Guimaraes

Ett slott från 900-talet.

Ett läckert historiskt center.

Och en plats med perfekt läge för husbilen.

Det finns många anledningar att gilla portugisiska Guimaraes.

Vi blev på många sätt helt förälskade i staden Guimaraes. Staden som ligger cirka fyra mil nordost om Porto och kallas för Portugals vagga.

Det var där som Portugals första kung föddes och det var också Guimaraes som var huvudstad på 1100-talet.

Det var vårt första besök i staden under vårt första besök i landet. Vi kom dit efter att ha tillbringat ett par veckor i Spanien.

Eftersom vi gör vår höstresa med husbil är det viktigt att man kan parkera någonstans med husbilen när man kommer till en stad. Beroende på vad som gäller just för stunden kan det bli en ställplats, en camping eller en parkering där husbilar får stå.

I Guimaraes ligger en parkeringsplats för husbilar perfekt till. En knapp kilometer från centrum, gratis att stå på hela dygnet och man kunde fylla vatten och tömma toakassetten och spillvattentanken.

Parkeringsplatsen var stor, det fanns säkert plats för 60–70 husbilar där.

När vi väl parkerat gick vi nästan direkt in till stan, denna soliga och härliga dag.

Vi kom snart till Santos Passos-kyrkan där vi svängde till höger mot gamla stan. Mellan kyrkan och de gamla delarna av staden fanns en lång, vacker uppsättning av blommor med en fontän i slutet.

Det var inte svårt att förstå att vi kommit till en stad med historiska anor. Vi såg en vacker gammal stenmur och vi visste av det vi läst att det fanns mer längre in i staden. För vi hade ju kommit till en världsarvsstad.

Stadens historiska centrum har varit ett Unesco världsarv sen 2001. Den var också tillsammans med Maribor i Slovenien europeisk kulturhuvudstad 2012. Vi hade alltså kommit till en anrik stad.

Vi promenerade upp mot Oliveiratorget där det vackra Salado-monumentet står.

Det är en triumfbåge i gotisk stil. Bara att se detta monument var otroligt mäktigt.

Att det sen stod en man och spelade gitarr och sjöng så bra att människor stod och filmade den ena låten efter den andra, gjorde vårt första intryck än mer speciellt.

Vi beslöt oss snabbt att sätta oss och dricka en cappuccino i solen på ett kafé alldeles vid monumentet. Vi var bara tvungna att lyssna och njuta en stund.

När kaffet var urdrucket och vi lyssnat en bra stund på gitarristen gick vi in i Oliveirakyrkan (Igreja de Nossa Senhora da Oliveira) alldeles vid den lilla triumfbågen.

Vi fortsatte vidare in på nästa torg, Santiagotorget. Ett torg med flera restauranger och där vi såg grupper av guidade turister dra förbi.

Vi såg också turistinformationen och gick dit för att få mer information.

Kvinnan vi träffade var en perfekt informatör och hon gav oss många olika tips hur vi skulle få ut så mycket som möjligt av vårt besök i stan.

Själva turistinformationen låg i en fantastisk byggnad. Kvinnan frågade om vi kunde gissa vad rummet vi stod i byggdes för från början. Det var helt i sten förutom golvet som var gjort i trä på senare år.

Vi gissade, men inte rätt. Turistinformationen hade varit ett stall på 1100-talet. Kvinnan berättade om huset som stallet låg i och som på den tiden tillhörde riktigt fint folk och även inrymde bostadshuset.

Vi bestämde oss direkt efter att gå efter förslaget vi fått på turistinformationen. Alltså gå vidare upp längs den gamla huvudgatan, Santa Maria-gatan.

Det är en gammal hantverkargata där det säljs en del lokalt hantverk av olika slag.

Under den fortsatta promenaden blev gatan brantare. Vi fortsatte upp för backen för att komma till hertigpalatset från 1400-talet.

Det användes som residens för hertigarna av Bragança på 1500-talet men förföll sedan alltmer. Det användes under 1800-talet under de franska invasionerna som militärkaserner men renoverades återigen mellan 1937 och 1959.

Det hade säkert varit intressant att gå in och titta där men vi var för sent ute den dagen.

