Gibraltar

Klippan är världsberömd.

De tre hundra berberaporna likaså.

Nere på marken kan man se brittiska bobbypoliser.

Gibraltar är en unik plats i Europa som ett pyttelitet stycke Storbritannien vid Spanien.

Husbilsresan hösten 2025 runt Iberiska halvön var verkligen en lyckoträff.

Vi upplevde helt fantastiska ställen på vår resa. Vissa platser fanns med som ”måsten” och Gibraltar var ett sådant.

Vi kom från Portugal och Sevilla, hade dagen före besökt fina Cadiz och körde mot Gibraltar en förmiddag i mitten på oktober.

Vi planerade att stå i hamnen på ställplatsen Area de Autocaravanas Alcaidesa Marina (#68706 i Park4Night). Den hade vi läst om och insåg att den låg bra till om man skulle till Gibraltar.

Visserligen var flygplatsen nära, men planen gick inte så ofta att det störde.

På ställplatsen hade vi väldigt fin utsikt: Vi stod med fronten mot småbåtshamnen och med ryggen mot den häftiga klippan. Men vädret var lite si och så.

Tjocka, ibland mörka, moln låg som en ring runt toppen på klippan, det gjorde oss lite oroliga. Vi ville ju gärna ha den fina utsikt som vi hade sett på så många bilder från de som varit där. Men vi tog det ändå lugnt.

Våra vänner Tina och Magnus skulle komma dagen efter så vi skulle ändå inte in i Gibraltar just då.

Vi plockade istället ner våra cyklar och bestämde oss för att kolla upp hur vi skulle cykla dagen efter.

Ställplatsen ligger i La Línea de la Concepción, en kommun i provinsen Cadiz. Denna kommun gränsar i söder till Gibraltar och det är inte svårt att förstå att Gibraltar och La Linea har både sociala och ekonomiska band med varandra.

Att Gibraltar har en så närliggande grannstad var något vi egentligen aldrig tänkt på förut. Nu fattade vi.

Det var varmt men riktigt blåsigt när vi försökte hitta en cykelväg, eller i alla fall en väg som gick att cykla på.

Från ställplatsen cyklade vi utmed hamnen och körde förbi lite fräcka husbåtar i olika färger som gick att hyra. Det såg riktigt trevligt ut.

Vi fortsatte, efter några bilder på husbåtarna, på jakt efter nån cykelväg. Visst såg vi tecken på att det fanns/funnits en cykelväg, men med ett stort vägarbete var det inte direkt en trevlig väg vi fick cykla på.

Vi försökte snabbast möjligt komma över på andra sidan gatan där det fanns en gångväg och lite lugnare gator att ta sig fram på. Vi letade efter information om vad som skulle gälla för oss dagen efter då vi skulle besöka Gibraltar.

Det var inte så lätt att hitta den informationen bland alla omläggningar i trafiken. Men till slut hittade vi var vi skulle cykla in dagen efter och vad som var viktigt att tänka på.

Vi fortsatte vår cykeltur. Stefan ville till havet och se om vi kunde ta ett dopp. Min lust till bad blev mindre och mindre ju närmare vi kom, det kändes som storm där vi stod i vinden vid stranden på östra sidan av udden där Gibraltar ligger längst ut.

Vi stannade till och såg upp mot den väldigt speciella klippan. Den låg bakom stängslet vid gränsen och det var inte svårt att förstå att vi inte bara kunde cykla dit om lusten hade funnits.

Vi cyklade istället vidare utmed stranden och förstod att det säkert var en populär strand på sommartid. Många kaféer, barer och restauranger låg utmed strandpromenaden. Nu såg de ganska övergivna ut.

Här hade vi inga problem att cykla. Vinden gjorde att hela stranden var övergiven.

Vi kom fram till fortet Santa Barbara som låg alldeles vid stranden. Eller fort är ju lite konstigt att kalla det. Det är lämningar av ett fort som byggdes i början av 1700-talet för att förhindra ytterligare invasioner av engelsmän efter Spaniens förlust av Gibraltar.

Nu kan man enkelt titta på de rester av fortet som finns kvar. Både genom att titta in på det från vägen, men också genom att gå på den träbro som är byggd så att man ska kunna se så mycket som möjligt.

Det fanns en del stora skyltar runt om som berättade historien. På en del gick det faktiskt att få information på engelska. Ofta, nästan överallt i Spanien, upptäckte vi annars att det nästan bara var det spanska språket som gällde. Visst, vi befann oss ju i Spanien, men det hade ju underlättat om information fanns även på engelska.

Vi cyklade vidare och såg oss omkring men insåg efter en stund att det var så bökigt att vi istället ville tillbaka till husbilen.

Vi hade en lugn kväll vid vår husbil och ville läsa på lite mer om Gibraltar för att veta vad vi ville se dagen efter i det brittiska territoriet.

