Kärt möte i Madrid

På 1990-talet ledde Edi Dervishi Europas fattigaste fotbollsförbund i Albanien.

Två bollar från en av våra transporter till landet på Balkan blev en välkommen förstärkning till ett ungdomslandslag som hade spelare men inte fotbollar.

Drygt trettio år senare träffades vi igen, i Madrid, där Edi ett halvår tidigare hade utsetts av det spanska fotbollsförbundet till att hålla i förberedelserna inför VM i Spanien 2030.

När jag försöker beskriva den enorma fattigdomen i Albanien i början på 1990-talet handlar det oftast om bristen på mat i ett land som hade kollapsat.

Vi skickade mat och kläder på långtradare. Internationella hjälporganisationer skickade massor av långtradare som eskorterades av militär genom landet för att de inte skulle plundras direkt av svältande människor.

Men det fanns även andra mätinstrument för att försöka förstå och förklara den enorma fattigdomen. Som fotbollen, själva anledningen till att jag kom till Albanien både första och andra gången.

Den som gav mig en riktig inblick om hur det var ställt var förbundets generalsekreterare, Edi Dervishi.

Återseendet i Madrid i höstas blev känslofyllt, under några timmar återvände vi tillsammans till 1990-talets Albanien, samtidigt som vi tillsammans med våra fruar Anette och Aida pratade nutid.

Mitt första besök i dåvarande kommunistiska diktaturen Albanien var för att bevaka VM-kvalmatchen i fotboll mellan Albanien och Sverige i november 1988.

Det andra besöket var för att i september 1991 leta efter IFK Göteborgs motståndare Vlora Flamurtari och undersöka om de skulle komma till Göteborg eller inte för en match i dåvarande Europacupen (nu Champions League).

Tredje gången var när vi på hösten 1991 skickade vår första långtradare med mat och kläder från Göteborg till Albanien.

1992 hände mycket för vår del i Albanien. Vi skickade fler långtradare. I samband med en av transporterna träffade min lillebror Niclas albanska Kena, som sedan september det året är hans fru.

Hennes pappa hette Ilia Shuke och hade varit både idrottslärare och fotbollsspelare. Brorsans svärfar tyckte att jag, som sportjournalist, skulle träffa albanska fotbollsförbundets högste tjänsteman.

Vi pratade mycket, inte minst om hur besvärligt det var att försöka bedriva fotbollsverksamhet i Europas fattigaste land. Högsta ligan hade tömts på spelare, det krävdes stora bidrag från Uefa för att överhuvudtaget hålla i gång landslagsverksamheten.

De närmaste åren träffades vi fler gånger, Edi och jag.

I maj 1993 skrev jag en artikel om honom och albansk fotboll i det svenska fotbollsmagasinet, som hette just så: Fotboll Magasinet.

När Edi för sex år sedan skrev och publicerade boken ”Time for Change”, om den albanska fotbollens 1990-tal, använde han min artikel för att beskriva hur det var för fotbollen i Albanien under 1990-talets första hälft.

Här är ett utdrag:

”Vid den tiden besökte den svenske journalisten och erkände Albanien-experten Stefan Nilsson förbundet. I intervjun för Fotbolls Magasinet skrev han bland annat: ’Vi träffades i Qemal Stafas nationalarena i centrala Tirana.

Under trapporna på en av läktarna finns Dervishis arbetsplats, fotbollförbundets kontor. Ett stort problem under denna tid var kommunikationskanalerna. Det gick att ringa och förbundet hade en fax, men den var oftast oanvändbar eftersom det var nästan omöjligt att få tag på de speciella papper som krävdes.

Efter en snabb titt i det påvert utrustade kontoret tog generalsekreteraren och förbundskaptenen Beikush Birçe med mig till ett kafé på andra sidan av stadion.

Dervishi gick fram till disken för att beställa kaffe, men kom snabbt tillbaka tomhänt. Generad sa han: Det finns inget kaffe, olyckligtvis är det inte ovanligt. Frasen ’det är helt enkelt slut’ är en del av vardagen för oss albaner.”

När vi 32 år senare satt på en tapasrestaurang i Madrid skakade Edi på huvudet när han återigen tänkte på hur fattigt det var i Albanien på den tiden.

