Glass i Nora

Vi var i Västerås och skulle till Åmål.

När jag kollade på kartan såg jag vilken möjlighet som öppnade sig.

Det var bara en liten omväg till Nora.

Trästaden – men framförallt staden med den godaste glassen.

Det finns dom som påstår att glass är något man äter på sommaren.

När solen lyser, det är varmt i luften – då blir man sugen på något kallt att svalka sig med.

Det stämmer. Delvis. Glass är självklart på sommaren, även om den smälter lite väl snabbt när den avnjuts i fullt solsken.

Men sommar har vi ju bara några månader om året.

Vi har ett helt annat förhållande till glass. Vi äter glass hela året.

Det finns alltid glass i frysen i lägenheten hemma i Fiskebäck. Det finns alltid glass i frysfacket när vi är ute och åker med husbilen.

När jag söker på ”glass” i vårt eget bildarkiv här på bloggen får jag 72 träffar, ännu fler efter det här inlägget. Och när jag kollar på hur många glassbilder jag har tagit sammanlagt blir det mångdubbelt fler.

Att påstå att vi äter glass varje dag hela året är inte helt korrekt, men heller inte så långt från sanningen.

När vi köper glass på burk och lägger in i frysen vet vi oftast vad vi får. I butikerna hemma i Göteborg går vi nästan alltid på säkra kort. Väldigt gott – men utan överraskningar.

Då vi går de knappt fem hundra meterna till favoriten Café Sjöboa vet vi också vad vi får. Stora kulor glass med den smak vi känner för just den dagen.

När vi är ute och rör på oss, inte minst med husbilen, är läget ett annat. Två kulor i ett rån kan vara väldigt gott, men ibland även vattnigt, smaklöst och lite tråkigt.

Och så finns det de där ögonblicken då universum stannar när smaklökarna gifter sig med den mjuka, välsmakande massan – eller hur nu någon av alla matlagningsjuryer uttrycker sig.

Det är då Nora kliver in i handlingen.

Äter vi lösglass i Kroatien tittar vi på varandra. Lika gott som i Nora? Nej. Gottigottgott – men inte som i Nora.

Käkar vi glass i Noras trästadskollega Hjo känner vi av smaken. Väldigt god, hemlagad glass. Men den når ändå inte upp till Nora.

Två kulor i polska Gdansk. Lika gott som i Nora? Inte riktigt.

Rullad glass på en strand i albanska Saranda. Noraklass? Nej.

Noraglassen, efter Selma Gerdins mer än hundra år gamla recept, är vårt riktmärke.

När vi skulle åka från Västerås mot Åmål sa jag försiktigt till Anette:

– Vi skulle kunna åka vägen om Nora och…

– Ja, svarade hon snabbare än när Lucky Luke rycker pistolen ur hölstret.

– Det är en omväg. Ungefär två mil längre och en halvtimme längre tid.

– Det spelar väl ingen roll!?

När vi rullade från Västerås (inlägg kommer senare) med gpsen inställd på Nora började det kittla lätt i gommen. Men där fanns även en liten rädsla. Tänk om glassen inte är så bra som vi har för oss att den var? Tänk om vi är på väg att spräcka en myt vi omsorgsfullt har byggt upp sedan vi var där tre år tidigare – 20 juni 2023.

Den gången var vi på klassikerjakt, vi jagade en trästadsklassiker. Tre fina trästäder delar ut en gemensam utmärkelse, Trästadsklassikern.

Nora var först på den listan följt av Eksjö och Hjo.

Vi hade lite koll på Nora innan vi kom dit, men blev ändå överraskade över hur fint det var vid Norasjön och bland trähusen i de gamla delarna.

Vi hade också hört talas om den speciella glassen. Selma Gerdins recept, hemligt för alla utom de som producerar den, firade hundra år. Vid glasskiosken mitt på torget fanns en utställning om Noraglassens historia.

När vi beställde våra tre kulor den gången knockades vi. Eller kulor… vanliga kulor var det ju inte. Någon traditionell glasskopa användes inte utan mer en liten platt spade som fördelade och tryckte in glassen i rånet.

Men smaken. Den smaken!

Tre år senare rullade vi återigen in i Nora. Senast stod vi på en parkering där det var skyltat att husbilar kan stå. Vi valde samma alternativ denna gången, men på en parkering en liten bit därifrån.

Om vi hade tänkt stanna över natten hade vi valt Nora ställplats på platsen med det inbjudande namnet Skojarbacken.

Vi hade inte långt att gå till centrum. Och eftersom vi inte hade några upptäckarambitioner (som vi hade 2023) gick vi med Nora kyrkas höga torn som landmärke rakt på sak.

En lite lätt uppförsbacke förbi fina trähus, en högersväng – och vi var framme vid Noraglass.

Det fanns ingen utställning den här gången. Men på bänkarna framför glasskiosken satt folk och åt. Glass, naturligtvis.

Kön var kort, men vi hann ändå bestämma oss innan vi var framme.

Det fick bli varsin jubileumsbägare. Precis som förra gången. Grädde, toppingsås och ett kex. Utöver glassen, förstås.

Då som nu fanns tre smaker att välja mellan. Så är det för övrigt alltid, bara tre smaker. Alltid hasselnöt och vanilj plus en annan som varierar.

Och det tillverkas bara så mycket glass som beräknas gå åt den dagen. Varje dag ny glass, inget plockas ur frysen.

Förra gången fanns mango tillsammans med vanilj och hasselnöt. Den här gången kardemumma.

Jag kände hur det började vattnas i munnen när tjejen med glasspaden fyllde mitt rån och fullbordade konstverket med tillbehören.

Vi tog andäktigt våra glassar och valde en tom bänk där vi, som vanligt, började med den sedvanliga bilden på oss och glassarna.

Några sekunder senare kunde vi konstatera att det alltid är värt en omväg för att äta glass i Nora.

Anette fick något saligt i blicken när hon lät Nora-versionen av sin favoritsmak hasselnöt tapetsera gommen.

Jag konstaterade att vaniljen var lika god som jag mindes från tre år tidigare.

Vi var överens om att kardemumman stod sig väl i konkurrensen med de andra smakerna.

Vi gick tillbaka mot husbilen med insikten att vi har väl fungerande smakminnen.

Och när vi nästa gång äter riktigt god lokaltillverkad glass nånstans i eller utanför Sverige kommer vi återigen att ställa frågan:

Är den lika bra som den i Nora?

Stefan 7 juli 2026