Vi gick istället vidare upp mot det vackra slottet som är kopplat till Portugals ursprung.

Det finns dokument från år 950 som handlar om slottet, så det har en aktningsvärd ålder.

Även slottet har restaurerats ett antal gånger, senast mellan 1936 och 1940. Det ligger där på sin höjd så otroligt vackert och imponerande.

På samma kulle som residenset och slottet ligger Sankt Mikaels kyrka som invigdes 1239. Den har haft flera namn genom åren och även den har varit svårt förfallen och blivit renoverad.

Det är riktigt imponerande att vara uppe bland dessa tre väldigt gamla byggnaderna. Man känner verkligen de historiska vingslagen här och det förstärks ännu mer av stadsmuren som går utmed berget.

När vi kände oss färdiga var vi också rejält hungriga och gick tillbaka ner till Santiagotorget för lite mat på en av alla uteserveringar som ligger där.

Mätta och belåtna började vi gå runt i stan för att se oss mer omkring.

Vi hade en sak till bland våra måsten. Att se inskriptionen på den gamla stadsmuren. Det tyckte kvinnan på turistinformationen var viktigt. Vi höll med.

Vi letade oss fram mellan de smala gränderna till muren där det stod skrivet ”Aqui Nasceu Portugal” som betyder, här föddes Portugal.

Sakta men säkert gick vi tillbaka genom stan till vår husbil.

Vad vi skulle göra dagen efter var bestämt redan när vi gick och la oss.

Kvinnan i turistinformationen tyckte att vi skulle ta linbanan upp till Penha-kyrkan på berget med samma namn. Den som vi såg högt uppe på berget ovanför husbilen.

Om vi ska vara ärliga fattade vi inte riktigt vad hon menade när hon pratade om att vi skulle upp med linbanan för att där se grottor, sådana som familjen Flinta (Flintstone på engelska) bodde i.

Vi är ju så gamla att vi vet vilka Fred, Wilma och de andra i familjen Flinta var och tyckte att det lät spännande. Det var heller inte svårt att förstå att det var bra utsikt där uppifrån.

Det jobbiga var ju bara att det var en linbana upp. Höjder är något väldigt jobbigt för mig. Jag har en sån otrolig svindel och kan må riktigt illa när svindeln biter sig fast i mig. Vissa gånger ger jag mig med en gång, jag följer inte med när det ser för högt ut. Även om jag vill, vågar jag mig inte upp på höga platser.

Men denna gången trodde jag att det kanske skulle kunna gå. Linbanan låg bara cirka hundra meter från husbilsparkeringen och jag tyckte att den inte gick så väldigt högt över marken. Stackars Stefan hade ändå en fru som höll stenhårt i hans arm och var vettskrämd på väg upp.

Men vi kom upp och undrade ju självklart vad familjen Flinta hade med detta berg att göra.

Vi fattade inte i början, men efter ett tag såg vi de enorma flyttblock som låg över hela berget i det naturreservatet vi var i.

Ibland låg de enorma stenarna på varandra och det bildades grottor under, det måste ju varit det hon menade.

Vi är dock inte riktigt säkra, men det är det vi tror i alla fall.

Men vi gick i alla fall upp till Penhakyrkan som låg med en vidunderlig utsikt över Guimaraes. Det var ingen sån där gammal kyrka som man ofta ser högt uppe på berg.

Den här kyrkan invigdes 1947 och linbanan invigdes 1995.

I vilket fall som helst var det ett väldigt trevligt besök där uppe. Sen kom ju det där med att jag skulle ner igen. Eftersom jag sett hur högt det var att ta sig upp kändes det inte som ett alternativ att gå ner, utan jag fick med en galen rädsla sätta mig i linbanan och hålla stenhårt i Stefan även på väg ner.

På vägen tillbaka till husbilen kände jag mig ganska nöjd och ”duktig”. Jag hade kommit både upp och ner. Jag hade varit på en fin utsiktsplats som kanske var en boplats för familjen Flinta.

När vi åkte från stan pratade vi om hur imponerade vi blev av den fina och intressanta världsarvsstaden Guimaraes.

Anette 7 oktober 2025