900 år sedan.

Den ligger i Västeuropas största insjö Ijsselmeer – som för 30 år sedan var en havsvik.

Marken har en speciell historia och en del annat som lockades oss att åka dit.

Volendam var vårt huvudmål när vi lämnade Amsterdam. Men vi planerade även ett besök på Marken, som vi hade blivit rekommenderade att ta oss till.

På köpet fick vi även stifta bekantskap med Edam, granne till Volendam. Och det var alldeles utanför Edam vi hade husbilen parkerad.

Ibland vet vi inte så mycket om ställena vi ska till. Så var det med Marken.

En god vän hade varit där och tyckte att vi borde åka dit. Och det låg ju bara en 30 minuters båtresa från Volendam – klart vi skulle dit.

Öar utgör alltid en lockelse för oss. Oavsett om det är någon av de för oss väldigt välbekanta i Göteborgs södra skärgård, Visingsö, Smögen, Mont-Saint-Michel, Bornholm – eller den här gången, Marken.

Vi köpte biljetterna på nätet, som man ju oftast gör nu för tiden. Vi tog cyklarna till hamnen och var först i kön till nästa Volendam Marken Express.

Men där var det inte som vanligt, det räckte inte med att visa upp det digitala kvittot på att vi hade betalat för oss båda och cyklarna. Vi behövde pappersbiljetter.

De andra passagerna gick förbi och klev på medan jag fick gå in i biljettkontoret några meter bort. En vikarie som gjorde sitt första försök att skriva ut biljetter fick inte ordning på den trilskande maskinen.

Anette såg alltmer orolig ut vid båten i takt med att klockan tickade, men personalen garanterade att vi skulle komma med den. Och det gjorde vi. Med pappersbiljetter i fickorna.

Vi hade gott om tid att njuta av överfartens 30 minuter. Och då vi kunde sitta inne var det helt okej, för utanför var det både kyligt och regn i luften.

Att åka båt på Ijsselmeer var inget speciellt i sig, mer än att jag funderade över om det var sött, bräckt eller salt vatten under kölen. Jag fick läst mig till att det var sött och används, i renad form, som dricksvatten i Amsterdam-området.

Så var det inte fram till 1920-talet då det byggdes fördämningar och kontakten med havet bröts. Detta efter ideliga översvämningar i ett land där en fjärdedel av markytan ligger under havsnivå.

Marken reste sig dock tidigare ur havet och blev en ö på 1100-talet.

Och det var en väldigt platt ö vi såg när vi närmade oss. Precis som i Volendam fanns det kraftiga murbyggen i hamnen för att skydda mot högt vatten vid oväder.

Av det vi hade läst att man bör se när man kommer till Marken med båt, bil eller buss (det finns en bro till fastlandet på öns sydvästra spets) fanns en del framför våra ögon när vi klev iland.

För själva ”huvudgatan” är strandpromenaden utefter den första raden av hus. Det vi tänkte på direkt var husens speciella utseende med den blanka, liggande panelen. En specialitet på Marken, visade det sig.

Vi anade redan innan vi steg i land att det detta inte var en liten by där vi skulle cykla. På Marken går man – om man inte ska åka utanför själva samhället.

Men vi ville inte lämna cyklarna på fastlandet och fick därför gå med dom tills vi hittade ett ställe att låsa fast dom i en stolpe och varandra.

Det var lunchtid och vi hade hunnit bli lite hungriga. Det var inte så mycket folk på ön denna dag i mitten av april.

Men på Markens äldsta och populäraste restaurang var det ändå fullt inomhus.

Vi blev erbjudna ett bord mellan huvudbyggnaden och restaurangens täckta terrass vid vattnet, där det också var fullt.

Eftersom det började droppa lite var vi minst sagt tveksamma till att sitta ute. Vi var beredda att gå vidare då ett bord på terrassen blev ledigt.

En stund senare satt vi med var sin tallrik med friterade fiskbitar och pommes frites framför oss. Det var helt okej, men inte på den nivå som vi förväntade oss med tanke på restaurangens popularitet och historia.

Efter maten kikade vi in hos grannen, Markens mest kända souvenirshop, där ett par stora träskor stod utanför för att vägleda oss in.

Jag är ingen shoppinggubbe. Jag kan gå in och kika på souvenirer. Men inte heller den här gången blev det något köp.

Vi gav oss istället ut på promenad, vi hade runt ett par timmar på oss tills båten skulle gå tillbaka. Och det hade slutat regna.

Vi gick genom fina områden med en blandning av radhus och fristående villor.

Det blommade i trädgårdarna och utefter de kanaler vi passerade.

Och överallt dominerade den liggande panelen med sin oerhört blanka, lackade yta.

Allt var inte lika fräscht, men det mesta var blankt, riktigt blankt.

Om solen hade tittat fram gissar jag att det hade varit skönt med solglasögon som skydd mot solblänket från husfasaderna.

Det är själva bebyggelsen och miljön som är grejen med Marken, tycker jag. Det var mysigt att gå mellan husen, men där fanns inte så många sevärdheter.

Men när vi kom mot slutet av den traditionella bebyggelsen kom vi till det som pekades ut som ett måste; det kombinerade museet och träskofabriken.

Några bussar stod parkerade på parkeringen några meter bort. Vi insåg då hur många av de asiater vi mötte han kommit till Marken, för de hade inte varit med på båten.

Och precis när vi kom fram till träskofabriken mötte vi ett stort sällskap som i sakta mak tog sig till bussen för att åka tillbaka mot fastlandet.

Vi passerade både den stora, konstgjorda, kossan och den gigantiska träskon framför entrén.

När vi kom in insåg vi att vi hade kommit till paradiset för den som gillar holländska träskor. Det hängde träskor i flera rader på väggarna.

En del var färdigmålade, andra kunde man få målade enligt egna önskemål.

Över en dörröppning fanns en liten skylt med ”Museum”. Men någon meter från golvet, i samma dörröppning, fanns ett snöre som betydde att museet var stängt.

Och någon tillverkning av träskor med hjälp av en ångmaskinen från 1913 var inte i gång.

Men lite riktig holländsk känsla var det ändå att gå omkring inne i träskohuset.

Vi tog en lite annan väg tillbaka mot hamnen. Det var ingen lång promenad, den tätbebyggda delen av Marken är inte så omfattande.

Utsikten var ungefär densamma även där. Fina hus, en kanal, vårblomning i trädgårdarna.

Vi var först i kön till färjan även den här gången. Men nu behövde jag inte jaga en pappersbiljett, den låg redan i fickan.

När vi satt på båten på väg tillbaka konstaterade vi att det var fint på Marken.

Men om vi hade tajmat in lite solsken som hade satt ännu mer fart på färgerna hade vi förmodligen haft en ännu bättre upplevelse.

Stefan 2 juni 2026