France Passion

På den första gården handlade det om ägg, mjölk, produkter från ekologiskt odlade äpplen och en del annat.

På den andra producerades det vin och konjak och vi kunde ställa oss nästan var vi ville vid plantorna.

På den tredje erbjöds vinprovning av gårdens eget vin.

För första gången har vi testat France Passion – det franska nätverket med 2200 gårdar runt om i landet som erbjuder gratisplatser för husbilsåkare.

Att olika slags gårdar kopplas samman i ett nätverk som erbjuder gratis platser för övernattning finns i flera länder.

2023 testade vi den italienska varianten Agricamper. Och vi har även testat svenska Swestop, numera Nortrip efter sammanslagningen med den norska organisationen.

När vi gav oss ut på årets höstresa var det självklart att vi skulle testa den största organisationen – France Passion – med cirka 2200 anslutna gårdar.

Det kostade 33 euro för oss att bli medlemmar kalenderåret 2025. För det fick vi ett klistermärke att sätta på insidan av framrutan, en katalog och karta över Frankrike där alla platser är markerade och försedda med information om respektive gård. Inklusive recensioner från tidigare besökare.

Där finns också en app där man kommer åt ungefär samma uppgifter.

Ett tips oavsett om ni ska använda pappersvarianten eller appen: sätter er in i hur de funkar innan det är skarpt läge och ni tänker sova nästa natt på en gård.

Vi tyckte att det var lite omständigt till att börja med. Men när vi väl kom in i det gick det mycket lättare. Och när vi nu har använt det några gånger är det inte speciellt besvärligt.

Det är alltså helt gratis, å andra sidan är det oftast ”bara” en parkeringsplats i fin miljö som erbjuds. Det finns dock alltid någon form av försäljning av det som produceras på gården. I France Passions gyllene regler kan man dock bland annat läsa att det inte är något köptvång.

Däremot ska man hälsa när man kommer och säga hej då när man åker.

Viktigt är att kolla vilken maxlängd som är tillåten på gården ni siktar in er på.

Sen är det naturligtvis viktigt att man håller rent efter sig. Gårdarna ägs av människor som jobbar där medan vi står på platser som de upplåter åt husbilsfolket.

Vi testade tre olika slags gårdar i september. Här kommer våra intryck.

1) Ferme du Petit Fumechon – tre mil söder om Dieppe i Normandie

Här blev vi direkt avslöjade med dåliga förberedelser, eller också berodde det bara på att vi var nybörjare.

Vi ställde in gpserna och tänkte att det skulle räcka. Men när vi kom till den lilla närliggande byn Saint-Vaast-du-val fastnade vi. Gpserna snurrade och tyckte att vi var framme, men verkligheten sa något annat.

Vi stannade inne i samhället och hittade en man och en kvinna som jag testade min skolfranska på. De förstod först inte vart vi skulle, men när jag gick tillbaka och kollade namnet på farmen visste de vart jag skulle och pekade och berättade.

Först då läste vi körbeskrivningen och upptäckte att det tydligt stod att den sista sträckan inte funkade med gps, det var beskrivningen i boken (och appen) som gällde.

Några minuter senare hade vi avverkat de sista tre hundra meterna, körde genom ett staket och in på gården.

Det första vi la märke till var några kor som gick och betade i lugnan ro.

När vi och våra kompisar Martin och Carina rullade förbi korna fanns ett boningshus till vänster, vad som såg ut som en liten butik rakt fram och en lite risig lada till höger.

Vi visste att det fanns tre husbilsplatser, men såg inga andra husbilar. En engelsktalande kvinna, det visade sig vara Delphine Dumortier som äger gården tillsammans med sin man Edgar, kom ut och visade att det var vid ladan platserna fanns.

Hon gick direkt tillbaka in i butiken där hon hade flera kunder denna fredagseftermiddag/kväll.

I boken – eller appen – kunde man läsa om vilka specialiteter som just den här gården hade.

Inne i butiken bekräftades att det handlade om biologisk odling av bland annat äpplen och potatis. Vi kollade runt lite och bestämde oss för att köpa äpplejuice, äpplecider, potatis och gigantiska ägg. Vi grämde oss lite att vi hade köpt bröd i den sista butiken innan vi kom fram, för det grova brödet såg riktigt gott ut.

Där fanns även vin, men det var inte egenproducerat utan kom från någon av gårdarna i närheten.

Vi gjorde middag, satte upp utemöblerna och ägnade oss åt att njuta av att verkligen vara på landet.

