Kinderdijk

När jag tänker på Nederländerna tänker jag på tulpaner och väderkvarnar.

De är liksom symboler för landet.

Vi besökte Keukenhof för att titta på tulpaner och självklart ville vi också se lite väderkvarnar under vårresan med husbilen i Nederländerna.

Vi valde att besöka Kinderdijk med 19 fina väderkvarnar som ingår i Unescos världsarv.

Vi hade varit i Amsterdam, Edam och Volendam och kört vidare mot Haag (inlägg om Haag kommer senare). Efter storstaden ville vi se och lära mer om världsarvet och alla väderkvarnar.

Vi kom till ställplatsen Camperpark Kinderdijk, som vi tycker är riktigt bra. Vi hade ringt och reserverat en plats. Fick information när vi kom fram att vi fick ställa oss på vilken ledig plats vi ville. Det var grus som underlag på de cirka 70 platserna, inte jättestora platser men ändå okej.

Vi betalade bara för platsen. Ville vi ha el fick vi betala extra för de. Likaså fick vi betala extra för dusch och vattenpåfyllning. Rena toaletter fanns och att använda dem var gratis. Man kunde beställa frallor på morgonen. Man betalade i en automat och det fanns ingen egentlig reception även om både en man och kvinna arbetade på ställplatsen.

För oss som bara behövde en plats att stå på var det perfekt. Tömningsmöjligheter fanns och det var rent och fräscht och låg perfekt till för en cykeltur för att se på väderkvarnarna.

Vi stannade på ställplatsen den kvällen. Satt bara i solen och njöt – så härligt.

Dagen efter plockade vi ner våra cyklar från husbilen och cyklade iväg enligt kartan vi fått av ställplatsvärden.

Vi cyklade på perfekta cykelvägar i fina omgivningar. Stannade och fotograferade lite här och var.

Det började märkas när vi kom lite närmare målet. Det var mer folk som var ute och gick eller cyklade på den kombinerade cykel- och gångbanan.

Så helt plötsligt såg vi den första väderkvarnen och sen låg de andra uppradade framför oss på båda sidor av kanalen vi cyklade utefter.

De är 19 stycken väldigt vackra väderkvarnar. Tre av dem är museum. De andra 16 är bostäder.

Mjölnarna som förr drev väderkvarnarna bodde på sin arbetsplats.

Nu får man hyra en väderkvarn i minst tre år med kravet att kvarnen ska arbeta ett visst antal timmar per dag.

När de står stilla är hyresgästen inte hemma, för de får bara köras när någon är hemma.

De som bor i väderkvarnarna värnar kulturarvet.

För att besöka de tre väderkvarnar som är museum får man köpa ett besökspass.

Det ingår även att åka med en guide i en båt på kanalen. Ett sånt besökspass köpte vi och använde till att gå in i var sin väderkvarn/museum.

Det kändes lite spännande att få komma in och titta. Visst såg det charmigt ut, men jag måste nog erkänna att et inte var något för mig.

Min reflektion efter jag kommit ut ur den väderkvarn jag besökte var att det var väldigt trångt. Visst, det fanns ett kök kombinerat med ett rum där man kunde spendera sin dag, men jag har svårt att tänka mig att det utrymmet var större än 15 kvadratmeter.

Det fanns också ett sovloft och ett litet utrymme nedanför det. Sen fick man ju på köpet ett oljud från det stora skovelhjul som snurrar på utsidan hela tiden tillsammans med vingarna.

Och sen det stora kugghjulet som fanns inne i det stora rummet. Det låter väldigt mycket.

Jag blev ju självklart imponerad hur allt såg ut och hur det fungerade och det var riktigt häftigt. Men att bo så är inget alternativ för mig.

I det museum Stefan gick in i bodde familjen Hoek i flera generationer.

På utsidan fanns bakhuset där också en del mat lagades, framförallt av frun/mamman i familjen.

Bakom bakhuset finns verkstaden där mannen i familjen hade ansvaret.

Och på utsidan finns även en del mark där det odlades till hushållet.

Men det var framförallt själva väderkvarnen Stefan kollade in.

I botten fanns ett förhållandevis stort vardagsrum där maten åts och där det fanns möjligheter att hålla maten varm när den bars in.

Det var också rummet där mest tid tillbringades vintertid eftersom det var det enda som var uppvärmt.

Högre upp fanns sovrum och andra utrymmen, allra överst fanns ett rum som användes bland annat för att torka djurskinn och förvara diverser saker.

Men det största intrycket gjorde dock själva kvarnanläggningen. När vingarna snurrade och drog med sig de olika hjulen vibrerade hela byggnaden. 

Hur kan man sova i den miljön, var en tanke som dominerade under besöket.

Men varför finns då alla dessa väderkvarnar byggda så när varandra?

Vid det museet som jag var i fanns det också en gammal skuta man kunde gå in i.

Där fanns det möjlighet att se hela historien om Kinderdijk, så det gjorde jag.

Kinderdijks väderkvarnar byggdes som verktyg för att flytta vatten mellan kanalernas olika nivåer eftersom en stor del av Nederländerna ligger under havsnivån. De fungerar som vinddrivna vattenpumpar.

Allt handlar om att förhindra översvämningar för att man ska kunna bo och leva i området.

Från början var hela området en stor torvmosse som låg mellan stora floder. För att få landskapet  beboeligt och samtidigt bördigt, grävdes de separata diken för att dränera allt.

Man slog sig samman för att plöja mossarna, bygga vallar och dränera bort vattnet via ett nätverk av diken.

Det byggdes slussar och de första kvarnarna för vattenavrinning byggdes i regionen runt Kinderdijk.

De kvarnarna pumpade bort vattnet och dränerade på så sätt marken.

De 19 väderkvarnarna som utgör världsarvet började byggas 1738 och några år farmöver och är fortfarande i drift. Här samsas gammalt och nytt och symboliserar en holländsk vattenförvaltning som 1997 förklarades som ett Unesco världsarv.

Väderkvarnarna är alltså en del av det smarta vattensystemet, även om man kan se de moderna pumpstationerna som ligger i bakgrunden.

Väderkvarnarna är placerade nästan mitt emot varandra med en vall emellan. Här och där finns det broar att gå över så man kommer över till respektive vall.

Riktigt vackert att se och det är inte svårt att förstå att detta är ett välkänt motiv att fotografera om man besöker Kinderdijk.

Vill man kan man åka på båtturer i kanalerna och även om vi inte direkt var där under högsäsong var det många kanalbåtar som körde runt turister som samtidigt fick till sig hela historien runt dessa magnifika byggnader.

Man kan ju undra om det är värt att se ett gäng väderkvarnar på en äng.

Men vi blev båda riktigt imponerade av historien och att dessa väderkvarnar fortfarande är i drift.

Det är inte bara några som är museum och de andra bara står där som monument, utan det är väderkvarnar från 1740 som är i drift.

Ett besök vi verkligen rekommenderar.

Anette 8 maj 2026