Grebbestad

Det finns många välkända samhällen utefter Bohuskusten.

Den sista i raden, innan man kommer till Strömstad nära norska gränsen, är Grebbestad.

En liten bohuspärla med en läcker, välbesökt brygga.

Häng med på en kilometer högkvalitativ bohuslänsk promenad i sommarsolen.

När man kör E6:an norrut genom Bohuslän dyker det med ojämna mellanrum upp skyltar med välbekanta namn.

Då tänker jag inte på Kungälv, Uddevalla och Lysekil. Levande städer hela året, var och en med sin charm.

Nej, nu handlar det om de mindre kustsamhällena. Vi har varit i de lite större av dem; att se namnen på vägskyltarna utefter vägkanten väcker minnen till liv av upplevelserna i Smögen, Hunnebostrand, Kungshamn och andra samhällen.

Bland det som förenar samhällena, förutom att de ligger efter den vackra bohuslänska kusten, är att det vintertid är tomt på folk och fullsmockat på sommaren. Speciellt när solen skiner.

Och solen började skina strax innan vi kom till Grebbestad med husbilen. Latmasken slog till när vi körde den sista sträckan, vi följde husbilsgpsens rekommendation. Och det är inte alltid bästa vägvalet.

Vi ville komma smidigaste vägen till camping Grebbestadsfjorden. Vi har varit där tidigare, har kört väg 163 dit. Söderifrån. Direkt på utan snack.

Men gpsen ledde oss in via väg 163 från norr. Helt i onödan fick vi åka genom de centrala delarna av Grebbestad. Och när det kommer flera bilar på en gång blir trångt och köer.

Notering till nästa Grebbestadsbesök: Kolla kartan först. Bestäm därefter vilken väg som är bäst.

När vi hade passerat den vackra kyrkan och kommit ner till området med bland annat ICA och Coop var det bara att köra vidare, ingen idé att gå in och försöka köpa med sig några jordgubbar till vaniljglassen som redan fanns i frysfacket.

Vi gled med trafiken på smala Nedre långgatan, fick stanna när vi mötte en lika stor husbil som vår egen. Det kändes lite som när vi körde på trånga vägar i södra Italien för två år sedan.

Men den smala sträckan är ganska kort, när vi bara mötte personbilar gick det fort att ta sig genom samhället.

Vi kom fram till camping Grebbestadsfjorden där vi räknade med att få en plats. Jag hade ringt två dagar tidigare och frågat om det fanns någon chans att stå där de fyra nätter vi planerade att vara i Grebbestad. ”Inga problem, vi har inte haft något speciellt tryck på vår drop in”, blev svaret.

Men när jag satt kvar i bilen gick Anette till receptionen där hon fick beskedet att det var helt fullt. Den plötsliga sommarvärmen fick husbilsägarna att köra mot Bohusläns pärlor, inklusive Grebbestad.

Vi fick fortsätta 163:an uppför backen, siktade istället på Sportshopens ställplats. Där kunde vi stå på den stora grusparkeringen för husbilar.

Lite längre från vattnet, lite tråkigare än campingen. Men vi fick plats. Det fanns möjlighet till el, men vi valde att lita på att våra två solceller (den andra monterad några dagar tidigare) skulle försörja oss med den el vi behövde – och så blev det.

Eftersom jag fortfarande rehabtränar knät efter ledbytet var det inte aktuellt med någon promenad fram och tillbaka till den bortre delen av Grebbestads brygga. Det löste vi genom att ta en Västtrafikbuss utanför Sportshopen.

Hemma i Göteborg åker vi oftast gratis som pensionärer, Grebbestad tillhör en annan zon och bussresan kostade därför 44 kronor varje väg.

Två hållplatser senare hoppade vi av vid busstationen, nära livsmedels- och andra butiker vid den norra änden av hamnen. Längst in i viken.

Solen hade börjat lysa på allvar över Grebbestad dagen före, när vi började gå på och vid bryggan hade dessutom värmen börjat stiga vilket bland annat märktes på att flera besökare hade samma plan som vi.

Vi älskar att gå vid vattnet. Var vi än befinner oss brukar vi gå och njuta av närheten till havet. Grebbestad var inget undantag.

Blomsterarrangemangen utefter bryggan förhöjde upplevelsen. Det blå havsvattnet, solskenet, den blå himlen och färgglada blommor är något som alltid fungerar för oss – som själva bor mindre än hundra meter från vattnet.

