Kristiansand

Att Kristiansand med nästan 120.000 invånare är Sörlandets största stad kändes direkt när vi rullade in.

Men där finns ändå en hög mysfaktor – även om vi hade oturen att drabbas av regn.

I kvarteren runt domkyrkan och det största torget, Torvet, finns många gamla fina trähus.

Stranden och hamnen gör Kristiansand till en riktigt fin sommarstad.

Vi nordbor söker oss gärna till värme och sol. Och när det ska tas bilder på sommaren drar vi gärna på oss solglasögon eller kisar mot solen för att visa dem där hemma hur gött vi har det.

Vi som bloggar om våra utflykter gör likadant. Finns en möjlighet att få sol på bilderna i våra inlägg tar vi gärna den. Och när man ser sig om på vad andra resebloggar bjuder på är det väldigt, väldigt vanligt att solen finns med.

Under de första dagarna hade vi mycket sol i Risör och Grimstad, mindre i Arendal.

På vårt fjärde stopp tänkte vi redan från början att vi skulle stanna två nätter för att i lugn och ro upptäcka Kristiansand – av många uppskattad som en fin sommarstad.

När vi kom på eftermiddagen var det fint väder. När vi vaknade dagen efter hängde regnet både i luften och på väderapparna. Vi tog på oss regnjackorna istället för våra vanliga sommarjackor och gick i väg med en förhoppning om att vi, om en regnattack kom, skulle klara oss genom att gå in och ta en fika nånstans medan nederbörden gjorde sitt för att sedan försvinna.

Vi stod med husbilen på Kongsgård bobilparkering, en ställplats med plats för ett 50-tal bilar. Den var knappt halvfull när vi kom, men båda nätterna vi var där var det helt fullt. Många husbilar passerade genom ställplatsen utan att hitta en plats.

Det internationella inslaget var påtagligt. Vi såg husbilar från Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Belgien, Finland, Polen – och en svensk utöver oss själva.

Till centrum hade vi en promenad på ungefär tre kilometer. Med tanke på att mitt knä ännu inte var i full sträckning och böjning efter knäledsbytet övervägde vi att uppsöka närmaste busshållplats för att jag skulle slippa gå så långt.

Men det blev ändå gångstavar i händerna och en promenad.

Vi passerade först genom industri-/verkstadsområdet där vi stod med husbilen för att därefter gå genom några områden med radhus och fristående villor innan vi svängde vänster och tog bron över Otraälven.

Naturligtvis tog jag även en bild på fotbollsstadion där IK Start spelar.

Vi var lite frestade att stanna och ta en fika i Rådhuscafeen, som ligger väldigt fint vid brofästet, men bestämde oss för att direkt gå vidare mot centrum. Bättre att ha kommit en bit i fall det skulle bli regn.

På brons högsta punkt stannade vi och såg oss ordentligt omkring. På båda sidor fanns det gott om hus.

Till vänster slingrade sig en promenadväg förbi de mestadels vita husen, till höger fanns färgglada, till synes ganska nya hus.

Många nybyggen i vad som är en av Norges snabbast växande städer.

Vi drog vidare mot vårt första mål, området runt domkyrkan. Vi passerade några fina trähus på väg genom stan.

När vi tittade åt vänster, det vill säga söderut, skymtade vi havet bortom husen. Att vi var nära domkyrkan var inte så svårt att förstå då vi svängde till höger på Kirkegatan.

En grå himmel och hot om regn är ju inget som lockar massor av folk till att ge sig in stan och flanera. Men runt kyrkan fanns en del folk, inte minst på Rådhusgatan som passerar kyrkan där den ligger vid Torvet (Torget på svenska).

På gågatan Rådhusgatan fanns massor av marknadsstånd där det ändå fanns en del turister och potentiella köpare. I slutet av säsongen finns det ju möjligheter att hitta grejer som krängs på säsongsrean.

Det finns ingen möjlighet att gå runt i centrala Kristiansand utan att se kyrkan. Den invigdes 1866, tar upp till 1500 besökare och har ett torn som är 70 meter högt.

Vi gick som vanligt in och såg oss omkring. Precis som när vi besökte Trefaldighetskyrkan i Arendal såg vi en fin kyrka, utan speciellt prålig utsmyckning.

Längst fram gick människor fram, tände ett ljus och gick stillsamt därifrån.

Efter trekilometerspromenaden kände jag ett behov av lite vila. Det blev ett par minuter i en kyrkbänk, därefter satte jag mig på en av bänkarna utanför och kikade tillsammans med några andra bänknötare på de som passerade.

