Madrid

Plaza Mayor, Pradomuseet och det kungliga slottet i all ära.

Men njutningen i Madrid blev som störst när ett par vänner guidade oss runt i tapaskvarteren.

Att stå vid ett litet runt bord och äta friterad torsk var en upplevelse.

Eller doppa churros i en kopp med choklad.

I Spaniens huvudstad är maten en stor del av upplevelsen.

Madrid ligger ungefär mitt emellan städerna Toledo och Segovia. Det var mellan dessa båda historiska platser som vi besökte Madrid.

Jag hade varit i den spanska huvudstaden tre gånger tidigare. Jag bodde där i drygt sju månader med familjen som femåring 1963. 1974 var jag där tillsammans med min bror Thorbjörn. 2008 tog Anette med mig dit när jag fyllde 50 år.

Jag har spridda minnen, kan inte säga att jag kände stan väldigt väl.

Det var bara en dryg timme från Toledo till Madrid. Trots storleken på staden fanns det inte mycket att välja på när vi letade efter en ställplats för husbilen. Den enda vi hittade var Camper Arena Madrid i Vallecas i stadens sydöstra utkanter. Den var å andra sidan perfekt för några dagars besök i Madrid. Där fanns en del husbilar, men det var långt ifrån fullt.

Det tog tio minuter att promenera till busshållplatsen, varifrån buss 130 tog oss till tunnelbanestationen Sierra de Guadalupe. Vi betalade en och en halv euro var för bussbiljetten.

Vi kunde åkt vidare på samma sätt och betalat lika mycket även för tunnelbanebiljetterna. Där visade det sig vara bättre att köpa ett kort för två euro och fylla på med tio resor för 7,30 euro, alltså ungefär halva priset.

Det räckte med ett kort, den som gick först genom spärren sträckte bak det till den som kom bakom.

Kortet fyllde vi för övrigt på två gånger med tio nya resor under dagarna i Madrid.

I huvudstaden finns massor av torg och platser, de flesta med förnamnet Plaza. Vi valde att börja på en som hette något annat och som är ett slags nav med tunnelbanelinjer och gator som korsar varandra: Puerta del Sol, eller bara Sol som tunnelbanestationen heter och som de flesta säger.

Massor av folk stod på och passerade genom torget. Vi tog sikte på turistinformationen på ena sidan där en kvinna inte bara gav oss en karta utan även ringade in de platser som ingår i en grundkurs för en Madrid-besökare.

För att markera vilka områden som var mest angelägna drog hon flera streck med bläckpennan.

Vi hade bestämt att vi skulle lägga minst tre dagar i Madrid och utgick från det när vi studerade kartan. En lämplig början var det välkända, historiska torget Plaza Mayor.

Historien går tillbaka till 1400-talet, men dagens utformning är från slutet av 1500-talet då det pampiga Casa de la Panderia (Bageriet) var det första huset som byggdes.

Vi funderade en stund på att sätta oss vid någon av alla uteserveringarna, men valde att lämna torget genom den nordvästra porten.

Några meter därifrån kom vi till ett mål som vi hade bestämt tidigare, Mercado de San Miguel. Matmarknaden som byggdes 1916, mitt under första världskriget.

Vi tänkte först att det var en saluhall liknande de vi besökt i exempelvis i Biarritz och Cadiz. Men när vi kom in möttes vi av en oerhörd ljudnivå från massor av människor som satt, stod och gick runt i jakt på mat och kanske även en sittplats.

För det är en stor hall med ett enormt utbud av tapas från de runt 30-talet matställena.

Som traditionen bjuder står man ofta och äter vid något bord eller någon bardisk, de förhållandevis få sittplatser som fanns i mitten var upptagna.

Vi gick runt och kikade bakom de olika glasdiskarna innan vi bestämde oss för var vi skulle köpa våra tapas. Där fanns även ett par platser vid disken, precis vid kassan.

Det blev var sin väldigt liten kycklingburgare, några korvar och några andra enkla rätter som vi, precis som vanligt, delade på. Det var lika gott som oftast.

Det var skönt att komma ut ur byggnaden och bara ha det vanliga gatuslamret i öronen.

Från matmarknaden var det bara några minuters promenad till Almudenakatedralen, en stor byggnad med tinnar och ett högt torn som har en speciell historia.

