Mandal

När man på kort tid besöker flera platser utefter exempelvis en kuststräcka är det lätt att tro att allt till slut ser likadant ut.

Men det var absolut inte fallet när vi besökte Sörlandet.

Även Mandal, det sista samhället på vår norska tripp, har sin egen karaktär. Inklusive en riktigt läcker sandstrand.

Jag vet, det är lite tjatigt att vi så ofta beskriver ”en stad vi aldrig hade hört talas om”. Men det är sanningen för oss.

Kombinationen nyfikenhet, husbil och reseblogg tar oss till platser som vi inte ens vet namnet på tills vi börjar scanna av ett område vi funderar på att besöka.

Som Mandal. När vi efterlyste tips om platser vi borde besöka på Sörlandet var Mandal ett förslag. När vi kollade vidare var det frestande att ta sig dit.

Efter Risör, Arendal, Grimstad och Kristiansand blev alltså Mandal det femte stoppet. Det var bara drygt fyra mil att köra från Kristiansand. Eftersom gårdagens regn hade bytts till sol pratade vi löst om att ge Kristiansand en chans i solsken, men det blev en direktfärd till Mandal.

Visa av erfarenheten att det kan vara svårt att hitta någonstans att stå med husbilen när vi kommer sent såg vi till att anlända till Mandal relativt tidigt på förmiddagen.

Vi hade hittat en parkering med husbilsplatser på Park4night, men när vi skulle köra den sista biten inne i själva Mandal kom gpserna inte överens. Efter att ha kört över Mandalselva på den gamla bron fick vi ta ett varv i en rondell för att köra tillbaka några hundra meter och ta vägen som tog oss till parkeringen.

Väl där fanns det gott om platser att välja på, bara ytterligare en husbil stod parkerad. Och den åkte efter en stund.

Husbilspakeringen, som vi betalade med Easyparkappen, låg perfekt. Kanske 20 meter från Mandalselva, eller Mandalsälven som vi säger på svenska.

Solen lyste, vattnet låg blankt och hett vatten var på väg genom kaffefiltret ner i termosen. Det var något annat än att sitta och huka för regnet i ett tåg genom ett grått Kristiansand.

Jag tog en sväng på bryggan några meter framför husbilen. När jag passerade ett par hörde jag att de pratade spanska.

Stärkt av mitt dryga år med spanska i Duolingoappen inför vår stundande Spanienresa stötte jag fram något om att jag hörde att dom pratade spanska.

Dom svarade på samma språk, men gick över till norska när de förstod att jag inte var så bra.

Mannen var norrman, men föddes i Spanien där han har bott en stor del av sitt liv. Kvinnan var spanjorska som bott en stor del av sitt liv med mannen i Norge.

När jag berättade att vi i höst tänker åka Spanien och Portugal runt blev det fart på tipsandet. Deras del av Spanien är nordkusten, där vi tänker börja när vi är klara med den franska västkusten.

De tipsade om stränder, fina städer, historia, museer. När vi på Googlemaps i mannens mobil hade närmat oss Spaniens nordvästra hörn plockade han fram ett kort ur plånboken.

”Restaurang A Cofradia de Rinlo”, stod det högst upp. Därunder ”Especialidade en Arroz Caldoso de Marisco”. Jag förstod det som att det var husets specialitet.

– Ni måste åka dit och äta den. Ris, fisk, skaldjur. Det är ett måste, sa mannen och markerade med att hålla tumme och pekfinger mot läpparna i en smackande låtsaskyss.

Det är klart vi måste försöka ta oss dit.

Jag grämer mig dock för att jag glömde ta deras namn. Nu kan vi inte recensera och rapportera om vi kommer dit.

Nåväl, detta var ett sidospår när mina tankar hamnade i San Sebastian, Bilbao och A Coruna i norra Spanien Jag återvände till Mandal.

Stärkta av kaffet och det intressanta mötet gick vi bort mot den nya bron. En låg, vit skapelse som förbinder de båda sidorna på var sin sida av Mandalselva.

