Kyrkogårdarna på landstigningskusten

Vi besökte flera platser i Normandie, vid den så kallade landstigningskusten.

Vi var i museer, cyklade på stränderna och stannade vid minnesmärken.

Men inget berörde mig som kyrkogårdarna.

Den amerikanska med sina spikraka rader av vita kors, den tyska med mer anonyma minnesplattor.

Olika sidor i kriget, men samma tragiska öde.

Historiska platser är alltid en del av våra planer när vi ska ge oss ut och åka med husbilen. Att se romerska spår i Segovia eller Zaragoza är väldigt speciellt, för att inte prata om ännu tidigare grekiska lämningar. Som i Selinunte på Sicilien.

Men då handlar det oftast om sådant som hände för så där två tusen år sedan. Ibland några hundra år senare, ibland några hundra år tidigare.

När vi åkte till den franska landstingskusten var det tidsmässigt betydligt närmare än så, man kan nästan tala om nutidshistoria eftersom många fortfarande lever och har minnen från den tiden.

Det är 80 år sedan andra världskriget tog slut, 79 år sedan D-dagen, då de allierade styrkorna gick i land på de normandiska stränderna för att jaga bort tyskarna.

Samtidigt påminns vi dagligen om krigets elände, inte minst sedan ryssarna började anfalla Ukraina.

Det är plågsamt att besöka platser där massor av människor har dött i eller på grund av krig. För oss känns det dock som en nödvändighet att besöka dessa platser. Vi människor måste bli påminda och påminna för att det förhoppningsvis inte ska hända igen.

Vi har varit i koncentrationslägren i tyska Buchenwald, österrikiska Mauthausen och Auschwitz-Birkenau i Polen.

Den här gången siktade vi på Omaha Beach och omgivningarna runt omkring. Och då var det självklart att vi skulle åka till den amerikanska krigskyrkogården – och den inte lika kända tyska.

Det var enkelt att ta sig till den amerikanska. Vi bodde på camping Le Robinson vid Omaha Beach och lät husbilen stå där när vi tog cyklarna de cirka tre kilometerna dit.

Om vi istället hade tagit husbilarna hade det funnits gott om plats. Direkt innanför grindarna till kyrkogårdarna satt det skyltar med hänvisningar både för husbilar och personbilar.

Cykelställen räckte dock inte till riktigt för alla som kom på två hjul, vi fick ställa oss bredvid. Men det innebar inga som  helst problem.

Vi var på den amerikanska kyrkogården för mer än 30 år sedan, på den tiden då vi åkte på husvagnssemester med våra tre söner. Sen dess har en del förändrats.

Då var det bara att parkera och gå in. Numera behöver man först passera en säkerhetskontroll. Och sedan 2007 finns det ett stort besökscenter med utställningar i två plan om det som ledde fram till att där finns en kyrkogård.

Med stora, svartvita bilder innanför glasrutor och några filmer berättades historien om de allierades landsting.

En bärande del av utställningen var uppdelad i tretimmarsintervaller med början vid midnatt 6 juni 1944, dagen som gett upphov till att vi fortfarande använder Dagen D som ett begrepp när något ska ske.

Medan det i museerna vi också besökte handlade mycket om olika vapen, fordon och kläder upplevde jag att det i besökscentret var störst fokus på människorna, av vilka många hamnade på kyrkogården.

När man ser på bilder inifrån landstigningsfarkosterna hugger det till i bröstet. Massor av soldater som vadar i land med sina vapen ovanför huvudet. Redan innan de nådde land träffades många av tyskarnas eldgivning, en del dog innan de ens hann sätta fötterna på sanden.

Jag gick där och tänkte på hur det ser ut i Ukraina i dag när ryssarna anfaller med soldater som mejas när de ska vinna mer mark åt Putin. Eller hur ukrainare träffas av drönare när de försvarar sitt land eller är i sina lägenheter.

Så skrämmande. Historien finns där om krigets offer, men vi människor tycks aldrig lära oss.

Efter att ha gått runt en stund och sett krigsbilder, offer, hjältar (döda och överlevande) lämnade vi besökscentret och gick vidare mot själva kyrkogården.

Den ligger nära stranden där en del av landstigningen skedde, att gå fram till staketet och se ut över stranden och Atlanten var självklart. När jag kom fram till kartan som visar hur landstigningen gick till på de olika stränderna blev det ännu tydligare att vi befinner oss på historisk mark.

Det jag mindes från förra besöket är framförallt de spikräta raderna med vita kors. Precis som vi såg när vi för många år sedan var på Arlingtonkyrkogården i Washington DC.

Var man än går är raderna helt symmetriska. Den första, tillfälliga kyrkogården på platsen startades redan på Dagen D då det direkt från start var enorma förluster.

Dagens kyrkogård invigdes 19 juli 1956 och innehåller 9388 gravar, varav 151 är markerade med Davidsstjärnor eftersom offren var judar.

