Lissabon

Det här är en kärleksförklaring.

Till Lissabon.

Vi var beredda på att Portugals huvudstad skulle vara ett riktigt bra besöksmål, men vi hade inte förstått att det skulle bli så bra.

Promenaderna upp och ner på kullarna, de vackra byggnaderna, torgen, 28:ans spårvagn, Kristus-statyn, Pasteis de Nata …

Vi älskar verkligen Lissabon.

Lissabon har alltid varit lite långt borta.

Det ligger inte närmare nu, men våra förutsättningar är annorlunda nu som pensionärer med husbil än då vi under många år drog husvagnen rakt ner till Medelhavet.

När vi bestämde oss för att göra en höstresa Iberiska halvön runt var Lissabon, precis som Porto, ett självklart stopp.

Vi pratade med några som varit där och blev ännu mer nyfikna.

När vi letade efter någon ställplats eller camping i eller runt Lissabon var dock urvalet begränsat. Det finns en del parkeringsplatser inne i stan där man kanske kan stå någon natt, men när vi ska vara några dagar på en plats vill vi gärna ha det ordnat med en camping eller välutrustad ställplats.

Det blev camping Orbitur, drygt två mil väster om Lissabon, i semesterorten Cascais. Nära havet, pool – och framförallt buss alldeles utanför campingen.

Vi tog bussen till Cascais. Den stannade utanför tågstationen där tåget till Lissabon gick varje tjugonde minut.

Vårt första möte med Portugals huvudstad blev både bra och lite förvirrat. Vi klev av på ändstationen Cais do Sodré, lämnade byggnaden och ställde oss vid det första övergångsstället och funderade:

Var ska vi börja?

Vi insåg att vi var tvungna att prioritera hårt. Men det såg mysigt ut snett upp till vänster, rakt upp och till höger. Vi kollade Google maps och bestämde oss för att börja med Alfamaområdet efter att vi gått åt höger en bit för att känna in atmosfären nära Tejofloden.

Det låter märkligt för att vara fyra pensionärer (utöver Anette och jag var det återigen Tina och Magnus Strandberg som hade slagit följe med oss). Men lite grann var det som fnittriga skolbarn på utflykt. Förväntningarna blandades med det vi såg och gjorde att vi verkligen gillade Lissabon från första stund.

Lite påminde det om Porto. Tuk-tukarna körde runt turister. Och på ett litet torg stod en grön veteranbil (men den kan inte ha varit så gammal) med en finklädd kvinna vid ratten och väntade på kunder att få guida runt.

I början stannade vi nästan i varje gatuhörn och kikade och tog bilder. Men om vi hade fortsatt så hade vi inte kommit så långt.

Efter en stunds promenad kom vi fram till den gigantiska öppna platsen Praça do Comércio (ungefär Affärstorget på svenska). I norra ändan, in mot stan, domineras det av en gigantisk, inbyggd triumfbåge.

Mitt emot fanns floden med en välbefolkad strandpromenad. Utefter de andra sidorna fanns kaféer och restauranger.

Vi korsade torget och gatan mellan torget och floden. På andra sidan räcket mot floden fanns sandkonst, djur tillverkade i sand av en sandkonstnär.

Lite längre bort fanns ett annat slags konst, målade stenfigurer. I bakgrunden syntes den väldiga, Golden Gate-inspirerade, 25-aprilbron.

På den södra sidan av torget fanns en kö med människor som väntade på att bli fotograferade vid en sån där skylt med väldigt stora bokstäver som talar om i vilken stad man befinner sig.

Vi korsade återigen torget. Påbörjade den ofrånkomliga vandringen uppför de branter som ger Lissabon dess speciella karaktär. Det påminner lite om San Francisco, inklusive spårvagnarna som går upp och ner.

Och spårvagn skulle vi åka, det var bestämt. Att åka linje 28 finns med på de flesta listor över vad man ska göra i Lissabon.

Vägen vi gick var brant, slingrig och förhållandevis smal med trottoarer på båda sidorna. Och den var fylld med promenerande, tuk-tuk, spårvagnar, personbilar, varutransporter, veteranbilar och diverse tvåhjuliga fordon.

Här och där hade någon också satt på sina varningsblinkers och för en snudd täppt till utrymmet för andra bilar eller till och med spårvagnarna.

Vi höll koll på numren på spårvagnarna i förhoppning om att kunna fortsätta uppåt med spårvagn 28 istället för att gå hela vägen. Spårvagnar med 28 på kom, spårvagnar stannade. Men de var fullsmockade, inte en chans för oss att komma in.

