France Passion 2026

På lantgården sprang höns fritt och vi hörde en åsna.

Den ena vingården låg mitt inne i ett samhälle.

Den andra vingården låg sagolikt vackert och vi blev omhändertagna av en vänlig man med rollator.

France Passion levererade igen.

Förra året tillbringade vi ett par veckor i Frankrike när vi åkte ner mot Portugal och Spanien.

Då testade vi France Passion – sammanslutningen av ungefär 2200 franska gårdar som erbjuder gratis övernattning för husbilar under en natt – och blev väldigt förtjusta.

Tre gårdar gav tre helt olika upplevelser.

När vi i år hade bestämt oss för att lägga all tid, förutom transportsträckorna upp och ner, i Frankrike var det självklart att köra vidare med France Passion.

Nytt klistermärke var köpt och fastsatt på husbilens framruta.

Appen var på plats i telefonen och boken med register och kartor över alla anslutna gårdarna låg på hyllan ovanför förarplatsen.

När vi åkte hemifrån hade vi ingen aning om vilka gårdar vi skulle till, men det löste sig efterhand. När vi visste ungefär vart vi skulle sökte vi efter gårdar i närheten eller utefter vägen vi skulle åka på.

Så här blev årets tre France Passion-besök.

Domaine des Maisons Neuves – ungefär fyra mil nordost om Lyon

Vi var på väg norrut, ville egentligen ha något annat närmare Dijon dit vi skulle nästa dag.

Men när vi kollade på appen fanns det inte så mycket som passade. Därför sökte vi närmare Lyon och hittade tre alternativ.

En del vill inte att man ska ringa först utan bara komma. En del vill att man ska ringa först.

Jag ringde till ett av ställena. Ingen svarade.

När jag ringde till det andra svarade en äldre man som bara kunde franska. Han sa att vi var välkomna, men det vore bra om vi kom så snart som möjligt.

En knapp timma senare hade vi letat oss allt längre in på en väg där det stundtals var ganska smalt att köra husbil.

Vi passerade genom byn Blacé. Efter en sista vänstersväng var vi framme vid vingården Domaine des Maisons Neuves.

En kvinna pekade att vi skulle köra förbi byggnaderna och ta en ganska brant liten grusväg upp på en kulle.

Där fanns redan två husbilar och en plåtis på gratisparkeringen. Två av dem med tyska regskyltar.

Utsikten var magnifik över nejden. Vi parkerade husbilen direkt vid början på ett vinfält.

Eftersom vi inte visste riktigt var vi skulle stå gick jag ner mot gårdsbyggnaderna för att fråga.

Jag passerade ett gäng, några med vinglas i händerna, som såg ut att hålla på och bryta upp. Det städades och plockades undan. De hade hyrt ett av husen under helgen för att fira en 50-åring.

Jag såg en man som stod en bit bort. Han lutade sig mot en rollator med ena handen och vinkade på mig med den andra.

– Var det du som ringde för en stund sedan, undrade han.

När jag svarade ja frågade han om jag kom ensam. Jag sa att min fru var kvar i husbilen.

– Hämta henne. Vi har redan börjat, sa den vänlige mannen.

Jag gick snabbt tillbaka och jag sa till Anette att dom väntade på oss och att vi skulle skynda oss dit.

– Vilka och varför, undrade hon.

– Jag vet inte. Vi får se, svarade jag.

När vi kom fram till verandan satt mannen, Jean-Pierre Merle och hans fru Christiane, vid var sin rollator på var sin sida av bordet.

Mellan dem satt ett ungt tyskt par och ett annat tyskt par som var närmare oss i ålder.

På bordet fanns ost, bröd och korv. Och naturligtvis några flaskor vin. Och ett antal rena, tomma glas. Vi hade hamnat på vinprovning.

Jean-Pierre sa att vi fick förse oss själva med vad vi ville smaka på. Jag är en rätt kass gäst på vinprovning eftersom jag inte dricker alkohol.

Men Anette hängde dock på och smakade på vitt, rosé och en bubbelvariant medan Jean-Pierre berättade att vi var i centrum av beaujolais-området.

De hade pensionerat sig som vinmakare, men har kvar gården. Vinproduktionen har tagits över av ett större vinföretag som numera sätter sina etiketter på flaskorna istället för gårdens egna.

Medan vinprovningen pågick berättade Jean-Pierre om det ovanliga ägarförhållandet på Domaine des Maisons Neuves.

– Det är ett matriarkat. Gården har gått i arv från mor till dotter sedan franska revolutionen. Jag har bara jobbat här, det är min fru som är chef, sa han med ett leende och såg bort mot sin fru.

– Bara två procent av Frankrikes vingårdar ägs av kvinnor. I Beaujolais-området är det sju procent. Bäst i landet.

Han reste sig, gick in och hämtade – en dalahäst!

– Ett svenskt par som var här skickade den, berättade han.

Efter den trevliga stunden på verandan gick vi tillbaka till husbilen för att äta middag.

Vi satte oss utanför i den 25-gradiga värmen och njöt av maten och utsikten.

Långt, långt i fjärran skymtade ett snöklätt moln bland molnen.

– Det är faktiskt Mont Blanc, sa en av de tyska ungdomarna.

Solen gick ner och följdes av en magisk måne.

När vi nästa dag gick för att köpa en flaska vin innan vi åke tog han med oss på en liten rundvisning.