Kung Alfonso II la redan 1883 grundstenen på plats för det som skulle bli Santa María La Real de La Almudena, som är det fullständiga namnet. Men först 15 juni 1993 invigdes den av påve Johannes Paulus den andre.

Det fanns många olika anledningar till att det tog 110 år, en var det spanska inbördeskriget.

När vi kom fram till kyrkan möttes vi av just Johannes Paulus den andre när vi kom upp för trappan från gatuplanet. Men för min del var det inte den skulpturen som fångade mig mest.

För ganska nära kyrkporten fanns en bänk med en skulptur av en liggande Jesus med hål efter korset på både händer och fötter. Skulpturen hette Hemlös Jesus. Bredvid fanns ett citat från Bibelns Matteusevangelium, 25:e kapitlet, 40:e versen: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

En påminnelse om hur man bör bemöta andra människor, inte minst de som behöver stöd och hjälp.

Det kändes befriande att det var gratis att komma in i kyrkan, däremot kunde man ge en gåva, om man så ville.

Inne i katedralen var det mycket folk som gick omkring. En del köade också för att komma fram till bilden av jungfru Almudena, Madrids skyddshelgon som har gett namn till kyrkan.

Vi gick tillbaka ut på gatan, rundade kyrkan och stod plötsligt framför det väldiga kungapalatset. Står man en bit ifrån kan det lätt uppfattas som att katedralen och palatset sitter ihop.

Men där finns ett utrymme däremellan som bland annat befolkades av en gorilla, en robot och något slags pokémonfigur som ville ha pengar för att dom rörde sig. Det var lite absurt. Ett historiskt område och så figurer med fläkt i baken innanför den tjocka pälsen för att hålla värmen borta.

Det brukar rekommenderas att man köper biljetter i god tid innan man kommer till slottet, men vi gick direkt till biljettkassan på utsidan av det kungliga palatset. Vi hade en kund framför oss, sedan kunde vi dra fram det digitala kreditkortet och köpa var sin biljett. 18 euro per vuxen blev i verkligheten 9 eftersom vi är över 65 år.

Slottet är pampigt redan på utsidan. När vi kom in tyckte jag först att det påminde om Drottningholms slott, men när vi väl börjat gå från rum till rum upplevde vi det som att det här var tyngre grejer. Utsmyckningen i Europas största slott  var bedövande, kanske även bedårande för den som gillar den här sortens inredning med det ena rummet mer pompöst än det andra och massor av detaljer fjärran från det vi köper på Ikea.

Jag vet att det är värdefulla saker, ofta med ett historiskt intresse. Men för min del blev det lite för mycket, inte minst med tanke på hur vanligt folk hade det när slottet byggdes på 1700-talet.

På andra sidan slottet tog vi en sväng bland de välklippta buskarna innan vi gick vidare mot Plaza de España. Jag minns från min barndom i Madrid (eller om jag kommer ihåg det utifrån bilderna jag har sett då och då sedan dess) de två höghusen; det kortare, lite bulliga Edificio España (117 meter, 25 våningar) och det högre Torre de Madrid (142 meter, 36 våningar). Båda byggda på 1950-talet under Francos diktatur.

Vi kallade dom skyskrapor, men om man i dag jämför med Karlatornet (246 meter, 73 våningar) hemma i Göteborg är det ju inte så märkvärdigt.

I parken framför de båda byggnaderna finns ett monument som är betydligt lägre, men som ändå drar till sig ett stort intresse.

Vi stötte på dom redan i San Sebastian. Här mötte vi återigen Don Quijote och Sancho Panza där de finns som bronsfigurer bredvid varandra. Bakom dem sitter deras skapare Miguel Cervantes, den store spanske nationalskalden.

Att gå runt i en stad som Madrid tar på både krafter och fötter. Vi sa hej då till Don Quijote och Sancho Panza och tog tunnelbana och buss tillbaka till husbilen.

Dag två i Madrid åkte vi direkt till Plaza de España. Men inte för att stanna där utan för att fortsätta till fots mot ett speciellt ställe.

