Från Stenpiren till Lilla Bommen

Ibland blir det bara en transportsträcka när man ska från en plats till en annan.

Men ibland kan en transportsträcka få liv.

Som när vi hoppade av bussen vid Stenpiren för att gå till Lilla Bommen där vi skulle ta färjan till Älvsborgs fästning.

När vi ska in till centrum från Fiskebäck, där vi bor i västra Göteborg, tar vi väldigt sällan bilen ända in. Vi parkerar ofta bilen vid Beryllgatan, drygt tre kilometer hemifrån, för att ta direktbussen in till stan.

Så även den här dagen när målet var Älvsborgs fästning.

Att ta sig genom Göteborg är numera ganska besvärligt när delar av stan är uppgrävd och under ombyggnad.

Enklaste sättet att ta sig till Lilla Bommen från hållplatsen på Stenpiren var att använda fötterna.

Men då vi hade ganska gott om tid att gå den knappa kilometern gjorde vi något vi aldrig tidigare gjort tillsammans vid Stenpiren: vi såg oss omkring.

Både Anette och jag har passerat Stenpiren massor av gånger under vår livstid, framförallt på senare år. Spårvagnar och bussar som vi har åkt passerar där. Ibland har vi hoppat på eller av där. Några gånger har vi tagit båten över till Hisingen. Men alltid har vi varit på väg någon annanstans.

Det har hänt att vi mellan två bussar gått in på Mr Cake och handlat.

Nu tog vi det lugnt, inte bara för att det fortfarande var lite segt för mig att gå efter knäoperationen. Nej, vi utforskade omgivningen.

Jag har inte funderat så mycket tidigare på att det finns en sandig beach mitt i stan. För första gången tog jag mig till Playa Skeppsbron som ligger några meter från Stenpiren och upptäckte att det faktiskt satt människor i solstolarna och njöt i solen. Något bad var det dock inte tal om, Göta älvs vatten är sedan många år tillbaka inte till för att simma i.

Medan jag fascinerades av playan gick Anette längst ut på Stenpiren och tog en bild på konstverket Kalmar Nyckel (en kopia i brons, originalet finns i USA). Visst hade jag hört namnet Kalmar Nyckel i något sammanhang. Men historien om fartyget som hade en stor roll när Sverige under stormaktstiden på 1600-talet skulle bygga Nya Delaware-kolonin i Nordamerika läste jag in först efter att vi hade sett skulpturen på Stenpiren.

På andra sidan älven har vi förresten varit en del i då vi har promenerat på Lindholmen, Slottsberget, Eriksberg och Färjenäs.

På den östra sidan av Stenpiren finns annan, lite nyare, historia. För Ångaren Bohuslän har sin egen historia. Den byggdes på Marstrand 1914, samma år som första världskriget bröt ut, och är fortfarande i drift – om än inte driven med ånga som i början. Det finns flera möjligheter att åka ut på en kryssning i skärgården eller göra andra upptäckter.

En bit framför Bohusläns för finns passagen in i Göteborgs kanalsystem, där massor av turister åker Paddan varje år.

När vi gjorde det förra året blev vi av guiden upplysta om att bron längst ut, som egentligen heter Stora Bommens bro, kallas Osthyveln. Den är så låg att det är förenat med stor risk om man skulle få för sig att sträcka på sig eller ställa sig upp under Paddan-färden.

Vi funderade på att fortsätta rakt fram på Operagatan och ta den kortaste vägen till målet vid Lilla Bommen. Om vi hade gjort det är det inte säkert att den här artikeln hade skrivits.

Men nu tog vi en väg vi aldrig tidigare hade gått, på Packhuskajen utefter älven.

Vi gick på baksidan av Tullhuset, istället för att passera på framsidan där entrén till det som fram till förra året var ingången till det nu nedlagda Casino Cosmopol.

Medan jag med lite hjälp av gångstavarna tog mig förbi i god fart (nåja) reflekterade jag över att det aldrig blev något besök under de 22 år det fanns ett kasino i min egen hemstad. Men det är inget jag saknar på mitt cv.

Mina kasinobesök stannar förmodligen vid ett och ett försök. En gång i Monte Carlo gick vi in och drog några franc (det var sååå länge sedan) på en enarmad bandit bara för att ha det gjort.

Lika bra gick det inte när jag som 21-åring 1979 var på väg in på det berömda kasinot i den gamla portugisiska kolonin Macau nära Hongkong. Jag fick vända i dörren, hade ingen aning om att man inte kom in på kasino i kortbyxor. Det grämer mig.

Lite transportsträcka blev det dock vid tullhuset. Den flytande restaurang-/konferensbåten S/S Marieholm låg ganska ensam vid Packhuskajen en bit bort.

Eftersom det var mitt på dagen var Kajskjul 8 inte något delmål den här dagen. Men vi konstaterade att det snart är dags att göra som så många andra har gjort, gå dit på någon show och kanske  äta en bit mat samtidigt. Eller bara sitta ute och äta någon fin sommardag.

En gång var det lager för varor som kom med järnväg eller båt. Nu är det en välbesökt showkrog.

I vattnet vid Kajskjul 8 finns ett annat slags attraktion, fartygsmuseet Maritiman.

Tio olika slags fartyg ingår i museet, däribland både bogserbåtar och gamla militärfartyg.

När vi närmade oss kom plötsligt ett gäng färgklickar och bröt av mot den mestadels grå fartygsmassan. Ett gäng engelsktalande ungdomar kom paddlande i var sin kajak på väg ut i älven.

En del besökare fanns ombord på jagaren Småland, några andra stod och lyssnade på en guide som pratade vid ubåten Nordkaparen, vars torn stack upp mot omgivningen.

Jag hade kunnat stå kvar och kika en stund till, men insåg plötsligt att vi behövde öka stegfrekvensen för att hinna med färjan till fästningen.

Någon promenad på havssidan av operahuset blev det inte, nu tog vi den snabbaste vägen och gick utefter Operagatan.

I Lilla Bommens hamn låg som vanligt under sommaren många båtar i gästhamnen, i en del stora båtar satt flera människor och hade trevligt.

När vi var nästan framme vid Djurgården 7, båten som skulle ta oss till Älvsborgs fästning, gick vi förbi en reklamskylt för diverse prylar som hade med vatten och sol att göra.

Rubriken var Blöteborg. Logiskt i en stad som är både känd för vattnet i och runt stan och för ett ibland rikligt regnande.

Men just den här dagen, då vi tog en kilometerlång promenad på för oss obruten mark, hade Soleborg varit lämpligare.

Stefan 5 augusti 2025