Vi hade ju förstått att vi behövde ta med våra pass eftersom Gibraltar tillhör Storbritannien som inte längre är ett EU-land. Det var ju också viktigt att veta om vi skulle köra vänster eller högertrafik med våra cyklar. Men det är högertrafik som gäller i Gibraltar. Vi kollade upp lite priser, bland annat om vi skulle äta på restaurang där och om det fanns något roligt att köpa där.

Vi insåg att det inte var billigare att äta eller handla där. Eventuellt kunde tobak och sprit vara billigare, men det hade vi ändå inte tänkt handla.

Vi tittade upp mot klippan bakom vår husbil och såg fram emot vårt besök i Gibraltar.

På förmiddagen dagen efter kom våra vänner Tina och Magnus med sin husbil. Vi förberedde våra cyklar, tog med våra pass och började den lite knepiga färden mot gränsövergången tillsammans med en massa gångtrafikanter, mopeder, cyklar och bilar.

Först visade vi passen när vi åkte ur Spanien och sen visade vi passen för att komma in i Gibraltar. Därefter cyklade vi genom en grind, på avsedd cykelbana över landningsbanan på Gibraltars flygplats, fram till nästa grind för att komma in i stan. Det var första gången vi cyklade på en start- och landningsbana.

Vi hade ju i första hand målet att cykla till linbanestationen så att vi skulle kunna ta oss upp på Gibraltarklippan. Det var mycket bilar, många gångtrafikanter och vi såg inga skyltar som visade oss vägen. Vi frågade till slut efter närmsta vägen och fick försöka ta oss fram mellan bilarna på gator utan cykelvägar.

Till slut var linbanestationen framför oss och vi parkerade våra cyklar. Vi hade inte i förväg köpt några biljetter och insåg att vi nog skulle få vänta länge i kö innan vi kom upp på klippan. Jag tror vi stod nästan två timmar i kö, så om ni ska dit kan det nog vara en idé att ha köpt biljett i förväg.

För mig, som är så otroligt höjdrädd, var det som vanligt otroligt jobbig att åka linbana. Vid varje skarv där linbanan gungar till tror jag att nån vajer ska lossna och vi ska ramla ner. Men vi kom upp och även om det är lika jobbigt att vara så högt upp, klippan är 426 meter hög, inser jag att den inte välter. Tittar jag inte neråt så brukar det fungera.

Och det var en fin utsikt. Vi gick ut på olika utsiktsställen och tittade oss runt.

Stefan såg nordafrikanska Marocko sticka upp över horisonten.

Självklart såg vi också aporna som bor på klippan. 

Överallt stod det att man inte skulle mata aporna, ändå matade folk aporna. Jag har väldigt svårt att förstå att det ska vara så svårt att läsa sådana uppmaningar. 

Men aporna var där uppe, helt orädda och väldigt vana vid att bli fotograferade.

Man kan ju gå upp på klippan också. Det ska vara en flera timmars promenad upp och när vi åkte med linbanan såg vi människor som gick vägen upp och även där fanns det apor. Det är ju häftigt att se dom men ledsamt att de helt mist sina naturliga liv.

När vi kände oss färdiga med all utsikt ställde vi oss i kön för att åka ner igen. Denna gång var kön kort och jag tror att vi bara behövde vänta på en gondol innan vår resa nedåt startade igen.

Även denna resa blev otroligt jobbig och den blev inte mindre jobbig när vi helt plötsligt stannade vid en av stolparna som höll vajern och den andra gondolen på väg upp också stannade. En dörr öppnades och en man gick från ena gondolen över till vår gondol. Kan ju säga att Stefan som försökte prata med mig inte fick något svar förrän vi var nere på marken igen.

Väl där nere cyklade vi in mot centrum.

Kändes lite speciellt när man såg de engelska namnen på gatorna och såg poliserna i de typiska engelska bobbyuniformerna. 

Det kändes verkligen som att komma till England. Vi ledde våra cyklar runt på gatorna och tog oss sakta men säkert ner mot gränsen igen.

Denna gången var grindarna över landningsbanan stängda. Det var många bilar, cyklar och gångtrafikanter som stod och väntade. Helt plötsligt hörde vi det bekanta ljudet av ett flygplan som varvade upp motorerna och lyfte en bit framför där vi stod.

Strax därefter blev det grönt ljus och grindarna öppnades och vi kunde ta oss över start- och landningsbanan igen. Tror nog att det var både första och sista gången jag cyklar på en flygplats.

Sakta men säkert försökte vi sen ta oss tillbaka till husbilarna. Det var inte helt lätt då vi först behövde hitta en affär för lite köp av mat och telefonernas gps:er ledde oss på villovägar. Men nu vet vi hur det är att cykla runt i La Línea de la Concepción, staden alldeles bredvid Gibraltar.

Anette 16 januari 2026