När det var helt tyst hörde vi mogna äpplen falla från träden. Korna råmade. En häst stod och tittade på oss från stallet.

Gårdshunden kom och hälsade när vi satt och åt. En stund senare jagade den sina gåskompisar som fick vara i fred när dom la sig till ro i dammen en liten bit bort.

På kvällen kom en tredje husbil och vi var beredda på att flytta våra möbler och kanske även bilarna för att alla skulle få plats. Men föraren gick in och pratade med Delphine och parkerade sedan husbilen utanför den då stängda butiken.

De lantliga ljuden återkom nästa morgon. Eftersom butiken öppnade klockan tio på lördagsförmiddagen bestämde vi oss för att åka därifrån en stund tidigare. För vägen dit var väldigt smal och vi hade lätt kunnat bli stående.

Vi gick in i butiken och tackade Delphine och körde vidare mot Omaha Beach.

2) Les Trois C – drygt två mil norr om Saintes i regionen Nouvelle-Aquitaine. Dessutom tre och en halv mil nordväst om Cognac

Den här gången var vi bättre förberedda. Vi hade ställt in gpserna på gårdens koordinater – men hade även vägbeskrivningen framme.

Vi körde rakt på. Det var dessutom enklare eftersom det fanns en asfalterad väg nästan ända fram. Däremot blev vi lite tveksamma till om vi verkligen hade kommit rätt.

Att vi hade kommit till en vingård var det ingen tvekan om. Men fanns här verkligen plats för husbilar?

Vi passerade ett vinfält och såg gårdsbyggnader längre fram. Vi stannade vid en byggnad med sex stora silos för vinproduktion utanför.

Jag såg mig omkring efter någon att fråga om vi hade kommit rätt. På baksidan av en silo såg jag två män; en i vanliga kläder som stod och läste på sin mobil och en i blåställ som stod på en stege ett par meter upp och höll på att skruva eller dra i något med verktygen han hade framför sig och i händerna.

Jag stod en stund och skruvade lätt på mig, ville ju inte störa. Samtidigt kändes det lite märkligt, vi var ju beredda på att någon skulle komma och möta oss.

Jag gav ifrån mig några försiktiga ljud och blev upptäckt av mobilmannen. Han såg på mig, vände sig om och tog några steg mot mannen på stegen.

Han var dock inte klar. Det tog några minuter innan han kom ner, hälsade och var mottaglig för lite svensk skolfranska.

– Var kan vi stå, frågade jag.

– Där borta. Var ni vill, sa den äldre stegmannen och pekade mot vinfältet som vi just hade passerat.

– Var som helst, upprepade jag.

– Oui, sa han med ett leende och återgick till arbetet.

Jag vände husbilen och körde tillbaka mot vinrankorna. Martin och Carina kom samtidigt och vi tittade tillsammans var det var bäst att stå. Det fanns många platser att välja mellan. I appen hade vi läst att där fanns fem platser, i verkligheten fanns där många fler.

Då och då hördes ljud från gården, kanske hundra meter bort. Och ett par gånger hördes traktorljud. I övrigt var det lantligt tyst.

Jag var fortfarande lite orörlig eftersom det var under min rehabperiod efter knäoperationen och jag hade suttit och kört bilen under några timmar. Medan middagen gjordes i ordning i husbilen tog jag en uppmjukande promenad och stötte på en man som såg ut att vara lite äldre än våra egna söner födda på 1980-talet.

Det stod i appen att det pratades engelska på gården, men det gjorde inte Cyril, som mannen hette. Så det fick bli en ny omgång skolfranska.

Han berättade att han ägde gården tillsammans med sin bror Cedrik, de hade tagit över den efter sin pappa. Det vill säga mannen som hade stått på stegen tidigare.

– Vi äger gården, men pappa vill inte sluta jobba, sa han.

– Hur är det att vara med i France Passion, frågade jag.

– Vi har varit med i 15 år, det är bra att det kommer folk och står här, sa Cyril, som en gång hade varit i södra Sverige.

De hade en liten butik på sin gård. Där inne fanns gårdens vin, men även konjak. Eller cognac som det skrivs på franska. Framförallt i närheten av staden Cognac. Där fanns även en del andra produkter att köpa.

Det blev ännu en fin kväll. 

Efter middag vid vinrankorna njöt vi av den nedåtgående solen.

3) Château Arnaud de Jacquemeau – fyra mil öster om Bordeaux

Gården ligger i utkanten av den lilla vin- och världsarvsstaden Saint Emilion, mitt i det stora vindistriktet öster om Bordeaux.

