Laffrey

Napoleon satt på hästen högst upp med utsikt över hela det tilltänkta slagfältet.

Nedanför stod fem soldater.

När jag presenterade mig som svensk spände en av männen ögonen i mig:

– Ah, Bernadotte. Förrädaren.

För många år sedan, på den tiden vi åkte runt med tre barn och husvagn, körde vi en del av mytomspunna Route Napoleon. Det var inte planerat, berodde förmodligen på att motorvägen var avstängd.

Men vi minns det för att det tog sån tid, de 15 mil vi körde tog tre timmar. 50 kilometer i timman i snitt var inte så kul med tre söner i baksätet som längtade till Medelhavet. Det var varmt och vi hade ingen luftkonditionering i bilen.

Så där 35 år senare var förutsättningarna minst sagt annorlunda. Vi är numera pensionärer med husbil, vi väljer själva när och vart vi åker.

Efter att vi hade varit i Colmar, Eguisheim och Kaysersberg (inlägg kommer senare) bestämde vi oss för att det var dags igen.

Den här gången valde vi att åka Route Napoleon. I motsatt riktning mot hur den gamle kejsaren en gång ledde sina trupper. Från Grenoble ner mot Cannes.

När vi kom till Grenoble (inlägg kommer senare) var det som att en svetslåga blåste genom stan, 35 grader och stark, byig vind. Så mycket studier av Napoleon orkade vi inte med.

Annat blev det efter att vi hade lämnat Grenoble och börjat följa i Napoleons spår – fast tvärtom.

Vi visste att det skulle finnas en staty i eller vid ett samhälle som hette Laffrey, men hade inte studerat så noga exakt var den skulle stå. Eftersom den skulle finnas utefter N85:an räknade vi dock med att se den. En Napoleon-staty borde inte vara något som slarvades bort i de här trakterna.

Lite fundersamma var vi dock när vi hade passerat byn utan att ha sett något. Vi funderade på att ta en extrasväng i en rondell (ja, det finns en och annan även på Route Napoleon) för att kolla skyltarna en gång till. Men vi körde vidare istället.

Bara kort därefter fick jag en förnimmelse att vara nära. En stor parkering till vänster och så lite skyltar som borde innebära att det var där vi skulle svänga av.

Sagt och gjort. In med husbilen på parkeringen.

På andra sidan ett hus fanns ingången till Prairie Recontre. Exakt vad det betydde löste jag inte med min skolfranska, men googlandet gav resultatet ”Mötets fält”.

Någon staty syntes dock inte. Ett vänligt franskt par upplyste oss dock om att det bara vara att fortsätta in på området så skulle vi snart få syn på den.

Vi gick fram mot de första informationstavlorna som stod alldeles framför två skulpturer – en på vardera sida av den grusade stigen – av två stora örnar.

Maktsymboler som kejsaren adopterade från romarriket och som ofta syns i samband med bilder och skulpturer av honom.

Där fanns grundhistorien om hur Napoleon, efter ha tvingats abdikera och tillbringa ett år på medelhavsön Elba, i slutet på mars 1815 kände att det var dags att bli kejsare igen.

Han fick med sig ungefär tusen soldater från Elba till en plats nära Cannes och påbörjade där den 32 mil långa marschen genom djupa dalar och över höga berg mot Grenoble.

I Laffrey kunde drömmen om kejsarcomebacken ha tagit slut 7 mars 1815, redan där kunde han ha mött sitt Waterloo.

Jag läste på några skyltar till på väg mot kullen som skymtade en bit bort. Några meter ytterligare och vi såg hur Napoleon sittande på en häst reste sig över omgivningen.

Statyn är i brons och skapades av Emmanuel Fremiét 1867.

Den placerades i Grenoble, men togs ner strax därefter för att först 1932 ställas upp igen på just den plats där den står just nu.

Vi hade fortfarande en bit kvar när vi upptäckte en samling av människor nedanför statyn. De rörde sig på ett märkligt sätt, som om det var en pågående filminspelning.

Och det var det. En man gick baklänges och filmade fem man klädda som jag antar att Napoleons soldater såg ut en gång i tiden.

Vilket flyt! Eller var det kanske ett gäng som jobbade runt statyn och gjorde som de romerska ”soldater” man kan stöta på ibland; ställde upp på selfies mot betalning?

Jag avvaktade en liten stund medan gänget runt soldaterna och några andra som kom gående tog bilder.

När några soldater blev lediga gick jag fram och frågade om det var okej att jag tog en selfie med dem.

När den närmaste soldaten såg förvånad ut över frågan ställde jag mig bredvid dem och knäppte en bild.

Därefter sa jag i förbigående att jag var svensk.

Mannen reagerade först inte, men sedan stirrade han stint på mig med sina napoleanska soldatögon.

– Suédois! Bernadotte! Le traitor!

Karl XIV Johan, Napoleons general som rekryterades 1814 för att bli svensk kung, var ju den första Bernadotten på den svenska tronen och förfader till Carl XVI Gustaf och vår blivande drottning Victoria.

Jag hann knappt fundera på i vilken mån han betraktades som förrädare innan soldaten sprack upp i ett brett leende.

De fem soldaterna jobbade inte vid monumentet. De ingick i ett lokalt Napoleon-sällskap som hade lite event då och då.

Jag gick upp på kullen för att studera statyn från så många vinklar som möjligt. På andra sidan fanns Laffrey-sjön vid vars södra ända det fanns både bad och campingplats.

Lite längre bort fanns både bild och skrift om varför det är just här som statyn står.

När Napoleon och hans runt tusen soldater hade tagit sig nästan 30 mil och kommit till det här fältet möttes de av kung Ludvig XVIII:s soldater som beordrade rebellerna att lägga ner sina vapen.

Hur trupperna stod uppställda mot varandra illustreras av käppar i olika färger mitt på fältet.

När den kunglige befälhavaren gav sina män order att ge eld hände dock inget. Istället gick Napoleon fram mot soldaterna som var där för att gripa honom och ropade något som har blivit ett berömt citat:

”Soldater ur femte regementet, jag är er kejsare. Känner ni inte igen mig? Om det finns någon bland er som vill döda sin kejsare, så står jag här!”

Inget skott avlossades. Istället utbrast de kungliga soldaterna ”leve kejsaren” – och så bytte de sida och slog följe med Napoleons växande armé.

Och armén blev bara större och större. I Grenoble bytte flera regementen sida och hakade på marschen mot Paris där kungen försvann när Napoleon återtog makten.

I hundra dagar varade comebacken innan den tog slut vid en plats som ungefär 160 år senare gav namn åt en svensk monsterhit som rullade över hela världen: Waterloo.

Napoleon deporterades till Sankta Helena, en ö långt ut i Atlanten varifrån han var chanslös att ragga ihop en ny armé och än en gång återvända till Paris. Efter sex års fångenskap dog han 1821.

Men i Laffrey och utefter Route Napoleon lever han för alltid.

Stefan 1 september 2026