Haag

Internationella domstolen i Haag hör vi ofta om i våra medier.

Men Nederländernas tredje största stad är så mycket mer.

Under en dag tog jag mig runt på två hjul och till fots och upptäckte en stad som jag blev väldigt förtjust i.

Det fanns inte så många campingar och ställplatser att välja på som inte låg alltför långt från Haags centrala delar. På appen Park4night hittade vi Minicamping Zwetzone, en dryg mil från centrum.

Vi kom närmast från området nordost om Amsterdam, där vi hade varit i Volendam, Edam och på ön Marken.

Vi körde husbilen förbi skyltarna som förkunnade att vi hade Haags centrum till höger. När det var dags att svänga blev vägarna av naturliga skäl mindre, men vi var inte beredda att på att det skulle bli så smalt.

När vi tog till höger och körde utefter en kanal den sista biten till campingen satt vi och hoppades att vi skulle slippa möta någon annan husbil.

Och det det slapp vi.

Kvinnan i receptionen på campingen, som bara hade tolv husbilsplatser plus kanske lika många för husvagnar och tält, förklarade hur de tänker runt att vägen är så liten.

– Alla måste vara härifrån klockan tolv utcheckningsdagen och så har vi incheckning klockan 15. Därför slipper vi möten mellan husbilar, berättade hon.

Vi hade bestämt oss för att stå på den lilla, fina campingen i två nätter. Däremellan skulle vi göra Haag. På cykel, för det var en bit till närmaste busshållplats.

När vi nästa dag skulle ge oss i väg visade det sig att jag fick trampa iväg ensam. Anette var genomförkyld, hade varken energi eller kraft att ge sig in i storstan på två hjul.

Jag upptäckte direkt att Haag är en stad för cykling.

På kartor här och där kunde jag se numrerade, markerade cykelvägar och lika numrerade knutpunkter vars position visades med tydliga skyltar.

Jag cyklade fyra mil i och runt Haag den här aprildagen.

Varje meter trampade jag på en markerad cykelbana.

Att upptäcka Haags kanaler, historiska byggnader, torg och centrala delar visade sig vara perfekt på två hjul.

Men jag måste ändå erkänna att jag missade nånstans vilket innebar att det blev en eller ett par kilometer längre. Men det spelar ingen större roll för oss med elcyklar när det finns kräm i batteriet.

Jag hade siktat in mig på Grote Markt. Jag hade ingen koll, men det lät som att den stora marknaden mitt i stan var ett bra ställe att börja på. Och det var det.

Någon officiell cykelparkering såg jag inte, men det stod cyklar i grupp lite överallt och jag valde ett ställe som såg bra ut.

Det första jag såg på Grote Markt – som inte är en marknad utan en central plats med kaféer, restauranger och affärer – var en stor gubbe i form av en staty.

Haagse Harry heter han, seriefiguren som är ett oerhört populärt motiv när det ska tas selfies.

Jag hade noterat några ställen som jag ville besöka och hade lagt upp en liten rutt. Cykeln fick stå.

Som göteborgare känner jag alltid ett visst släktskap med städer som har spårvagn. Haag blev ännu ett bidrag i den gruppen.

När jag kom till en stor byggnad där en stor skylt med De Passage satt på entrén blev jag nyfiken. Jag kom in i en lång shoppinggång av typen arkad från andra hälften av 1800-talet.

Flera våningar högt och allt – affärer, restauranger, kaféer och annat – under tak. Om jag hade varit en shoppinggubbe, eller om min fru hade varit med, hade det blivit en längre stund där inne.

Men nu gick jag bara rakt igenom och vände sedan mot ett givet mål: Binnenhof. Det klassiska parlamentsområdet Binnenhof.

Medan Amsterdam är den officiella huvudstaden är det i Haag makten finns. Parlament och regering finns i Haag, där även kungafamiljen håller till.

Och maktens boningar finns i Binnenhof, Nederländernas politiska hjärta.

De första byggnaderna i området byggdes på 1200-talet, sedan 1446 har parlamentet funnits där.

Men när jag kom dit var hela området avstängt på grund av reparation. Och så ska det vara under så där sex år.

