Madrid – 62 år senare

Jag går med mobilen i handen och tittar på bilden på skärmen.

Mamma, min bror Thorbjörn och jag.

Husen på Plaza España i bakgrunden då, samma hus i centrala Madrid framför mig nu.

Målet är att hitta samma vinkel som när bilden togs – 1963.

Jag har haft förmånen att få vara mycket utomlands under mitt liv, både privat och i jobbet. Några länder som Albanien och Sydafrika har jag lärt känna lite djupare efter 40 respektive drygt 20 resor dit.

Till USA började jag åka tidigt eftersom jag hade min faster Inger och kusinerna Andy, Peter och Annette i Chicago. Ett par gånger var jag i Nordamerika två månader under sommarlovet.

Men i inget annat land har jag varit lika länge sammanhängande som i Spanien där det blev lite drygt sju månader.

I ingen annan stad har jag varit så länge som i Madrid där jag frånsett några utflykter spenderade nästan hela tiden.

Men det här var 1963, när jag var bara fem år.

Det var därför jag den här torsdagen i slutet av oktober 2025 gick med mobilkameran i handen och läste av omgivningen, jag kollade efter några platser som finns på farsans gamla diabilder (numera digitaliserade) från den tiden.

I dag kan man resa vart som helst i världen när som helst. En del har vänner eller släktingar som bor tillfälligt eller permanent på andra sidan jordklotet.

När vi på nyårsdagen 1963 rullade i väg från Fiskebäck var det något annat. Pappa hade köpt en stor amerikanare station wagon (kombi) som drack massor av bensin och åtminstone på hemvägen även stora mängder olja.

Men till Spanien kom vi efter några dagars resa. Hur lång tid det tog vet jag inte eftersom jag inte ens hade fyllt fem år när vi åkte. Någon spikrak resa på motorväg från norr till söder handlade det dock inte om.

Som det ofta är med minnen från när man var liten är det svårt att veta vad som är verkliga minnen eller minnen som hör ihop med bilder från förr. Eller kanske både och. Minnen finns som stöds av bilder.

Och vad det gäller mig och Madrid har jag sett en del av bilderna många gånger, förmodligen är det därför en del kan tyckas vara bekant.

När Anette och jag på vår promenad genom centrum närmade oss de kvarter där jag bodde i barndomen kände jag en spänning som jag inte kan minnas att jag kände vid de två tidigare tillfällen jag varit tillbaka. Kanske berodde det på att mina föräldrar inte längre är i livet, jag kunde inte ringa och prata med dem om mina upplevelser.

Första gången jag återvände till Madrid var i juni 1974. Några dagar efter att jag hade gått ut nian lånade min tre år äldre bror Thorbjörn och jag familjens svarta Mercedes-diesel, som tidigare rullat som taxi.

Vi körde 820 mil på 16 dagar. Madrid var på sätt och vis huvudmålet även om vi i vårt pressade schema inte stannade där heller så länge.

Men vi återvände till den gata, Calle de Illustracion, där vi hade bott elva år tidigare. Vi besökte portvakten i ”vår” uppgång som efter en stund förstod vilka vi var trots att vår spanska var minst sagt bristfällig. 

Vi gick även till frukthandlaren Paco på andra sidan gatan. I hans affär fick storebrorsan hjälpa till på lördagarna som åttaåring.

Vi upplevde det som att det var väldigt lång tid sedan vi hade bott där, men elva år är ju inte så mycket i mitt nu 67 år långa liv.

Vid andra återkomsten hade det gått betydligt längre tid.

En kväll några dagar efter min 50-årsdag 2008 skulle jag i väg till jobbet. Min älskade hustru sa att hennes pappa skulle köra mig eftersom jag på vägen dit behövde hjälpa honom med att lyfta något tungt i hans båt. För säkerhets skull åkte hon också med.

När vi passerade båthamnen i Björlanda-Kile utan att svänga fattade jag ingenting. Inte ens när vi var nära den dåvarande flygplatsen i Säve anade jag att jag några timmar senare skulle sitta på en trottoar i Madrid och njuta av vårvärmen mitt i natten.

Fyra dagar i Madrid var en riktigt häftig födelsedagspresent.

Då fick jag chansen att ta med min livskamrat, kvinnan jag då hade varit gift med i 30 år, till Calle de Illustracion. Till min förvåning gick vi rakt på utan att behöva fråga någon eller följa en karta. Jag tog en del bilder som jag senare visade för mamma och pappa, mina bröder och vår egna barn.

När vi ytterligare 17 år senare för fjärde gången kom till Madrid var förutsättningarna återigen annorlunda. Första gången var jag fem år, andra gången 16, tredje 50 – och nu en 67-årig pensionär med all tid i världen för att utforska barndomens platser.