Vi kom i något som såg ut som ett litet museum med massor av saker på väggarna och bänkarna. Utöver vinflaskor till försäljning fanns där vimplar, souvenirer och annat som gäster haft med sig eller skickat.

Jean-Pierre myste när han såg hur fascinerade vi blev.

Han tog oss vidare till nästa rum som används som festlokal, av exempelvis gänget som packade ihop dagen före.

Stora ekfat visade att där tidigare funnits vinproduktion.

När vi skulle säga hej då för att åka därifrån plockade den vänlige fransmannen fram något ur fickan.

Först tyckte jag att det såg ut som en cykelringklocka i metall. Men det var en liten provsmakningskopp med Domaine des Maisons Neuves ingraverat.

– Det är en liten gåva för att ni inte ska glömma oss, sa Jean-Pierre.

Hur skulle vi kunna göra det – med eller utan gåvan?

Les Decadres – i Eguisheim i Alsace

Vi körde in i Frankrike från Tyskland i Alsace. Första anhalten blev Colmar.

Den andra blev Eguisheim, där vi ville bo på en vingård så nära som möjligt. Helst inom cykelstånd.

Den vi valde låg närmare än så. Les Decadres ligger i Eguishem, bara några minuters promenad från den väldigt mysiga äldre delarna av stan.

Övriga vingårdar som vi har varit på har legat på landet, ibland i slutet på en smal väg då vi stannat några gånger och funderat på om det verkligen är rätt väg.

Eguishem var en helt annan bekantskap. Där fanns inte den stillhet och lantlighet som präglat de andra ställen vi varit på. Det var hus med plats för husbilar på den stenbelagda gården. Några vinstockar såg vi inte skymten av.

Det fanns plats för ungefär sju husbilar, hur många beror på storleken. Det gick inte att boka, men när jag ringde ett par timmar innan vi kom dit sa kvinnan i telefonen att en eller ett par bilar var på väg att åka så att det förmodligen skulle finnas plats för oss.

Kvinnan mötte oss när vi anlände och pekade på platsen där vi kunde stå.

Alldeles framför vår bil fanns en ingång med en nedgång till en liten utställning om deras vinproducerande.

Ovanför trappan fanns en bardisk där vår värdinna erbjöd provning av deras viner.

Efter promenaden inne i stan bestämde vi oss för att gå vägen som gick förbi vingården och uppåt.

Vi passerade förbi några hus och kom fram till vinfälten. I det närmaste oändliga rader såg det ut som.

Vi fortsatte upp för kullen och fick då världens utsikt över omgivningen.

I alla riktningar odlades det vindruvor.

Själv gillar jag vindruvor och blev väldigt sugen när jag såg alla klasar som ännu inte var skördade.

Ferme de Pommiers – ungefär tio mil sydost om Dijon

Vi bestämde oss för att testa något annat än vingård när vi körde från Alsace ner mot Laffrey, Gorges du Verdon och de andra platserna utefter Route Napolen.

Ferme de Pommiers var en sån där gård som vi blev lite osäkra på om vi kört rätt innan vi kom fram.

Och när vi väl kom fram var vi tveksamma om vi verkligen fick plats med vår 7,5 meter långa husbil.

Jag hade pratat i telefon med ägaren som berättade att där fanns tre France Passion-platser, varav en var upptagen när vi kom fram strax före skymningen.

Där stod vad som först såg ut som en monstertruck, men som visade sig vara ett hemmabygge som ägaren byggt efter eget tycke och hans och fruns egna behov.

Den hade stora, höga däck och det behövdes en lite stege för att ta sig in i den. Perfekt för off-road-körning.

Den stod inne mellan träden på vad som skulle kunna beskrivas som den största platsen.

Vi hade två att välja på, båda mellan äppelträd.

Vi testade den ena och fick backa eftersom vårt överhäng bak på bilen var nära att slå i.

Det var lite tveksamt även med den återstående eftersom det hängde grenar på båda sidor om platsen. Men det gick utan att vi behövde köra in i några grenar som kunde ha skadat vår bil.

Och väl på plats fick vi en kanonavslutning på den dagen.

Vi satte oss och åt utanför husbilen och fick besök av några av alla de hönor som var själva huvudnäringen på gården.

Vi såg bara några stycken, en bit därifrån fanns flera tusen som gården vunnit massor av priser för.

Mellan oss och huvudbyggnaden fanns en liten fin trädgård med en damm och olika växter.

Utanpå själva huset var det välsmyckat med blomsteruppsättningar som gav ett väldigt vackert intryck.

Vid sidan av huset fanns en hästhage där hästar gick och betade medan några höns såg på.

På kvällen var det lantligt tyst, förutom när en åsna hörde av sig.

Under natten och morgonen hjälpte en eller ett par tuppar till och skapade på landet-stämning.

Innan vi åkte nästa morgon ville jag säga hej då och köpa något.

Men det var inte helt enkelt. Vi hade inte sett någon annan människa än paret i monstertrucken.

Det tog en bra stund innan någon öppnade när jag ringde på huset. Till slut kom mannen som jag förmodar var ägaren.

Det fanns inga ägg, bröd eller annat som vi hoppades kunna köpa.

Däremot blev det en glasburk full med god aprikosmarmelad.

Stefan 2 oktober 2026