Grebbestad har i många år varit ett fiskeläge och där finns fortfarande flera fiskebåtar även om de inte är lika stora som de riktigt stora fiskebåtar som inte ens kommer in i de traditionella fiskelägena.

Under promenaden stannade vi här och där till och kollade in några av de många fritidsbåtar som låg förtöjda vid bryggnorna. Långt in var de inte så stora som de som låg längre ut.

Men för oss som har haft båt hela livet är det alltid kul att kika på andra båtar.

När vi för många år sedan hade en ganska stor motorbåt (en snipa med spetsig akter) tog vi oss bland annat till Grebbestad på en båtsemester. Redan då hade man börjat prata om den ökande andelen av norska båtar i Bohuslän.

I dag är den andelen betydligt högre. Det finns väldigt många båtar med norska flaggor i aktern på båtar av olika storlekar. Från Grebbestad är det bara några mil till Norge, det syns på båtarna i hamnen.

Värmen och mitt knä gjorde att vi inte gick så fort. Efter bara några hundra meter våg vi en skylt med något som vi verkligen älskar: glass.

Vi äter glass i stort sett vart vi än kommer. En glass i värmen på bryggan var oemotståndlig. Två kulor var i ett rån, Triumfglass. Gott. Men också riktigt dyrt. 210 kronor för fyra kulor glass kan ha varit de dyraste glasskulor vi någon gång har köpt.

Men i skuggan under parasollerna njöt vi av glassen medan vi kikade på några barn och deras föräldrar som lekte på den angränsande lekplatsen.

Vi mötte ingen som vi kände, däremot hamnade vi vid en liten staty av en person som vi kände igen mycket väl. Nationalpoeten och trubaduren Evert Taube tillbringade en del tid på 1950-talet på Otterön utanför Grebbestad där han bland annat skrev välkända Så länge skutan kan gå.

Vi kom fram till skylten som välkomnar till Grebbestads brygga. Den typen av portal som får en att tänka på hur det ser ut på Vasaloppsupploppet i Mora när de som åker i fädrens spår glider över mållinjen.

Alldeles efter skylten stötte vi på ytterligare en lekplats – av en helt annan typ än den förra. Här lekte barnen i och mellan små fiskebåtar och sjöbodsfasader, som sig bör i Bohuslän.

Det är också här som bryggans restaurang- och nöjesavdelning börjar. Och gästhamnen.

När vi låg här inblåsta med vår båt i slutet av 1980-talet var det tätt mellan båtarna, men inte i närheten av hur det ser ut fina dagar nu för tiden.

Mest norska båtar med några svenska insprängda på några ställen. Och så en vacker träbåt.

Går man på en brygga i Bohuslän mitt på dagen lutar det alltid åt ett stopp på en fiskrestaurang. Så även den här gången.

Det blev var sin rödspätta på restaurang Q skär med fin utsikt över båtarna och havet.

Det är i det här området som många samlas inte minst under varma sommarkvällar. Man kan äta och dricka gott – och dessutom finns det ofta livemusik att lyssna på.

När vi fortsatte gå kom vi fram till några klädbutiker. Några tog chansen att svalka sig lite medan de letade efter något fynd.

När bryggan tar slut efter restaurang Strandvägenfem börjar badplatsen, denna dag välbesökt.

Själv tog jag, på grund av knäoperation och tillhörande lätt stapplande gång, mitt första bad för sommaren. Jag är en sån som alltid vill bada mycket på sommaren. Men den här sommaren är annorlunda, det är bara att tugga i sig att en utsliten knäled gjort den annorlunda.

Men badet var skönt, trots att jag behövde gå en bit ut för att få tillräckligt djup för ett bad.

Vi kollade bussens tidtabell och skyndade vidare till busshållplatsen en kort bit från stranden. Den ligger alldeles vid campingen vi inte fick plats på.

Tillbaka i husbilen ringde jag till campingen och kunde reservera en plats för våra två återstående Grebbestads-nätter.

Det var fullt på alla elplatser, men med sol närmast hela dagarna räckte det med solcellerna även våra två dygn på campingen.

När vi fällde ut markisen och satte oss i skuggan på våra campingstolar fick vi den här goa känslan som vi går och väntar på hela vinterhalvåret. Att sitta och njuta av sommarvärme utanför husbilen funkar såväl i Albanien, Italien, Polen och Kroatien – som i Grebbestad.

Stefan 18 juli 2025