Gorges du Verdon

Vi var lite tveksamma om det skulle fungera att åka där med husbilen.

Smala vägar, branta stup och berg som hängde över vägen.

Till det en väldigt höjdrädd fru.

Men vägen till den turkosfärgade sjön i Gorges du Verdon, som ibland kallas för Frankrikes Grand Canyon, blev något alldeles extra.

Vi hade kollat in Gorges du Verdon redan innan vi lämnat Göteborg. Både Freedom Travel och 4000 mil, två resebloggar som vi följer, har varit där och åkt bil på vad som såg ut som en väldigt smal väg i ett väldigt spännande område.

Den fanns med i vår första bruttoplanering.

När vi tog oss genom Colmar och Eguisheim i Alsace, fortsatte söderut och bestämde oss för att köra Route Napoleon kändes det givet att göra avstickaren till Gorges du Verdon.

Likaså när vi körde från Grenoble och passerade Napoleon i Laffrey och tog tåget i La Mure. Men efter att ha kört den smala, ibland branta, vägen från Sisteron till Castellane (inlägg kommer senare) hade det svängt till lite mer än tveksamt.

Anette är höjdrädd. När hon ibland får svindel ser jag bara en vanlig nedförsbacke. Men jag ser hur hon spänner armar och ben och håller sig krampaktigt i armstöden och det är inte roligt för någon av oss.

När vi tog in för natten på en av ställplatserna i Castellane, där man svänger av mot ravinen, sa jag att jag inte ville åka till Gorges du Verdon eftersom vägen förmodligen skulle vara mycket besvärligare än den vi just hade kört.

Vi var nästan helt överens om att istället fortsätta direkt ner mot rivieran.

Men så satte jag mig på den lite annorlunda ställplatsen, med platser utspridda i ett litet skogsparti, och gick noga genom vägsträckan och läste på ännu mer än tidigare.

Efter en stund sa jag att jag var redo och jag kände mig tämligen säker på att det skulle fungera för oss – men min fru fick bestämma.

Det blev precis som för drygt 48 år sedan ett ja – och det ångrar vi aldrig.

För det tog inte så lång stund efter att vi hade betalat tio euro för natten och börjat rulla iväg västerut till att vi insåg vilken vacker väg vi hade gett oss ut på.

Det stod på gpsen att det var ungefär fem mil till den camping vid en sjö som hette Lac de Sainte-Croix som vi hade bokat in oss på. Fem mil som skulle ta nästan en och en halv timma, när vi kollade vår Copilot (vår köp-gps där vi har tryckt in alla uppgifter om vår husbil) skulle det ta närmare två timmar.

Vi var alltså inställda på det skulle ta tid att åka utefter Verdonravinen som fått sitt namn efter Verdonfloden som slingrar sig på botten.

Det började stiga ganska snart. Inte så mycket i början, men när vi väl börjat klättra fick husbilen jobba.

I vår förra Sunliving hade vi inte automatlåda, det har vi nu. Fantastiskt skönt att ha på denna sträcka.

Vi kom till ett parti med läckert färgade och formade berg. Det blev riktigt trångt, berget gick precis vid vägen. Det var till att ta det lugnt i fall det kom någon runt hörnet.

Ännu läckrare blev det när berget hängde över vägen. Vi visste att det skulle vara god marginal för vår drygt tre meter hög husbil, men på håll såg det ändå lite läskigt ut.

På ett trångt ställe såg vi en mötande husbil, en plåtis, stå och vänta för att vi säkert skulle kunna mötas där.

När resan gick uppåt fanns ravinen hela tiden till vänster, nedanför där jag satt och körde. Det var ett sådant där tillfälle där man helst av allt vill se ut över omgivningen.

Men tittandet och fotograferandet fick Anette stå för. Jag fick ägna all koncentration åt vägen och eventuellt mötande bilar och motorcyklar.

Jag ville så gärna ställa mig vid kanten och kika en stund, när det till fanns en lucka körde jag in i den. Det var alldeles bakom ett kafé.

Jag gick in och köpte var sin glass och korsade sedan vägen och såg ut över ravinen. Mäktigt, men vi hade en bra bit kvar.

Nästa stopp kom en stund senare och då var platsen så mycket större. Det var bara att köra in och hoppa ur.

