La Mure

Loket och alla vagnarna var röda.

Bänkarna var av trä, vilket vi kände av efter en stund.

Tågresan med Le Petit Train genom berg och dalar vid Route Napoleon blev något extra.

Vi hade bestämt att åka Route Napoleon under vår höstresa med husbilen. Vi skulle köra åt motsatt håll än det som Napoleon gjorde, det passade oss bäst.

Vi hade bland annat passerat bland annat Colmar och Eguisheim i Alsace när jag googlade på Route Napoleon fanns det vissa städer som stack ut, städer där något särskilt hänt. Dessa skrev vi upp. Men vi bestämde oss för att köra vägen åt ”fel håll”, började med Grenoble (det kommer ett inlägg om den staden så småningom) och körde söderut.

Nästa stad var Laffrey. Det inlägget lade vi ut i onsdags.

Sen kom La Mure följt av Corps, Gap, Sisteron, Digne, Castellane, Sainte-Vallier-de-Thiey, Grasse och Antibes. Hur många av dem vi ska skriva om vet vi inte än.

Vi visste egentligen inte så mycket om städerna. Några har vi åkt förbi tidigare och jag var i Grasse för en massa år sen. Men jag Googlade och skrev upp lite om varje stad.

När jag googlade på La Mure fanns det en sak som stack ut. Så här stod det:

”Le Petit Train de La Mure: Åk det klassiska turisttåget som tar dig genom bergen till en vacker utsiktsplats.”

När vi tittade på bilder från tåget som skulle ta en upp i bergen såg det väldigt fint ut. Vi bestämde oss för att åka dit och åka Le Petit Train, som körde sin första sträcka 1882.

Vi körde inte långt den dagen och vi kollade upp om det fanns nån ställplats eller camping som låg bra till för att åka tåget.

Det var då vi lärde oss en ny sak, helt perfekt för oss som kör i Frankrike med husbil.

Det finns något som heter Village étape. Det är byar som ligger inom fem minuter eller fem kilometer från en större väg. Tanken med dessa byar är att både byn och folk som reser med bil eller husbil ska kunna ta del av de tjänster som byn erbjuder.

För att få vara en Village étape finns det vissa regler. Det ska finnas parkeringsplatser, platser för husbilar och picknickplatser. Det ska också finnas närbutiker (bageri, livsmedelsbutik, tidningskiosk etc.) för förnödenheter och restauranger som visar upp lokala produkter.
För längre semestrar finns det också olika boendealternativ (hotell, camping, ställplats etc.).

La Mure uppfyller dessa kvalifikationer och är en Village étape.

400 meter från tågstationen fanns en gratis ställplats där vi kunde fylla färskvatten och tömma grå- och svartvatten – även det gratis.

När vi kom dit fanns det bara en plats kvar, men det åkte husbilar därifrån under dagen och en del kom bara för att tömma och fylla sina tankar.

Vi kollade upp när tåget skulle gå och köpte biljetter på nätet innan vi lämnade husbilen.

Vi gick uppför en backe och kom snabbt fram till stationen.

Just när vi var där, sista lördagen i augusti, var det inte fullt. Men vi förstod att det under högsäsong ofta är fulla tåg.

Det tog ungefär 50 minuter att åka tåget, som 1902 blev det första elektrifierade tåget av någorlunda storlek i Europa, varje väg.

Då kan man ju tänka att det ska gå tyst och stilla och att det ska vara ett riktigt modernt tåg. Så är dock inte fallet.

Tåget ser gammalt ut och vissa av vagnarna är helt öppna utan fönster och har träbänkar att sitta på.
Det var väldigt skönt att åka tåget i den helt öppna vagnen. Det var varmt ute och tåget tuffade fram i en väldigt lugn fart.

Ingen risk att nån keps eller hatt skulle blåsa av, men jag tyckte att träbänkarna var riktigt obekväma.

En av hundarna på utflykten såg först lite nervös ut. Men efter en liten stund tog nyfikenheten på omgivningen över, sedan satt den med huvudet över vagnkanten hela tiden.

I början undrade vi vad vi gett oss in på. Tåget lät väldigt och gick långsamt.

Innan  tåget startade, medan vi fortfarande hörde ljuden som kom ut högtalarna, fick vi stränga förmaningar om att inte ha några armbågar utanför fönstren när vi körde igenom de tunnlar järnvägen gick igenom.

Kanske pratade tågvärdinnan om detta fler gånger där hon stod några meter från oss och pratade under en stor del av resan. Omöjligt att veta eftersom det gnisslade så från tåget.