Det låter som ett sådant där jobbigt turistkaos, men vi såg det mer som ett fascinerande skådespel som trots alla olika aktörer fungerade. Att stå still och titta en stund var en del av nöjet.

Det var varmt, vi kände att det behövdes både lite vila, mat och dryck för att få ny energi. Vi kikade på restaurangmenyer utefter gatan och fastnade snabbt för en vid gatan, några meter från spårvagnsspåret. Med tanke på läget nästan mitt i gatan hade vi inga större förhoppningar.

Men så överraskade vi blev av den chicken curry vi beställde in. Så vällagad och så god. Och med ett fröbröd vars like vi inte smakat med starka kryddor inbakade i brödet. Restaurang Le Petit Café får sex poäng på en femgradig skala.

Vi var väldigt nöjda när vi fortsatte uppåt. Spårvagnar med nummer 28 passerade i båda riktningarna, men alla var fullsatta.

Det blev ett stopp på den första markerade utsiktsplatsen utefter vår rutt.

Och där fanns verkligen utsikt över floden och husen ner mot den och i bakgrunden ett kryssningsfartyg.

Dessutom bjöds vi på underhållning från olika gatumusiker medan vi gick omkring och njöt av det vi såg.

Fast beslutna att verkligen åka 28:an fortsatte vi uppåt med förhoppningen att det skulle vara färre passagerare högre upp. Om inte förr så borde ju chansen att ta plats ombord vara mycket större när den startade om vid ändhållplatsen en bit uppåt.

Nästa utsiktspunkt gav fin utsikt över de centrala delarna av Lissabon och floden västerut.

Långt borta såg vi återigen 25-aprilbron och Kristusstatyn på andra sidan. Det var ett av målen för oss, men inte den här dagen.

Från utsiktsplatsen såg vi upp till nästa utsiktspunkt med det pampiga namnet Miradouro da Senhora do Monte, den som rekommenderas i olika sammanhang om man vi se Lissabon uppifrån.

Det var inte så långt att gå dit, men den sista biten var väldigt brant. Belöningen blev att utsikten där var ännu bättre i de flesta riktningar.

I närheten låg 28:ans ändhållplats. Där stod några människor i kö, men inte så många. Kanske skulle vi till slut få plats? För vagnarna är väldigt små och sittplatserna vid fönstren väldigt få. Och det är egentligen där man ska sitta när man åker genom Lissabons trånga gator.

Och visst funkade det. Vi fick var sin plats där vi kunde sitta och kika ut genom var sin ruta medan spårvagnen körde nedför. För varje hållplats blev den allt fullare, de flesta stod upp och trängdes i mittgången med begränsad sikt utåt.

28:an passerar många hållplatser och vi pratade om var vi skulle gå av.

Men det var så trångt att vi inte kom upp från våra sittplatser och tyckte då att vi lika gärna kunde sitta kvar till nästa hållplats. Och nästa. Till slut hade vi kommit till den andra ändhållplatsen. Vi hade verkligen, enligt rekommendationerna, åkt hela klassiska 28:ans linje.

Men väl vid slutet var det inte lika charmigt. För vi var ganska långt bort från både de centrala delarna och tåget tillbaka till Cascais.

Det blev en trekilometerspromenad ner mot floden och sedan lite in mot centrum innan vi kom till en hållplats där vi kunde hoppa på tåget tillbaka.

Men besöket i stan gav mersmak. Nästa dag stod vi på nytt vid hållplatsen utanför campingen och väntade på bussen. Vi räknade med att den, precis som dagen före, skulle komma i tid. Men vi väntade … och väntade … och väntade.

Först efter en dryg timma kom en buss vi kunde åka med till Cascais. Förklaringen till förseningen var att det blåste så mycket från havet att sand täckte vägbanan utefter bussens rutt och behövde skottas bort.

Tåget från Cascais gick dock i tid och vi åkte hela vägen till ändstationen där vi tänkte ta färjan över floden till andra sidan. Att åka över och ta oss upp till Kristus-statyn var dagens huvudmål, men vi räknade med att även hinna med lite annat under eftermiddag och tidig kväll.

Biljettsystemet var återigen lite krångligt när vi skulle köpa båtbiljetter. Det som vi trodde var två enkelbiljetter var en tur och retur – så det var bara att gå tillbaka till automaten och göra om och göra rätt och ta nästa båt.