Anette stannade i bilen medan jag gick genom lite låg vegetation och kom närmare kanten. Djupt där nere såg jag bilvägen som går på ravinens andra sida.

Man kan nämligen köra runt hela.

Vi körde den norra sträckan och hade kunnat köra även södra, vilket vi dock inte gjorde.

Det gick verkligen långsamt att köra. Det var väldigt många svängar på en väldigt smal väg, ofta låg hastighetsmätaren mellan 20 och 30, ibland lägre, några gånger högre. I en nedförsbacke kom vi upp i 45 – ingen risk för fortkörningsböter, det stod oftast 80 på skyltarna.

Jag hade tidigare läst att det här och där kunde saknas räcken eller mur utefter vägen. Och det gjorde det, men jag tycker inte att det var speciellt ofta. Jag vet dock att min codrivande fru bredvid delvis har en annan uppfattning.

När det var brant fanns det en mur några stenar hög som tydligt markerade vägen. Det är min bestämda uppfattning. Där det saknades fanns det oftast träd vid vägkanten.

Hur det såg ut på Route de Crêtes, den berömda rundan som man kan ta om man svänger av från väg D952, vet vi dock inte. Under de ungefär två mil den rundan går ska det vara ännu vackrare och ännu trängre än på den väg vi åkte.

Där gick vår gräns. Vi körde förbi skylten som pekade åt Route de Crêtes.

Efter ha åkt drygt halva sträckan kom vi till byn La Palu-sur Verdon. Där var det så trångt på ett ställe att det behövdes trafikljus som släppte genom bilarna från en riktning i taget.

I området fanns också campingplatser, start på vandringsleder, cykeluthyrning och allt som hör till på ställen där det erbjuds äventyrsturism.

En stund senare började vägen slutta mer neråt och äntligen såg vi Verdonfloden på botten av ravinen. Eller vi och vi – jag såg knappt något när jag körde medan Anette hade chansen att se mer från passagerarsidan.

Vi höll utkik efter någonstans att stanna. Men alla sådana platser fanns till vänster om vägen, mot ravinen, och de var upptagna av bilar och motorcyklar.

Vi bestämde oss för att istället försöka stanna när vi körde tillbaka några dagar senare.

Att det gick en flod på ravinens botten blev allt tydligare ju längre ner vi kom.

Samtidigt som Verdonfloden blev bredare såg vi det som vi hade sett på bilder tidigare: kanoter och trampbåtar på det turkosfärgade vattnet, som en bit bort flöt ut i Lac de Sainte-Croix.

Vi blev lite överväldigade av hur vackert det var och pratade om att inom ett par dagar var det vi som skulle sitta och paddla eller trampa in i floden och njuta av klipporna nedifrån.

Med ungefär en mil kvar av körningen kom vi till en rondell (kör man i Frankrike kommer man lätt till en sådan).

En sväng till höger ledde till den fina byn Moustiers-Sainte-Marie (inlägg kommer senare), men vårt mål fanns till vänster.

Efter att ha kört på snirkliga bergsvägar var det en befrielse att komma till en rak, välasfalterad väg där det gick att komma upp i både 70 och 80 kilometer timmen.

Framför våra ögon bredde Lac de Sainte-Croix ut sig. Det är ju en sjön, men inte en naturlig sådan. Egentligen är det en tolv kilometer lång och två kilometer bred damm som både bidrar till elektricitet och som försörjer en del av Provence med dricksvatten.

Men det vi såg var en sjö. När vi stannade vid vägkanten innan vi var nere såg vi det som vi hade sett uppifrån en stund tidigare; många små, flytande farkoster på väg mot floden in mellan ravinens branta kanter.

Vi blev ännu mer sugna på att komma dit själva.

Vi fortsatte neråt och vid bron över floden passerade vi massor av människor, personbilar och husbilar vid de ställen där man kunde hyra något att ge sig ut på sjön och floden med.

Det fanns två campingar att välja mellan vid sjöns östra sida.

Vi hade bokat på camping Municipal de Ruisses, vilket visade sig var ett utmärkt val för några dagar i Gorges du Verdon.

Det var rent och snyggt, trevlig personal i receptionen, bröd på morgonen, tillräckligt tillåtande säkringar för att köra vår luftkonditionering (vilket behövdes när det var över 30 grader på dagarna och en bit över 20 långt in på nätterna).