Kvinnan på turistinformationen tyckte att det var en bra idé att gå till Debodtemplet i Montañaparken. Hon berättade att det var något så ovanligt som ett äkta egyptiskt tempel i Madrid. Det byggdes på 100-talet före Kristus i Egypten, men plockades ner, skeppades till Spanien och monterades på nytt i den spanska huvudstaden i början på 1970-talet som en gåva för att Spanien hjälpt till att rädda historiska pjäser under arbetet med Assuandammen i Egypten på 1960-talet.

Vi gick runt monumentet och hade gärna gått in och kollat. Det kostade inget, men bara 15 personer i taget fick vara där inne. Det behövdes dock biljetter – men det skulle inte vara några problem. Vakten pekade på en skylt med en QR-kod som man kunde scanna med mobilkameran och sen gå vidare.

Det visade sig dock att det var flera dagar tills det fanns lediga platser där inne. Synd, tyckte vi.

Det fick bli en promenad i parken istället där vi bland annat hade en fantastisk utsikt över slottet och katedralen.

När vi hade kollat på grejer att göra i Madrid hade vi bland annat fastnat för att äta churros doppade i choklad. Vi siktade in oss på den mest kända chocolaterian, San Gines, som ligger lite norr om Plaza Mayor. Vi började gå på den stora affärsgatan Gran Via (som vi också blev tipsade om att gå), men kände att det inte var något speciellt för oss. Affärsgata som affärsgata, typ.

För enkelhetens skull ställde vi in promenaden till chocolaterian på Google maps. När vi kom fram till det berömda stället, som varit i gång sedan 1894, var det lång kö utanför.

Trots att den ursprungliga butiken utvidgats med köp av delar av andra fastigheter fick man vänta på sin plats.

Då valde vi att istället gå till Churreria Chololateria 1902, kanske hundra meter därifrån. Visserligen åtta år yngre än San Gines, men det fick duga.

Vi beställde en gemensam uppsättning Churros, som levererades på en assiett. Till det var sin kopp varm choklad, sen var det bara att doppa och äta. Gott? Javisst!

Jag hade gärna tagit en omgång till, men det fick räcka att komplettera det redan beställda med var sin café con leche.

Vi hade dock inte riktigt fått nog av choklad och gick in i grannbutiken Turrones Casa 1880 Arenal (ännu äldre, alltså) och provsmakade olika fantasifulla chokladprodukter innan vi bestämde oss för en kaka med nötter i.

Vi njöt av hus, människor och torg medan vi gick tillbaka Puerto del Sol för att återigen åka tunnelbana, men i en annan riktning.

För nu var det dags för ett besök i Retiroparken, den kända parken som finns med på Unescos världsarvslista.

Att gå en stund i parken som skapades under 1600-talets första hälft är självklart när man är i Madrid.

Där finns mycket vackert att se, både sådant som växer och sådant som är lite mer hårdvara, typ de olika ingångarna och det stora monumentet till kung Alfonso den andres ära från början av 1900-talet. Och är det gott väder kan man ta en liten tramp- eller roddbåt och ge sig ut på den konstgjorda dammen framför kung Alonso.

Vi gick från norr genom Hernaniporten och ut genom

i nordväst – och hamnade i närheten av Pradomuseet.

Vi var i det världsberömda museet 2008 och hade inte bestämt om vi skulle gå dit igen. Men nu när vi var så nära… ja, då var det bara att gå in igen.

Eftersom det är självaste Pradomuseet hade vi räknat med att det skulle vara väldigt, väldigt dyrt. Men 35 euro för båda två (inklusive några euro pensionärsrabatt) var helt okej för oss.

Vi är ju inga konstkännare, men gillar att gå på konstmuseum då och då. Typ hemma i Göteborg.

Det blev en stund inne på Prado. Vi kollade spanska konstnärer, men även flera kända från andra länder. Förundrades över vissa tavlor, gick förbi många fler utan att fästa någon större uppmärksamhet vid dem.

När vi stapplade tillbaka till tunnelbanan på trötta ben hade det hunnit bli mörkt.

Dag tre började på ett helt annat sätt, helt på mina villkor. Min älskade hustru följde bara med. Men precis som när våra tre söner och jag besökte Barcelonas hemmaarena Camp Nou mitt i sommaren 1993 undrade hon även den här gången vad vi skulle till en fotbollsarena att göra.

För vi tog tunnelbanan direkt till en hållplats som heter Santiago Bernabeu.