Vi hade bestämt oss för att övernatta där efter att ha varit just inne i Saint Emilion (det kommer ett inlägg så småningom). Men eftersom området är populärt i vinkretsar och det på appen och i boken stod att där bara fanns fem platser var vi lite oroliga för om vi verkligen skulle få plats.

Därför försökte jag ringa (vilket ibland fungerar) för att kolla hur det låg till. Men när vi väl lämnade Saint Emilion för att köra den korta sträckan till vingården hade vi inte fått kontakt.

Och när vi närmade oss såg vi på håll flera husbilar och förberedde oss på att börja leta efter någon annan plats att övernatta på.

Vi stannade utanför och konstaterade att där fanns minst 15 husbilar, kanske fler. Men å andra sidan fanns där några luckor också.

Inne i gårdshuset fick vi besked om att det bara var att ställa sig där det fanns plats. Ägaren och vinmakaren Dominique Dupuy, femte generationens ägare, kom ut i gummistövlar och visade var vi kunde stå med våra bilar.

När jag sa till honom att det står i France Passion-boken att där bara finns fem platser skrattade han gott.

– Ja, så står det. Men det är nog snarare 25, sa han.

Bilarna stod i två rader med plats att köra mellan dem. Men där vi ställde oss skulle det bli för smalt mellan bilfronterna, därför fick vi parkera med bredsidan mot vinfältet. Skönt tyckte vi eftersom vi då kunde ha campingmöblerna mellan dörren och vinrankorna.

Platsen var som vanligt gratis, för fem euro kunde man få ström till bilen. Vi avstod, våra solceller och litiumbatteriet fixar lätt den el vi behöver när solen skiner. Och dessutom hade vi laddat under körningen norrifrån.

Medan maten lagades gjorde kompisen Martin som han ofta gör, plockade fram gitarren och spelade en stund. Bland annat fick vi höra Beatles-låten ”While my guitar gently weeps” innan vi satte oss till bords och åt middag.

Än en gång med utsikt över ett vinfält.

Lika tyst som på de två tidigare gårdarna var det inte eftersom det fanns många bilar där. Men det var ändå ganska lugnt och skönt.

Vi hann till och med diska före kvällens aktivitet: vinprovning mellan träden på ytan mellan boningshuset och husbilarna. Vi var där i god tid innan det skulle börja halv åtta. Men några andra hade redan kommit, sedan fylldes bänkarna på efterhand så att det behövdes några extrastolar. När jag räknade såg jag att vi var 28 stycken. 

När vi presenterade oss för varandra visade det sig att vi var från många olika nationer.

Vinprovningen var också gratis, men naturligtvis hade våra värdar en förhoppning om att det skulle leda till försäljning.

Provsmakningen leddes av Frida från Tyskland. När Carina såg henne kunde hon förvånat konstatera att det var samma kvinna som hon hade köpt en flaska vin av i en butik inne i Saint Emilion.

Då hade Frida berättat att det var kärleken som hade lockat henne till Frankrike och vindistriktet.

Nu arbetade hon i och runt Saint Emilion under vinsäsongen och bodde i sin egen husbil på gården.

Vinprovning är egentligen inget för mig eftersom jag inte dricker alkohol. Men jag gillar att lära mig nya saker och höra nya berättelser och har ändå behållning av den sortens tillställningar.

Jag la märke till att det var ytterligare två personer som avstod från att dricka.

Frida berättade historien om gården och de fem generationerna Dupuy som har drivit och driver den. Hon levde upp till epitetet fransk passion när hon beskrev vinproduktionen.

Beskrev hur vädret påverkar och till och med förstörde möjligheten till riktig skörd för några år sedan. Hon pratade om skillnaden mellan maskinell och manuell druvplockning. För det finare vinet gällde handplockning medan maskiner användes när det skulle göras så kallat bordsvin.

Berättandet varvades med provsmakning.

Efteråt gick det att beställa det man ville ha så var det klart till nästa dag. Det gick också att beställa bröd till frukosten nästa dag.

Vårt tredje besök på en France Passion var helt annorlunda än de två tidigare. Framförallt på grund av att där fanns så många husbilar, men också för vinprovningen.

Nästa morgon hade solen förbytts i grådis. När vi åkte därifrån såg vi fram mot att komma ner till kusten vid Biarritz för att så småningom ta oss in i Spanien.

Stefan 21 november 2025