Vi passerade Buen kulturhus där massor av unga människor (gissningsvis studenter) satt och pratade och jobbade med sina datorer på utsidan. Vi såg även en röd boll i vattnet. Det visade sig vara konstverket Red Salmon Egg, många väntar förgäves på att det ska kläckas i detta laxområde.

På andra sidan bron valde vi att gå till höger, mot det gamla trähusområdet.

Till att börja med gick vi utefter älven. Vi passerade ett monument över andra världskrigets offer från Mandal. Deras namn var ingraverade.

Lite längre bort stod ett annat konstverk, den till synes väldigt glade Mandalitten som med en lax i handen står som en symbol för det välmående Mandalområdet.

När vi nästan var framme vid den gamla bron, som vi med husbilen hade passerat en gång i varje riktning några timmar tidigare, svängde vi upp mot Store Elvegate och gick rakt in bland trähus och kullerstensgator.

Man kan tycka att vi hade fotograferat tillräckligt med vita hus och vackra blommor under vår norska odyssé, men det var svårt att låta bli att ta bilder både här och där.

Några hus med blomsteruppsättningar var extra fina. Vi var tacksamma för hur färgerna förstärktes i solskenet med den blå himlen som en fond.

Målet med den delen av promenaden var Mandals kyrka, som ligger i bakkanten av trähusområdet. Det första vi såg var den stora, vackra kyrkogården.

När vi rundade en träddunge stod vi vid Norges största träkyrka med tusen sittplatser. Tyvärr var den inte öppen, vi fick nöja oss med en okulär besiktning.

Från kyrkan tillbaka mot Mandals centrum tog vi en annan väg med ännu fler fina hus, blommor och kullerstensgator.

Vi svängde upp mot butiks- och restaurangområdet som domineras av gågator.

Eftersom det var efter högsäsongen var det inte så mycket folk där, men det var lätt att föreställa sig hur det kan se ut när det är lika fint väder mitt i sommaren.

Det var ändå en del folk som åt lunch eller tog en fika, själva nöjde vi oss med var sin glasstrut inslagen i papper eftersom det inte fanns någon lösglass.

När man läser på om Mandal finns det en sak som ständigt återkommer: sandstranden Sjösanden. Att vi skulle gå dit tyckte exempelvis det norsk/spanska paret.

För att ta oss dit passerade vi ännu mer fina trähus och ännu fler blomsterdekorationer.

När vi gick där pratade vi om hur vackert Mandal verkligen är.

Sista sträckan till stranden går genom ett skogsparti där havet syns långt bort som ljuset i tunneln. Om vi hade gått till höger istället för rakt fram hade vi kommit till Sjösandens populära camping.

Men vi valde ljuset. När skogen tog slut började den långa stranden. Det var nästan tomt, bara en handfull människor tog ett uppfriskande bad.

Jag brukar ta alla chanser att bada, åtminstone när det är saltvatten. Men för min del har det inte varit någon badsommar, som en följd av min knäledsoperation. Det blev inget dopp den här gången heller.

Vi följde stranden österut, mot älvens mynning. Bland personbilarna på gratisparkeringen stod några husbilar.

Men det nattliga parkeringsförbudet gjorde att de var tvungna att flytta på sig när kvällen kom.

På piren stod några män och fiskade med spö.

Jag frågade en av fiskarna om man kunde fiska där hur som helst. Han pekade på en skylt några meter ut på piren och sa att bakom den kan man fiska gratis utan tillstånd. På den andra sidan, där älven började, krävdes fiskekort.

På väg tillbaka till husbilen följde vi älven när vi gick på bryggan. Vi passerade många till synes nya lägenhetshus där det fanns både restauranger och affärer i gatuplanet.

Vi fick en fin promenad fram till den nya bron med det östra fästet bara ett par hundra meter från husbilsparkeringen.

När vi kom tillbaka hade vi inte längre den enda husbilen på parkeringen. Fler människor hade kommit för att upptäcka fina Mandal.

Stefan 26 augusti 2025