Giethoorn

I Amsterdam är kanalerna breda.

I lilla Giethoorn, drygt tio mil åt nordost, är kanalerna smala – men fulla av små båtar med turister.

Vi hade några mysiga timmar när vi gick längs med kanalerna och njöt av solskenet, fina hus och växtlighet på väg att vårexplodera.

När man pratar om byar eller städer med kanaler som likt gator går kors och tvärs görs ofta jämförelsen med Venedig – alla kanalstäders moder.

När vi under några år åkte till Frankrike med husvagnen upplevde vi det i Port Grimaud, som ligger mellan Saint Tropez och Saint Maxime, på den franska rivieran.

Vi hörde det även när vi i början av tulpansäsongen styrde husbilen mot Giethoorn, ett litet samhälle med drygt två och ett halvt tusen åretruntboende invånare – men med flerdubblad befolkning under den varmare delen av året.

Lilla Giethoorn är något helt annat än Venedig, men det är en väldigt charmig plats.

Vi åkte till Nederländerna med tulpanerna i Keukenhof som största mål (inlägg kommer så småningom). Men vi hade även planerat en hel del annat. Däribland Giethoorn.

Vi kom direkt hemifrån. Eftersom vi åkte med färjan mellan danska Rödby och Puttgarden i Tyskland passerade vi söder om Hamburg och svängde av västerut vid Bremen.

Till Giethoorn var det exakt hundra mil hemifrån Fiskebäck. Vi kom fram på eftermiddagen den andra resdagen. Vi hade kollat på Park4night-appen efter någonstans att stå.

Det fanns tre ställen att välja mellan, vi valde den mellersta – Area camper Zuidercluft. Det visade sig vara ett lyckokast.

Ställplatsen ligger vid en liten kanalhamn och hade det utbud av service som vi behöver: toalett, dusch, tömning av latrin och gråvatten.

Ställplatsen kostade 18 euro per natt. Men för att använda servicebyggnaden behövdes ett kort som kostade fem euro. Då ingick tre euro att använda till dusch, färskvatten eller el. Behövdes mer pengar på kortet var det enkelt att fylla på.

Men framförallt låg Area camper Zuidercluft bra till. Det tog kanske en kvart att i behaglig takt gå till kanalerna som bildar själva centrum i Giethoorn, det vill säga där butiker, kaféer och restauranger finns mellan husen vid kanalerna.

Inne i den delen av Giethoorn finns inga bilar.

Vi började med att gå vid den lite större kanalen där vi stötte på den första souvenirbutiken. Föga överraskande fanns möjligheter att köpa massor av olika holländska träskor och blåvita väderkvarnar i porslin.

Vid den låga kajkanten såg vi även de första eldrivna småbåtarna som var till uthyrning för en kanalfärd på egen hand.

Vi avböjde och tackade även nej till att kliva ombord på någon av de lite större båtarna där det fanns plats för många fler passagerare och som kördes av en kombinerad förare och guide.

Vi visste redan före att Giethoorn var populärt, men att det så här i mitten av april skulle finnas så många båtar med turister i kom ändå som en liten överraskning.

Det gick ganska snabbt att konstatera att många av de som hyrde någon av småbåtarna inte hade så stor erfarenhet av att styra flytetygen.

Det bumpades friskt in i bryggkanten på båda sidor, ibland studsade båtar även mot varandra. Nu gjorde det inte så mycket då farten var väldigt låg.

När vi satte oss för att äta lunch på en restaurang precis vid vattnet fick vi verkligen tid och möjlighet att njuta av skådespelet då båtåkare från olika nationer, med olika teknik och mått av skicklighet, tog sig fram mot Dorpsgracht – huvudkanalen.

Solen värme gott och för första gången i år satt vi utomhus och käkade lunch. God lunch dessutom.

Vännerna vi var tillsammans med satt och pratade om en stork i ett bo.

Jag vred på huvudet i den riktning de pekade, men det var först när vi ätit, betalat och gått vidare som jag såg vad de menade.

Högt upp på en stolpe stod en stork i sitt bo och såg ut att mata en för oss osynlig unge.

