Gent

Jag gillade Gent redan första gången jag var där.

Den här gången blev intrycket ännu bättre.

Gent är en mysig stad där man kan åka båt, kolla på medeltidsbyggnader, promenera på graffitigatan – och naturligtvis äta belgiska våfflor.

När jag för snart tre år sedan var i Gent första gången var förutsättningarna annorlunda.

Då var vi på generationsresa till England med slutmålet att se fotbollsmatchen mellan Liverpool och Arsenal på påskdagen.

I vår dåvarande husbil hade jag med mig två söner och två sonsöner. Det var relativt kallt i luften, vårvärmen hade inte kommit ännu.

Den här gången hade vi vår nuvarande husbil, det var i början av september och det var bara Anette och jag på väg mot Spanien och Portugal.

Men jag drog nytta av det förra besöket när det gällde att parkera husbilen. För camping Urban Gardens låg då som nu perfekt till för ett besök i Gent. Dessutom tar dom lågsäsongskortet, ACSI. Det var drygt fyra kilometer till centrum, uppskattningsvis en kvart på cykel.

Direkt utanför campingen fanns en buss till centrum, gratis dessutom för campingens gäster. När vi skulle in till centrum checkade vi först ut eftersom vi skulle åka vidare till Brygge på eftermiddagen.

Då fick vi tips i receptionen att det fanns gratis husbilsplatser vid busshållplatsen.

När vi närmade oss centrum blev det allt trängre för bussen att köra. När vi mötte några större bilar och en husbil var vi väldigt nöjda med att vi inte hade tagit husbilen in till stan för att leta efter en ledig parkering.

Det var ju inte så länge sedan jag var i Gent, när bussen stannade kände jag igen mig. Vi var inte inne i den stora Sankt Nikolauskyrkan förra gången, nu kändes det som en lämplig start på vårt Gent-besök.

Det är en stor kyrka från 1200-talet med högt i tak och en stor, imponerande orgel.

Eftersom jag är en nyfiken typ blev jag intresserad av en stenskulptur som stod inne i kyrkan. Det var den belgiske prästen Fader Damian som på 1800-talet flyttade till Hawaii där han började jobba med att ta hand om spetälska, eller leprasjuka som man säger nu för tiden. Efter några år blev han själv smittad och dog av sjukdomen. Fader Damian blev senare helgonförklarad.

Utsidan av kyrkan är också imponerande. Det höga tornet (76 meter) bildar tillsammans med den 91 meter höga klocktornet (Belgiens högsta) och Sint-Baafs Katedral (89 meter) Gents egen skyline. Klocktornet är förresten en del av ett av Unescos världsarv.

Mitt emot Sankt Nikolauskyrkan fanns en annan anledning att böja nacken och se uppåt. Högst upp på 1500-talhuset som heter Masons guild hall finns sex lustiga figurer, som i guideböcker anges som glatt dansande. Tanken var att de dansande skulle snurra runt när vinden blåste. Men det visade sig att de var alldeles för tunga, de rör sig inte hur mycket det än blåser.

Det häftigaste minnet från det första besöket i Gent var graffitigatan, eller Werregarenstraat som den egentligen heter.

Det är en gränd på ungefär 250 meter som sträcker sig mellan gatorna Hoogpoort och Onderstraat.

För 30 år sedan bestämde Gents dåvarande borgmästare Frank Beke att en graffitigata skulle var lösningen på flera års jakt på unga konstnärer som målade graffiti olagligt på många håll i staden.

På Werreggrenstraat fick de måla, graffitigatan var född.

Graffitin försvann från övriga Gent när konstnärerna fick fritt fram att måla på väggarna och i tunneln på Werreggrenstraat. Och deras verk finns kvar tills det efter ett halvår blir dags för att måla nytt.

På så sätt är graffitigatan en levande konstplats med massor av besökare varje år.

Vid den här tiden av vår resa rörde jag mig ännu inte så fritt efter min knäledsoperation. Jag kände mig inte riktigt redo för långa promenader. Jag gick med stavar i händerna, men inte så långt.

Därför tog vi det lugnt med promenerandet i Gent. Efter graffitigatan gick vi tillbaka mot floden Leie och de stora, höga kyrkorna.

Vi passerade Gravensteen-fästningen, byggd på 1100-talet. Vi tittade in genom porten, men bestämde att vi skulle gå vidare utan att lösa inträde.

Just då hade vi något annat i kikaren: något som är nästan lika känt som belgisk choklad. Belgiska våfflor.

Det ställe precis vid bron Grasbrug där vi åt väldigt goda våfflor 2023 var dock stängt och vi fick leta vidare. Valet föll på Et Alors, ett kafé som är berömt för bland annat sina våfflor.

Anette valde choklad, hallon och grädde. Jag tog äpple, kanel och grädde på min. Det var gott, men inte så där övergott som det exempelvis var när vi åt våra första pastel de nata i Lissabon.

Vi var väldigt nöjda med att vi kunde sitta utomhus och fika utan att de grå molnen började släppa regn på oss.

En byggnad som jag verkligen ville visa min fru var stadspaviljongen, som är ett märkligt bygge. Stridbart när det byggdes, på grund av form och utseende  i en medeltidsstad. Det är en skapelse i betong, trä och glas. De 1400 fönsterrutorna i det tudelade taket släpper in ljus på ett märkligt sätt som jag dock inte har fått uppleva under något av mina besök eftersom solen bara har lyst med sin frånvaro.

När det ordnas konserter eller marknader på kvällarna skapas en alldeles speciell atmosfär när alla lampor tänds. Det finns de som kallar byggnaden för ett mästerverk.

Närheten till stadshuset gör att kommunalpolitikerna kan ha full uppsyn varje dag de går till jobbet.

Om det hade varit lite varmare i luften hade vi nog gjort som i Brygge, dagen efter. Gett oss ut på en båttur.

I Brygge åker man på kanalerna, i Gent är både båtarna och floden större.

Men utsikten utefter floden är läcker, det kunde vi se från våra positioner på broarna. Att bli guidad under broarna och fram till husen på respektive sida är något som jag vill göra nästa gång jag kommer till Gent.

Men nu gick vi istället utefter en del av denna sträcka för att spana in husen på respektive sida: Korenlei-kvarteret på den västra sidan och Graslei på den östra.

För stenhusen är verkligen värda att betrakta på närmare håll. Fasaderna som är tunna och trappstegsformade högt upp och alla detaljerna på väggarna där under.

Och det är fullt av liv inne i flera av dem. I det hus som heter Cooremetershuys kan man exempelvis köpa olika slags accessoarer.

Det finns naturligtvis mycket mer att se i Gent. Men för den som är lite orörlig är det en stor fördel att centrum är så kompakt. Man behöver inte gå väldigt långt för att se väldigt mycket.

Stefan 2 december 2025