Och så var det bara ett par hundra meter till stranden.

Vi korsade vägen, gick genom ett litet skogsparti och så var vi framme.

När vi satte oss i brassestolarna och njöt mellan doppen i sjön konstaterade vi att det såg ut som nånstans vid Medelhavet där folk satt i skuggan under träden och gick ut i solen bara när det var dags att bada.

Vi var oerhört tacksamma att vi hade tänkt på att ta med våra kroatiska badskor, för rullande stenar är inte optimalt för våra fötter när vi ska bada.

Jag föredrar saltvatten i alla lägen. Sötvatten svider i ögonen och ger inte samma känsla som saltvatten. Tycker jag.

Men att bada i Lac de Sainte-Croix gick alldeles utmärkt. Det kändes fräscht.

De fyra nätterna på campingen blev vårt första längre stopp efter att ha kört genom Danmark, Tyskland, Alsace och Route Napoleon.

Vi solade, badade och bloggade innan vi på den tredje dagen plockade ner cyklarna och trampade iväg de drygt tre kilometerna till bron där allehanda flytetyg gick att hyra.

Det fanns i princip tre val (om man inte hade med sig något eget): kanot, elektriskt driven båt eller trampbåt.

Kanoten gick bort eftersom Anette har för ont i axeln, elbåten var vi inte intresserade av – att vi valde att trampa oss fram blev ett enkelt val.

Efter att med kreditkortet på telefonen ha skickat över 40 euro för två timmar trampade vi loss.

Om man säger så: Vi var inte ensamma. Vi mötte några som redan hade haft sin flodupplevelse, men nästan alla tog sig fram i samma riktning som vi gjorde.

Några tycktes ha lite bråttom, andra gjorde som vi och trampade lugnt och stilla medan mobilkameran fick jobba och huvudet rörde sig i alla möjliga riktningar.

Det fanns till och med de som hade hunden med sig. 

Även om det var turistiskt 2.0 var det fantastiskt att glida under bron som vi hade kört på när vi kom ner från bergen.

Det var ungefär 30 grader varmt, för oss var det därför ett krav att ha ett tak till skydd mot det starka ljuset.

För solen stod väldigt högt, trots att det var i början på september.

Det fanns lite skugga från bergen, men det gick inte att undvika de starka solstrålarna. Det var dessutom vindstilla.

Ju längre in vi kom, desto högre blev bergen vid flodens sidor. Och det blev mer skugga.

Vi la oss och gungade lite mot ett stenparti i kanten och plockade fram våra vattenflaskor innan vi fortsatte trampa vatten.

När vi hade varit på väg i så där 45 minuter började vi förbereda oss på att vända för att inte behöva stressa för att hinna tillbaka i tid när uthyrningen gick ut.

Då visste vi inte hur långt till det gick att fortsätta innan det blev för grunt, men när vi dagen efter såg floden uppifrån såg vi att vi var nära vändpunkten.

Men vi hade en sak till att utföra. I ryggsäcken fanns kaffetermosen och var sin del av en baguette.

Vi la oss vid en grotta och packade upp. Ni som vet, ni vet. Hur kaffe smakar under speciella omständigheter. Det här var en sådan.

När vi fortsatte mot flodmynningen och ut i sjön kändes det som att vi mötte lika många som var på väg in. En ständig ström av båtar trots att högsäsongen egentligen var förbi.

Eftersom vi inte hade badat från trampbåten, vilket vi inte såg någon göra, var bad prio ett när vi kom tillbaka till campingen.

På kvällen tog vi cyklarna några minuter åt andra hållet till staden Les Salles-sur-Verdon.

Den ligger vid sjön, från centrum går en trappa ner till badet.

Det fanns en tidigare Les Salles-sur-Verdon. Men den revs när dammen byggdes.

Det var närmast folktomt i centrum. Vi satte oss på en av de öppna restaurangerna och beställde två glasskulor i var sitt rån. De var inte speciellt stora, men smakade okej.

Däremot vet vi inte varför innehållet i kopparna vi beställde kallades för café cappuccino. För någon kaffesmak kände vi inte.

Utan saknad trampade vi tillbaka till campingen och bryggde lite gött, vanligt kaffe att avnjuta under markisen vid husbilen.

Stefan 8 september 2026