För oss besökare finns dock en 28 meter hög metallkonstruktion där jag gick upp för att få en överblick över det avstängda området.

På vägen upp kunde jag läsa om olika viktiga årtal och vad som hände i Binnenhof vid respektive tillfälle.

I andra riktningar kunde jag se helt andra saker. Som den stora, rektangulära dammen där folk promenerade på bortre sidan.

När jag kom ner igen kurrade det lite i magen.

Jag tog mig bort till ett litet torg som visade sig heta Plats, eller Plaats på holländska.

Några hundra år innan jag slog mig ner och beställde en macka och en cappuccino fanns en helt annan aktivitet på Plaats. Det var en avrättningsplats.

Jag hade siktat in mig på bortre hörnet av dammen och gick dit utefter dammen.

I tulpanparadiset Keukenhof hade vi kollat in blommor någon vecka tidigare. Vid dammen fanns inte lika många, men de som fanns var fina.

I bakkanten av Binnenhof, vid dammkanten, låg museet jag siktade på. Mauritshuis, ett litet konstmuseum i världsklass, läste jag på deras hemsida.

Hur det låg till med den saken kollade jag inte. Jag nöjde mig med att gå in i lobbyn och kika lite.

Att promenera runt i olika områden av Haag var ett nöje.

Jag gick vidare mot området Voorhout där jag passerade ytterligare ett konstmuseum, Escher.

Utanför dörren fanns ett stort område med spikraka träd och snäckskal som gjorde grusgången vit.

När jag gick lite i en annan riktning kom jag in i ett kanalområde. Eftersom det var helt stilla speglades husen vackert i vattnet.

Jag såg inga turistbåtar, men väl ett gäng gubbar i arbetskläder som var ute och åkte på kanalen.

Plötsligt såg jag flera svenska flaggor på ett hus. Jag blev nyfiken och gick fram och tittade. Det stod att där fanns silver, antikviteter och juveler.

Men butiken som hette Schatkamer var stängd.

På väg tillbaka till cykeln tog jag vägen om det kungliga slottet och stannade till vid statyn med Willem van Oranje, som på 1500-talet drog i gång vad som blev det 80-åriga krig som slutade med att Nederländerna blev fritt från Spanien.

Cykeln stod kvar där jag hade låst fast den.

Jag hann med en cappuccino till på kafé Zeta på Grote Markt.

Det fanns inte så mycket kvar på min korta bucketlist för dagen. Men nästa ställe var kanske dagens viktigaste: Fredspalatset.

Tornen syns på långt håll. På det sättet var det lätt att orientera sig till den världsberömda byggnaden där internationella domstolen finns.

Domstolen i Haag är ett begrepp som vi i dessa dagar med krig hör alltsom oftast.

Utanför fanns blommor och annan utsmyckning. Till höger fanns en liten skulptur, den korta stigen fram hette Världsfredens stig, vilket ju är något vi behöver påminnas om.

En liten bit därifrån gick en kvinna omkring med en ukrainsk flagga, som ännu en påminnelse om att fred på jorden just nu verkar vara väldigt långt borta.

Tiden hade rusat. Jag insåg att jag knappast skulle hinna till något jag var ganska sugen på att se: Madurodam. En holländsk miniatyrstad med många kända byggnader och områden 25 gånger mindre än i verkligheten.

När jag kom fram återstod fem minuter av öppettiden. Det fick räcka med en bild på utsidan.

Jag valde en annan väg tillbaka till campingen.

Det är bara tre kilometer ungefär från centrum i Haag till havet. Den vägen styrde jag min cykel.

Jag tog mig till den till synes oändliga sandstranden som dock var i det närmaste tom eftersom det var en lite kylig aprildag.

Sedan fortsatte jag cykla på cykelbanan mellan sanddynerna och följde kusten några kilometer.

Skyltarna såg ut som de gjorde när jag cyklade från husbilen genom stan. Där fanns tydligt markerade cykelvägar och knutpunkter.

Den sista sträckan till campingen cyklade jag efter samma kanal som vi kört utefter från andra hållet när vi kom.

Efter fyra mils cykling och en hel del promenerande under sju timmar var jag både trött och nöjd när jag parkerade cykeln vid husbilen.

Stefan 5 juni 2026