– Att inte kunna bjuda en gäst på en kopp kaffe var oerhört genant för mig och det albanska fotbollsförbundet, berättade han.

Jag tog upp en annan händelse som etsat sig fast i mitt minne. Något som jag återkommit till då och då, även under de nästan 30 år som jag inte har haft kontakt med Edi.

I samband med att Vlora Flamurtari i september 1991 åkte till Göteborg och mötte IFK Göteborg (den match som jag tillsammans med fotografen Tommy Holl var skickad till Albanien för undersöka om den skulle bli av) stannade spelarna Edmond Lutaj, Bashkim Shaqiri och Gramoz Murati och begärde politisk asyl efter 0–0 på Ullevi.

Att förutsättningarna för asyl inte fanns stod snabbt klart, men trion ville bort från fattigdomen i hemlandet och spela fotboll i ett annat land. Innan de åkte tillbaka till Albanien träffade de representanter för Jonsereds IF, i dag mest känd som Torbjörn Nilssons moderklubb, som spelade i division två.

De fick löfte om att de skulle kunna få komma till Jonsered för att försöka ta plats i laget – men då var de tvungna att komma den officiella vägen.

Och det skedde året efter. Jonsered tog hand om alla arrangemang och fick två spelare (Murati lyckades inte lika bra som de andra) som förstärkte laget. Lutaj och Shaqiri gick för övrigt efter tiden i Jonsered vidare till andra svenska klubbar och bor fortfarande i Sverige.

När Jonsereds dåvarande ordförande Pelle Löfvenius fick reda på att vi skickade mat, kläder, skolbänkar, annat skolmaterial, träningsoveraller och annan idrottsutrustning med långtradare till Albanien (det blev sammanlagt 15 stycken) undrade han om vi också kunde ta med två nät med fotbollar att ge till Flamurtari.

För det var lite skämmigt att Jonsered hade fått spelare utan att betala någon ersättning till deras fattiga moderklubb i Vlora.

När vår albanske kompis, basketlegendaren Arben Fagu (salig i åminnelse), som tog emot och fördelade allt idrottsmaterial vi skickade, hörde om bollarna hade han en fråga:

– Tror du att Edi Dervishi skulle kunna få två bollar till ungdomslandslaget, för dom har inga.

Jag blev alldeles ställd. Albanien hade ett ungdomslandslag i fotboll, men de hade inga riktiga bollar.

Jag sa ja direkt, och clearade det efteråt med Pelle Löfvenius.

Detta pratade vi också om medan Edi och Aida guidade oss genom Madrids centrala delar.

Vi hade inte hörts av på ungefär 30 år när Edi tog kontakt med mig på hösten 2024.

Jag hade många år tidigare hört att han hade flyttat till Spanien, men hade inte lyckats få tag på honom. Förmodligen beroende på att jag använde kortversionen av hans fulla förnamn Eduard. Dessutom är det googlingsbara efternamnet Dervishaj.

Edi hade också sökt mig då och då med en mailadress som inte fungerade.

När han till slut fick tag på mig via Messenger bestämde vi direkt tid för att prata i telefon. Några dagar senare pratade vi – i 40 minuter.

Därefter har vi haft kontakt då och då.

Inför vår höstresa runt Iberiska halvön förra året bestämde vi att vi skulle försöka träffas när vi kom till Madrid. Eftersom Edi är en upptagen man som i tjänsten reser mycket i Spanien och runt om i världen fick vi leta efter en dag och tid som passade. Ironiskt nog gick en av hans resor till Göteborg, de svenska och spanska damlandslagen möttes på Gamla Ullevi, medan vi var i Spanien.

Årets fotbolls-VM går ju i Kanada, Mexiko och USA – men om fyra år avgörs mästerskapet i Spanien, Portugal och Marocko.

Inför det är min vän Edi Dervishi, från Tirana i Albanien, ansvarig för de spanska förberedelserna.

Samme man som för 30 år sen frågade mig om ungdomslandslaget kunde få två fotbollar.

Att träffa Edi igen var en av höjdpunkterna på vår resa. För mig var det också en cirkel som slöts.

Nu ser jag fram mot nästa gång vi ses.

Stefan 30 januari 2025