På andra sidan kunde man välja en jobbig promenad upp till den högt belägna statyn – eller ta en buss. Med gårdagens många steg i benen och ytterligare steg framför oss fick det bli en buss.

För 22 år sedan var Anette och jag i Rio de Janeiro och såg originalstatyn uppe på Cocovadoklippan.

Den här Kristusstatyn har ”Limhamns-Jesus” (som den kallas på skoj av svenskar eftersom en del av materialet kom från Limhamn) som förebild. Men den är byggd på ett helt annat sätt.

Medan Rio-statyn är jättelik där den står på sin sockel är det sockeln som är högst i Lissabon. Jesus står med utsträckta armar, vänd mot stadens centrala delar, som på väldigt höga styltor.

Vår förhoppning var att ta oss upp i utsiktsdelen på statyn, men kanske en och halv timmars kö, stundtals i stekande sol, för att åka med hissen plus 72 avslutande trappsteg och sen lika långa kö ner till den inte så stora hissen gjorde att vi nöjde oss med att vara nedanför.

Vi gick runt på det stora området vid statyns fötter.

Såg bort mot centrala Lissabon och 25-aprilbron alldeles nedanför. Betraktade de som poserade för selfiesar där man förhoppningsvis såg åtminstone något av staden eller statyn i bakgrunden.

Och så tittade vi upp på statyn och tog bilder. Inte så lätt med tanke på höjden och att själva statyn är så högt upp.

När vi skulle tillbaka var vi sugna på att åka över den stora bron och såg att det inte var långt till en hållplats vid brofästet.

Vi hade kunnat ta bussen tillbaka till färjan, men valde den andra vägen.

Och promenaden gick fort och bra. Men vi kände igen scenariot från förmiddagen, bussen kom inte. Jo, många andra bussar kom, men inte någon med det nummer vi hade bestämt skulle ta oss till en bra plats för en ny promenad genom en annan stadsdel ner till tågstationen.

Efter så där en timmas väntan i solgasset, busshållplatsens lilla tak gav ingen skugga, bestämde vi oss för att ta en annan buss över bron.

På några minuter hade vi kommit över till andra sidan. Det blev en ny promenad ner till ”vår” tåglinje. Men istället för att följa ursprungsplanen med mer upptäckande i en annan stadsdel bestämde vi oss för att åka tillbaka till campingen.

Klockan var halv sex, vi var trötta och hade en timmas resande hem därifrån vi var – det fick räcka så.

Men vi ju inte klara med grejerna som var ett måste på vår lista. Det fick bli en tredje sväng in till staden vi så snabbt tog till våra hjärtan (trots sammanlagt två och en halv timmars oväntat väntande på bussar).

Nästa dag kom bussen som den skulle, tåget i Cascais gick som vanligt i tid och en stund senare kunde vi kliva av vid den station, några hållplatser före ändstationen, som heter Belem.

Belem är en berömd stadsdel, kallas ibland för Lissabons kulturdistrikt. Vi hade passerat de två tidigare dagarna och då sett huvudattraktionen, det mäktiga Mosteiro dos Jerónimos-klostret, som är med på Unescos världsarvslista.

Att lämna Lissabon utan att ha varit där var inte aktuellt. Dessutom fanns där i närheten en helt annan form av lockelse, förmedlad av min tidigare kollega Karin.

Vi hoppade alltså av vid Belemstationen för att gå den korta biten till klostret.

Vi gick genom en park och återvände ut på den stora gata som går ända fram.

Det var inte långt kvar när jag upptäckte det som Karin hade tipsat om. Pasteis de Nata, Portugals nationalbakverk. Vi var förvarnade om att det kunde vara kö utanför, men den bestod endast av två poliser.

Jag gick lite längre bort utefter gatan och såg då kön utanför Pasteis de Belem, det berömda bageriet från 1837, känt för sina Pasteis de Nata. Kön var så lång utanför att vi bestämde oss för att ta rygg på poliserna i stället vid det betydligt mindre Manteigaria.

Två kvinnor stod och tillverkade de små bakverken, bara en sort, medan en tredje stod i kassan. Vi köpte var sitt bakverk och var sin espresso.

Kaffet var starkt och gott, men den lilla kakan var ljuvlig. Ni vet en sådan där som bara smälter i munnen. Det blev våra första, men sedan köpte vi sådana varje gång vi fick syn på dom så länge vi var kvar i Portugal.