I tunnlarna var det ett sådant oväsen att de inbyggda bullermätarna i våra armbandsur reagerade och hotade oss med hörselnedsättningar om vi inte tog oss från den skadliga miljön.

Då och då hörde vi att den glada värdinnan pratade, men inte vad hon sa. Att det var franska framgick när det vid några tillfällen var lite tystare.

Några tunnlar var långa och att man inte skulle ha några armar utanför fönstren var inte svårt att förstå. Det var väldigt tajt.

Högre och högre upp kom vi. Genom skogar, över vackra gamla broar, genom byar och tunnlar.

När tåget svängde och vi såg loket och de lika röda vagnarna var det riktigt vackert. Vid de tillfällen som det skedde samtidigt som vi passerade över en stenbro funderade vi om det kanske var så här det var att åka Orientlinjen.

Ofta var utsikten fantastisk över Alperna.

I fjärran såg vi en väldigt vacker bergskedja sticka upp över trädgränsen. Ju längre vi åkte, desto närmare kom den.

Tåglinjen är enkelspårig. Det går inte att mötas. Förutom på stationen mitt på sträckan.

Eftersom det finns flera tågset som startar olika tider måste det finnas en mötesplats.

När vi stod still såg vi något som förbryllade oss. En man hade ställt upp en kamera på ettstativ och såg ut att ta bilder på oss, sådär som det görs på exempelvis Liseberg för att man ska kunna köpa en bild på en livrädd version av sig själv.

Mannen stod sedan på flera ställen, måste ha kört bil mellan olika platser vi passerade. Men sen var han borta. De enda bilder vi har på vår tågfärd är de vi tog själva.

Så var vi framme och alla gick ut ur tåget. Lite vilsna var vi eftersom vi bara kom till en perrong. Vi fick reda på när tåget skulle gå tillbaka och sen pekade tågvärdinnan på tunneln en liten bit bort. Där igenom skulle vi.

På andra sidan tunneln bredde ett fantastiskt landskap ut sig. Bergen vi sett på långt håll kändes nu betydligt närmare.

Till höger fanns en restaurang/kafé där man kunde sitta inne eller på balkongen och njuta av utsikten över bergen och dammen som låg alldeles nedanför.

Vi köpte varsin kaffe och glass och gick istället och satte oss på solstolarna vid sidan av kaféet.

Sträckte man bara på nacken och såg över kanten var det en väldigt fin panoramautsikt. Vi satt en bra stund.

Sen var det dags att promenera genom nästa tunnel mot utsikten som skulle vara alldeles extra vacker.

På andra sidan den andra gångtunneln, efter cirka 400 meters gång, insåg vi att utsikten där var något helt annat än det vi hade sett nedanför kaféet. Det var det där lilla extra.

Vattnet vi hade sett från solstolarna var Monteyardammen, som var avslutning på Monteyarsjön. Vattenmängden i dammen, och därmed även sjön, regleras. När vattnet faller skapas massor av elektricitet.

Ovanför Monteyardammen kollade vi mer noggrant på bergen vi hade sett under nästan hela tågresan. Bergstopparna De två systrarna, 2146 respektive 2142 meter höga, imponerade.

Montereysjön fortsatte slingra sig långt åt öster, i fjärran såg vi Mont Aiguille-spetsen sticka upp, även den över 2000 meter hög.

Djupt nere i dalen, så djupt att jag som har en galen svindel inte kan titta, fortsatte sjön förbi en klippa. Jag höll mig i räcket och såg att det var sånt där magiskt blått vatten.

Med de skogklädda bergen runt om var det otroligt vackert.

Min svindel gjorde att jag inte gick hela vägen ut på det trädäck som byggts för att man skulle få så bra utsikt som möjligt. Men Stefan visade bilder på den skylt på däcket som visade vad de olika bergstopparna och vattendragen hette.

Där fanns också en förklaring till vad det var för ruiner som vi såg till höger ovanför fördämningen.

Precis när vi skulle gå tillbaka mot tåget kollade Stefan över räcket och fick se att en båt kom åkande långt där nere på sjön. Han sa att det stod en wakeboardåkare bakom. Det lät kul, men jag nöjde mig att se på bilden här ovan.

När vi kände oss nöjda gick vi sakta tillbaka till kaféet och vidare till tåget som skulle ta oss tillbaka ner till stan igen.

När tåget stannade tog vi en sväng in till stan.

Vid ett torg satt Napoleon i form av en bronsstaty och kikade på oss.

Vi köpte oss ett gott bröd i en brödbutik och kollade runt i stan innan vi sakta men säkert gick tillbaka till vår husbil igen.

La Mure var ett trevligt stopp på Route Napoleon.

Anette och Stefan 4 september 2026