Lindesnes fyr

Åker man till något som heter Sörlandet vill man naturligtvis åka så långt söderut som möjligt.

Vi tog husbilen till Lindesnes fyr – Norges Smygehuk.

Efter sju dygn i Norge var det dags att vända hemåt med husbilen. Vi hade besökt Risör, Arendal, Grimstad och Kristiansand. Den här morgonen vaknade vi i Mandal.

Bara fyra mil västerut fanns Lindesnes fyr – längst söderut på det norska fastlandet. Alltså som Smygehuk längst ner i Skåne och Sverige.

Jag vet inte vad det är som triggar mig när det kommer till geografi och spetsar i olika riktningar.

2021 var vi både vid Treriksröset och Smygehuk. 2023 kom jag äntligen ner till den italienska klacken och fick se hur det ser ut där nere.

På vägen dit passerade vi den utväxt på den italienska stöveln som heter Gargano och hamnade i jättefina Vieste.

En stor del av mitt liv längtade jag efter att komma till Afrikas södra udde, tills jag kom till Godahoppsudden söder om Kapstaden. Där var det väldigt fint, men Afrikas södra udde var det inte. Den heter Agulhas och ligger 28 mils bilresa därifrån.

Lindesnes fyr har inte riktigt samma dignitet, men Norges södra udde är ändå en bock på cv:t.

Det snackas ofta om att det är resan som är målet när man ger sig iväg. Lite kryptiskt, lite flummigt. Men jag köper ändå den tanken.

Efter att ha kört de fyra milen till Norges äldsta fyrplats (den första fyren var i gång redan 1655) förstår jag fuller väl vad som menas med uttrycket.

För när solen lyste från en klarblå himmel samtidigt som det var vindstilla var det en ren fröjd att åka genom det norska Sörlands-landskapet.

Jag beklagade att det var just jag som körde husbilen medan Anette kunde scanna av hela landskapet utan att fundera på vägsträckningen eller mötande bilar.

Det började med några fina, små sjöar där de omgivande träden såg likadana ut när de speglades i vattenytan.

En liten hamn med småbåtar var som ett vykort.

En samling sjöbodar i mest rött, men även andra färger, fick mig att stanna vid vägkanten medan min fru gick i väg med mobilen och fotograferade.

Vi stannade några gånger, men hade kunnat stanna många fler för att bara njuta av det vi såg. Där fanns dock ett orostecken; långt ut på havet såg det ut som att en dimbank närmade sig. En sådan ville vi absolut inte hamna i när vi skulle gå upp till fyren på Norges sydligaste udde.

På grund av stoppen tog de fyra milen lite längre tid att köra än vad som egentligen behövdes. Å andra sidan gick det ändå inte speciellt fort, vägen blev allt smalare ju närmare fyren vi kom.

När vi mötte lastbilar och husbilar fick vi ibland ta det riktigt lugnt för att inte våra backspeglar skulle träffa varandra.

Framme vid fyrområdet slogs jag av två saker:

# Parkeringen var mycket större än vad jag hade förstått. Det fanns gott om plats för både husbilar och personbilar.

Vi behövde inte betala för att stå där några timmar på dagen, om vi däremot hade velat sova över hade vi fått betala. Å andra sida hade den betalningen täckt även inträdet till själva fyrområdet.

# Dimman hade kommit. Fyren var lite suddig högst upp på berget.

Trappan som gick rakt upp från parkeringen såg väldigt brant ut, inte minst för mig med mitt opererade knä. Men det visade sig att det fanns en bakväg; längre, men inte lika brant. Och utan trappor den första biten.

Vi köpte biljetter i en automat och började gå mot fyren. Lite fundersamma på hur det skulle bli med dimman.

Men! Medan vi gick uppåt försvann molnen ovanför och runt fyren. Himlen blev blå och påminde tillsammans med fyrens vita kropp och röda tak oss om att vi var i Norge.

Vi passerade den gamla fyrvaktarbostaden, numera museum, där ingen längre bor efter att fyren automatiserades 2003.

Den sista sträckan upp mot själva fyren blev det lite branta trappor. Många andra besökare gjorde som jag, höll med vänsterhanden i järnräcket som följde trappan.

När trapporna tog slut var vi på en platå där både den nya, som används för fullt, och den gamla fyren stod en bit ifrån varandra. När jag såg ut över havet funderade jag på hur långt man kunde se när det var så här klart – och det inte fanns någon molnbank som låg och rullade en bit ut.

Besökarna rörde sig över hela ytan i jakten på den bästa utsiktspunkten. Själv gick jag först upp på den gamla fyren, men där såg jag inte mycket mer än vad jag gjorde från marken mellan fyrarna.

Därför bestämde jag mig för att göra som några andra, gå högst upp i fyrtornet. Det var trångt och brant, sista biten var mer som en stege än en trappa.

Lite jobbigt med tanke på att jag fortfarande inte hade full sträckning och böjning efter knäledsbytet. I sammanhanget var det dock ett i-landsproblem. För jag skulle upp.

Vid glaspartiet högst upp var det fin utsikt i alla riktningar, även om dimman låg i vägen.

Det var inte bara jag som drabbades av fåfänga och tog en selfie, jag såg att andra gjorde likadant.

Jag kikade ner mot parkeringen och kände ett litet sting av besvikelse när jag tänkte på vilken promenad vi kunde ha tagit i bergen om inte jag haft mitt knä.

Det räckte med ett par minuter där uppe, sen gick jag ner igen till min väntande fru.

När vi på nervägen kom till museet gick vi in och fick en liten lektion i fyrens 370-åriga historia. Berättelserna om de olika fyrvaktarna och deras familjer var omfattande och illustrerade med många bilder.

Där fanns även en del annat matnyttigt att ta del av för den som är intresserad av att lära sig mer om fyrar och allt som hör till.

Alldeles ovanför museet fanns ett litet hus med ett helt annat innehåll. Där fanns en fotoutställning med porträtt på människor med olika livsöden.

Både Anette och jag fastnade för berättelsen om den norska kvinnan Randi Robertson som blev förälskad och flyttade till Österrike under andra världskriget. I slutet av kriget greps hon av ryssarna och hamnade i ökända Gulag där hon trots allt hon tvingades uppleva överlevde. 1953 återvände hon till Norge där ingen tror på hennes historia, hemvändaren misstänks vara sovjetisk spion.

En tuff, fascinerade historia om ett märkligt människoöde.

Mätta på både utsikt och olika slags historia återvände vi till husbilen.

Det var dessutom gött att köra hemåt med ännu en geografisk merit under bältet.

Stefan 29 augusti 2025