Vi kom fram till huvudkanalen Dorpsgracht som gick både åt höger och vänster. En t-korsning, alltså. Både för båtarna och oss gående eftersom gångvägen fortsatte följa vattenlederna.

Men till skillnad mot de båtburna kunde vi välja riktning. För båtarna var det enkelriktat, de fick bara köra åt vänster från vår position.

Vid korsningen fanns också en mennonitkyrka, en kristen inriktning med rötter på 1500-talet som en gång i tiden var stor i Giethoorn.

Vår vana trogen gick vi in i kyrkan och såg oss omkring. Enkelt, spartanskt – och blått. Det kan vara därför som den även kallas den blå kyrkan.

Utanför kyrkan var det högtrafik. Som på tyska autobahn. Eller kanske inte ändå.

För här var det smalt, elmotorerna gick tyst, båtarna gick långsamt framåt. Det som hördes mest var nog skratten när någon styrde in i en annan båt eller i kajkanten. Och det hände ganska ofta.

När något hände återkom autobahnmetaforen – det blev stau.

Själv blev jag imponerad av en man som bestämde sig för att vända sin båt och köra mot enkelriktat. Förvåningen var stor bland de bakomvarande när styrmannen, utan synliga kunskaper om hur man gör för att vända en båt, plötsligt skulle göra just det.

Det gick så där. Men till slut fick han ändå runt båten med den till synes inte alltför imponerade frun och barnen. Det visade sig att han skulle svänga in på en av tvärgatorna. Eller tvärkanalerna, som det borde heta.

Vi fick även uppleva en besättning om åtta kvinnor som var på gränsen till sjönöd. En av kvinnorna satt och öste vatten för glatta livet med ett glas medan det skvalpade ordentligt runt hennes fötter samtidigt som vänninorna placerat sina i säkerhet på båtens sittplatser.

När vi såg kvinnorna försvinna vid horisonten – eller rättare sagt en kanalkrök – såg vi varken tecken på att de skulle avbryta färden eller att den ösande kvinnan skulle låta högerarmen vila.

Någon fara för deras liv lär det dock inte ha varit. Om båten hade gått till botten hade det bara varit att ställa sig upp och gå på densamma. För det är inte djupt, även om det bruna vattnet gör att det inte går att se någon botten.

Trafiken på kanalen var en del av upplevelsen som i övrigt mest bestod av vackra saker. Fina broar, pittoreska hus, blommor och träd.

Eftersom det var i mitten av april var det mycket som var i sin linda utefter kanalen, åtskilliga knoppar förebådade vad som komma skall.

Och precis som överallt under denna och alla andra resor nu för tiden passerade vi väldigt, väldigt många människor som ville vara med på bilder. Sina egna bilder, alltså. Helst i en båt, men det gick lika bra att ta selfies med fötterna på marken och ryggen mot båtar och vatten.

Vi hade redan ätit och lät oss därför inte frestas när vi passerade andra kaféer och restauranger utefter Dorpsgracht. För det fanns några stycken att välja på.

Vi gjorde en avstickare, tog en bro över kanalen och tog oss till vad som såg ut som ett sommarstugeområde. Flera likadana hus på rad utefter ännu en kanal och plats för en båt framför varje hus.

När vi gick där och njöt av tillvaron blev vi lite fundersamma på varför det finns ett nät av kanaler i en liten ort som Giethoorn. Namnet kom sig av att någon på 1200-talet hittade gethorn i området.

Kanalerna kom till för att forsla bort torven som grävdes upp lite senare. Och nu är de som vägar för dem som bor där.

När vi kommit en bra bit i den ena riktningen vände vi och gick tillbaka. Vi fortsatte dock förbi den blå kyrkan och gick utefter ett stycke kanal vi inte hade sett tidigare.

Giethoorn blev en väldigt bra start på vårt besök i Holland, eller Nederländerna som det egentligen heter när man pratar om hela landet.

Vi var dock väldigt nöjda med att vi tajmade stoppet i Giethoorn till en dag då solen lyste. Vi antar att det lyfte upplevelsen till en annan nivå än om det hade varit grått.

Stefan 14 april 2026