Och istället för att komma åkande i en personbil eller ett flygplan körde vi dit i vår husbil. Vi hade besökt städer som San Sebastian, Bilbao, Lissabon och Sevilla på väg dit under vår två månader långa höstresa.

Efter att vi hade varit i Madrid var det dags att påbörja hemresan.

Vi skulle vara i den spanska huvudstaden i några dagar. Hur många berodde på hur vårt upptäckande av staden gick.

Men vi bestämde oss för att redan första dagen återvända till mina spanska rötter.

Tunnelbana till Puerta del Sol, promenad därifrån via Plaza Mayor till det kungliga slottet.

Det var från slottet jag 17 år tidigare tog ut riktningen mot vårt spanska 60-talshem. Jag siktade på att göra likadant den här gången.

Men först ville jag repetera bilden jag hade på mobilen, den med mamma, brorsan och jag. Den som pappa tog en till synes varm dag när solen sken.

De två höghusen, som jag alltid hört refereras till som skyskraporna på Plaza de España, med Don Quijote och Sancho Panza nedanför. De syns lätt från den kungliga slottsparken, men det var svårare att kunna ta bilden från samma avstånd och vinkel – vilket var mitt mål.

Vi gick runt och testade olika alternativ. Men nya hus och ny växtlighet gjorde det omöjligt. Anette tog en bild på mig med husen i bakgrunden. Helt okej, men ändå inte som jag ville ha den när jag planerade.

Det var bara några minuters promenad till vår tidigare lägenhet på Calle de Illustracion. Men den här gången valde jag fel väg när vi lämnade slottet bakom oss. Vi skulle ha gått en gata längre ner.

Det tog bara ett par minuter extra, men det sved.

När vi rundade hörnet och kom in på ”vår” gata ökade pulsen, trots att jag alltså hade varit där ett par gånger efter att vi bodde där.

Det såg inte riktigt ut som 1963, men grundstrukturen ändras ju inte på en smal stadsgata.

När vi närmade oss porten där vi gick upp när vi skulle hem stannade jag upp och funderade på en speciell händelse, som kunde ha förändrat allt. På trottoaren rekapitulerade jag olyckan som jag fortfarande blir påmind om när jag känner med fingret på undersidan av hakan.

Ärret täcks inte av mina skäggstrån. Ärret efter smällen mot den Renault jag inte såg förrän det var för sent.

Thorbjörn gick andra terminen i första klass på svenska skolan i Madrid och var där. Pappa var på sitt jobb på svenska handelskammaren. Mamma var i lägenheten och tog en siesta mitt på dagen.

Jag var ute och lekte med mina kompisar. Det fanns ingen lekplats eller yta att leka på, vi höll till på trottoaren där vi just då lekte med en boll. Kanske spelade vi fotboll, jag vet inte.

Om jag minns eller bara har fått berättat för mig att bollen for ut mellan två bilar som stod parkerade vet jag inte. Men jag sprang i alla fall efter – pang. Jag hade sprungit rakt ut framför en bil. Föraren hade inte en chans att se mig. När han nitade var det för sent.

Jag flög upp på motorhuven och åkte i gatan. Föraren kastade sig ur bilen och sprang fram till mig medan mina kompisar och andra barn och vuxna närmade sig.

Min mamma hade hört smällen och inbromsningen och flög upp ur sängen och fram till fönstret på tredje våningen. Hon förstod inte att det röda hon såg var den tröja jag hade på mig utan trodde att det var blod. Mamma rusade ner för de tre våningarna och fram till föraren som kom bärande på mig.

Mannen erbjöd sig att köra till sjukhuset, mamma satt med mig i baksätet.

Jag hade haft tur. Det räckte med några stygn, sedan fick jag åka hem direkt. Kanske fick jag även en hjärnskakning. Livet gick dock vidare som om inget hade hänt, men jag sprang aldrig mer ut på gatan på det sättet.

Jag gick några meter till upp för gatan och tittade upp mot det röda tegel som fortfarande sitter på fasaden där vi bodde.

Med hjälp av en annan gammal bild på mamma, Thorbjörn och mig identifierade jag fönstret där mamma hade tittat ut vid olyckan.

Det tog en stund att arrangera bilden med mig nedanför, men till slut fick vi den variant du ser här högst upp.

Däremot var det tämligen osäkert vilka av portarna på andra sidan gatan som tillhörde fruterian (fruktaffären) och lecherian (mjölkaffären) i vår barndom.

Det var ju inte första gången jag återvände, ändå var det med blanka ögon jag gick i mina gamla kvarter.

Under dagarna i Madrid letade jag efter fler spår från min barndom.

Men inget var så påtagligt som att gå och stå på Calle de Illustracion.

Stefan 19 december 2025