Med belåtna smaklökar fortsatte vi gatan bort och kom fram till det väldiga Mosteiro dos Jerónimos-klostret, eller Hieronymusklostret som man kan säga på svenska.

Det är ett imponerande byggnadsverk från 1500-talet, det byggdes för att fira att Vasco da Gama hade hittat sjövägen till Indien. Att det finns med på världsarvslistan är inte så konstigt.

Men när vi kom fram till klostret såg vi att det var stängt, en lite närmare koll visade att det alltid är stängt på måndagar. Och det var just på en måndag vi stod utanför med förhoppningen om att komma in.

Lite surt var det, men man kan inte hänga upp sig på sådant. Det naturliga hade kanske varit att då gå till det närliggande Belemtornet, som också är ett världsarv. Men det var inkapslat i nät, kanske för något slags renovering eller putsning.

Vi valde i stället att dra oss ner mot floden rakt fram från klostret.

Där gick massor av människor runt och tittade på och fotograferade en hög, mäktig skulptur som precis som mycket annat i området var en hyllning till de portugisiska sjömän som seglade ut för att upptäcka världen ur ett europeiskt perspektiv.

Några meter från monumentet fanns en världskarta i plattbeläggningen. Den visade årtal och platser dit de olika resorna hade  gått.

Vi tog oss tillbaka till Belems tågstation för att hoppa på tåget och åka till ändstationen. Biljetterna varade i två timmar från resans början, vi var lite tveksamma till om vi skulle kunna använda dem igen eller om tiden var ute.

Jag frågade en av de två som hade tågbolagets kläder och logga på sig. Han fick våra biljetter och gick över i en annan vagn. Han kom tillbaka och sa att vi hade en halvtimma kvar. Vi är övertygade om att han la på pengar på biljettkorten för att de skulle räcka ända fram. Vilken service!

Den här gången gick vi bara rakt över gatan från ändstationen. Vi hade siktat in oss på Bairro Alto, som också är ett populärt område.

Målet var att gå en bit uppåt i backarna och sätta oss och ta den sista Lissabon-lunchen – för den här gången.

Men vi fastnade direkt, innan vi hade börjat gå uppför. Under ett parasoll vid ett kafébord på en trottoar satt fyra personer som jag kände igen. Det var våra trevliga schweiziska grannar från campingen i Porto några dagar tidigare. Återigen bevisades det att världen är liten.

Och Bairro Alto var ett mysigt område med väldigt många backar, prång och gränder. Efter en stund hittade vi en restaurang med lite lätt sluttande bord och stolar eftersom den låg på en gata som hade hyfsad lutning.

Men pastan smakade bra, vi hade uppfyllt dagens mål och bestämde oss för att det var dags att återvända till basen, det vill säga husbilen.

På väg tillbaka till stationen valde vi en annan väg och stötte aldeles nedanför restaurangen på en liten folksamling där det var som allra brantast.

Föremålet för intresset var en gammal, gul spårvagn som stod på ett spår som var minst sagt väldigt brant. Vagnen används uppenbarligen inte längre för att köra människor, men som fotoobjekt fyller den en stor funktion.

För det fanns en liten kö fram med folk som väntade på sin chans att ta selfies eller bli avfotograferade av någon annan framför vagnen. Ett asiatiskt par lät övriga köande vänta en bra stund när mannen skulle fotografera den poserande kvinnan från många olika vinklar framför spårvagnen.

Vi lämnade spårvagnssällskapet och fortsatte nedåt medan vi ständigt vred på våra huvuden i takt med att vi gick förbi den ena fina gränden efter den andra.

Till slut kom vi ner på marknivå och stannade till vid den lilla restauranggata som kallas Pink street. Vi har varit på fler platser, exempelvis Trondheim, med paraplyer hängande i luften ovanför en gata, här var det riktigt läckert.

Sista stoppet innan vi klev på tåget blev saluhallen, Time Out Market, som ligger mitt över stationen.

Det var inte riktigt en sådan saluhall som vi gillar att gå runt i. Här var det väldigt mycket långbord och matplatser i mitten.

När vi satt på tåget tillbaka mot Calais pratade vi om att Lissabon är en sådan där stad som man skulle kunna återvända till när som helst, stanna flera dagar och upptäcka nytt och återuppleva sådant vi redan har sett.

Lissabon är en stad att njuta av – på många olika sätt.

Stefan 17 oktober 2025