Real Madrids legendariska hemmaarena renoverades under några år, när den stod klar förra året var det en rymdskeppsliknande historia som presenterades. Jag som växte upp med Ullevi och nedgångna Gamla Ullevi (innan Gamla Ullevi många år senare blev den nyaste arenan) är inte riktigt van vid att en fotbollsarena  ser ut som något Elon Musk vill skicka till Mars.

När vi kom dit fanns det lite folk i rörelse, det var ju match mot Valencia på kvällen. Det var chanslöst att få tag på biljetter, men jag var lite nyfiken på att komma in och se arenan och klubbens museum. Precis som vi gjorde i Barcelona. Men 39 euro för en stund hos Real Madrid var lite väl häftigt. Jag avstod helt frivilligt.

När vi åkte därifrån undrade fortfarande min kära hustru varför vi hade varit där, det var ju ingen match eller ens träning. Den som vet, den vet.

Under tiden vi var vi arenan ringde min gode vän Edi Dervishi, en alban som sedan snart 30 år tillbaka bor i Madrid. Vi bestämde träff vid tunnelbanehållplatsen Callao. Vid Gran via, nära Sol. Medan vi väntade lyssnade vi på gatutrummisen Doctor Bucketman som satt spelade på sina grytor, lock och plastspänner.

Edi kom tillsammans med sin fru Aida och tog oss på en tur till fots genom delar av Madrid.

Vi började med att gå gatan Cava de San Miguel, som börjar vid matmarknaden Mercado de San Miguel.

Kom till ett tapasdistrikt där vi passerade åtskilliga restauranger och baren.

Vi fortsatte ner på Calle de Cuchilleros och stannade till vid Taberna la Daniela med sitt vackra blågula kakel på utsidan.

Edi gick ut och in i olika barer och restauranger för att kolla efter platser och de specialiteter han ville att vi skulle smaka på.

När vi kom till en taverna som hette Revuelta stannade vi. Edi och Aida berättade att det var en mycket populär bar där det så här mitt på dagen framförallt serverades en enda maträtt: Bacalo. Friterad torsk. Vi hann knappt ställa oss vid ett ledigt bok innan en servitör kom med ett litet fat per par.

Till det hör ett litet, väldigt litet, glas vin. Eftersom jag inte dricker alkohol tog jag en alkoholfri öl istället.

På golvet fanns fullt av pappersservetter och omslagspapper från maten. Edi berättade historien bakom skräpet på golvet. När restaurangen öppnade för många år sedan bestämdes att papperet skulle få ligga på golvet av två anledningar: Dels för att det skulle synas att de hade många gäster, dels för att det skulle synas att de hade så mycket att göra att de inte hade tid att städa.

Och så har det fortsatt.

Torsken var delikat, för övrigt.

Vi fortsatte promenera på gator med namn som Cava Baja och Arenal. Passerade populära El Madrono där vi gick in och tittade utan ambition att stanna.

Men kaklet var även där inne väldigt läckert.

När vi hade promenerat och sett oss omkring under några timmar blev det dags att äta tapas. Vi gick in på La Chata på Cava Baja. Nere i källaren fanns det plats för oss.

Återigen kanontapas, som vi gärna hade tagit med oss hem.

Anette och jag var väldigt tacksamma för guidningen genom tapasområdet.

Det sista som stod på programmet under dagarna i Madrid var ett besök i Barrio de las letras, ”Kvarteret med bokstäverna” i översättning. Området som är tillägnat böcker, området där kända författare gärna bodde. Som Cervantes.

Där fanns också Cerveceria Alemana, Det tyska bryggeriet, som funnits sedan 1904. I baren och restaurangen samlades kändisarna.

I dag är det inte lika kändistätt, men vid entrédörren finns bild på, och en text om, en av de stora giganterna.

I Ronda stötte vi på minnesmärken efter Ernest Hemingway. I Madrid tittar han på oss från bilden vid dörren.

Hemingway var som journalist mycket i Spanien under inbördeskriget, på 1950-talet kom han tillbaka och tillbringade en hel del tid i Barrio de las Letras.

Det var mörkt när vi gick tillbaka till Sol för att ta tunnelbanan tillbaka till husbilen. Men i den alltid levande staden Madrid var det minst lika mycket folk i mörkret som på dagen.

Stefan 14 november 2025