Anette rekade vidare i en annan riktning på egen hand, men kom tillbaka ganska snart eftersom området med boutiquer och andra butiker inte var lika lockande som banderollen över gatan meddelade.

Vi hade bestämt oss för att ta oss ner mot havskanten med allt vad som finns där. Vi var också sugna på att gå mot Fiskebrygga och Odderöya med bland annat intressanta museum.

Då kom regnet. Inte så mycket till en början, men ändå lite grann. I ett gathörn en liten bit bort stod ett stadståg som vi insåg kunde bli bästa alternativet för att ta sig runt till de ställen vi ville besöka. Men det var en halvtimma kvar tills det skulle gå.

För att slippa bli blöta medan vi väntade gick vi in på McDonalds. Vi var lite lunchhungriga, det passade bra med var sin hamburgare.

Om det var regnet som gjorde att tåget blev nästan fullsatt vet vi inte. Men vi fick sitta och knö på de trånga platserna. Vi lyckades dock undvika att trassla in våra ben med tysken som satt mitt emot.

Däremot hörde vi inget av vad guiden sa. För där det ovan våra huvuden skulle funnits en högtalare fanns bara ett tomt plastskal och ett par lösa trådar. Jag tror att den ena var blå och den andra grön.

Min vanligtvis väna hustru var minst sagt missnöjd. Vid första stoppet påpekade hon högtalarbristen för konduktören som erbjöd oss att byta plats till säten som var utrustade med högtalare i taket.

Regnet kunde han dock inte göra något åt. Det tilltog och med hjälp av lite byig vind nådde det både in i tågvagnen och innanför våra regnjackor.

Vi hade sett fram mot att åtminstone promenera runt den spännande Kunstsilon, den gamla spannmålssilon som under 2024 invigdes som konstmuseum med den av den norske finansmannen Nicolai Tangens skänkta konstsamlingen som en stor del av innehållet.

Det hade naturligtvis varit kul att gå in, men när regnet började göra sitt började vi istället se fram mot att hänga regnjackan på tork inne i ett varmt kafé efter återkomsten till centrum.

På väg från Oddöya passerade vi Fiskebrygga där det syntes ett par restauranger mellan paraplyutrustade turister och grupper som guidades i regnet.

Vi åkte vidare utefter havskanten. Hann precis se att där fanns sandkonstverk och lite annat slags konst. När vi höjde mobilerna för att föreviga det hela var det lite svårt att hålla fokus med regndroppar som kom på alla tre kameralinserna.

Vi såg på lite avstånd Christiansholms fästning som stod färdig 1672 som en del av det skydd som behövdes. Inte minst mot 1600-talets stormakt Sverige.

Under andra omständigheter – ett bra knä, inget regn – hade vi gått dit och gått in i vad som numera är ett museum.

Vi var dock inte speciellt sugna på att be lokföraren stanna till för några varv i pariserhjulet nära fästningen.

Om det varit fint väder hade vi säkert gått och satt oss på eller vid den fina sandstranden vid fästningen, som många gör när det är skönt sommarväder.

På väg tillbaka mot utgångsläget körde vi genom området med gamla trähus i centrum. Och trähus kan vara vackra – även när det regnar.

Mycket vitt, men också färg här och där. Vackert var det i alla fall.

När vi klev av fanns behovet av torkad jacka, värme och en kopp kaffe. Starbucks fick bli lösningen, cappuccino var drycken vi smuttade på medan vi funderade på hur vi skulle ta oss tillbaka till ställplatsen.

Även om regnet började avta hade vi (egentligen jag, knämannen) ingen lust att gå hela vägen tillbaka. Vi bestämde oss för att gå till den närmaste bussen, som fanns bara några hundra meter bort.

Ett par minuter innan bussen kom jag att tänka på hur det var när vi åkte buss i Arendal i samma lokaltrafiksområde. Då vi betalade 64 kronor var för en väg innan chauffören berättade att det var billigare att använda appen.

Jag letade reda på AKT-billettappen, tankade ner den och anslöt ett kreditkort innan jag klickade vidare till biljettköp.

Jag markerade att vi var två vuxna, kryssade även i att vi var pensionärer. I Arendal betalade vi 64 kronor för en biljett – i Kristiansand blev det 32 kronor. För båda. Inom samma lokaltrafiksområde. Med app istället för att lägga kreditkortet på betalningsglaset.

Känslan av att ha kastat pengar i sjön blev stark. Känslan av att ha fått en mycket bättre deal var starkare.

Tillbaka i husbilen såg vi tillbaka på en, trots regnet, go dag.

När vi åkte vidare nästa morgon lyste solen.

Stefan 22 augusti 2025