På korsen och stjärnorna kan man läsa namn, dödsdatum, militär grad och hemorten.

Jag såg hur många av de som var där samtidigt som oss gick och läste noggrant, kanske för att hitta namnet på någon anhörig.

Vi tyckte att det var ganska många människor på plats när vi var där en bit in i september, men det är inget mot hur det ser ut på sommaren när massor av turistbussar och bilar stannar utanför. Ungefär en miljon besökare om året är vad de räknar med.

På kyrkogården finns inte bara själva gravarna och ett besökscenter. Där finns också ett stort minnesmärke med en staty i mitten.

Vid sidorna finns stora tavlor där man kan se hur återerövringen av Europa gick till, både när det gäller landstigningskusten och Europa som helhet. De allierade styrkornas rörelser är markerade med pilar i olika storlekar.

Bakom monumentet finns de saknades mur med 1557 namn.

Mitt emot minnesmonumentet, kanske 250–300 meter därifrån, syns kyrkogårdens kapell.

Däremellan finns en sträcka med gräs och en damm, som för tankarna till the National Mall i Washington DC. Kapellet ligger i själva skärningspunkten av det kors som bildas av den långa sträckan och en kortare sträcka.

Vi återvände under tystnad till cyklarna, trampade bort en liten bit och satte oss i gräset och plockade fram kaffetermosen och några mackor. Fortfarande ganska tysta. Det var ett besök som tog.

Ett par dagar senare var det dags att besöka även den tyska kyrkogården. Eftersom vi skulle åka vidare tog vi husbilarna den här gången. Det var ju även längre bort, ungefär 17 kilometer mellan kyrkogårdarna.

Medan det finns många skyltar som pekar mot den amerikanska kyrkogården är det betydligt färre som visar vägen till den tyska. Man måste nästan veta exakt var den ligger för att hitta dit, våra gpser var lite tveksamma, men vi löste det med Google Maps.

Till skillnad mot den amerikanska var det inte många bilar där. Medan det exempelvis fanns en stor, välfylld husbilsparkering vid den amerikanska fanns det inga husbilar vid den tyska innan vi och våra kompisar Martin och Carina kom och parkerade våra.

Vi kunde utan problem ställa oss på tvären över några platser för att stå lite bättre för det fanns väldigt gott om plats.

Att det regnade lätt bidrog förmodligen också till att det var så lite folk i området.

Alldeles ovanför parkeringen upptäckte jag en blå skylt vid en lång rad planterade träd. Det visade sig vara en fredsträdgård med över tusen träd, var och en märkta med namnet på den som sponsrat planteringen av just det trädet.

På en sten kunde man läsa vad den fransk-tyske filosofen/teologen Albert Schweitzer sagt om platsen: ”Wargraves are the great communicators of peace”. Krigsgravarna är de stora fredsförmedlarna, på svenska.

Den tyska kyrkogården är på nästan alla sätt något helt annat än den amerikanska. Entrén är en stenmur med en smal ingång mitt i.

Istället för ett stort välkomstcenter finns där en liten byggnad där man kan få lite information.

Men den största skillnaden är ändå området där gravarna finns.

Istället för rader med vita kors ligger massor av anspråkslösa plattor på gräset. Att gå och läsa på plattorna berör något oerhört.

Platta efter platta med namn, födelse- och dödsdatum och militär grad. Det slog oss att det nästan var bara unga killar i 18–20-årsåldern. Unga pojkar i skarven mellan tonåren och vuxenvärlden.

Som far och farfar tänker jag på hur det hade varit att säga hejdå till söner och barnbarn – och sen aldrig återse dem för att en diktator hade bestämt att hans land var för litet.

Precis det som händer i Ryssland och Ukraina nu, där hundratusentals människor fått sätta livet till för att Putin anser att han har rätt till Ukraina.

De anhörigas sorg. Den går inte att föreställa sig.

På den amerikanska kyrkogården handlar det inte bara om offer. Det är också hjältar som hyllas för att de gav sina liv för allas frihet.

På den tyska finns inga hjältar. De unga pojkarna dog i en kamp som förlorades. Inga hjältar, inga stora, triumfatoriska kartor. Bara sorg för de 21222 soldaterna som vilar där.

Det tilltagande regnet fick oss att ta fram både regnkläder och paraply för att inte bli blöta när vi gick och läste och fotograferade.

I kontrast till den gröna gräsmattan och några röda rosor vid minneskullen mitt på kyrkogården kändes allt grått.

Jag gick upp på kullen på vilken det finns en del minnestavlor för att se ut över hela kyrkogården. Det förstärkte Albert Schweitzers ord om krigskyrkogårdar som fredsförmedlare.

En utsikt som den uppifrån kullen, eller känslan när vi gick runt bland de vita korsen, borde räcka för att hela mänskligheten ska inse vad krig egentligen innebär.

Stefan 25 november 2025