Färjenäs i Göteborg

Efter en kort promenad från Göta älv stod vi vid resterna av det allra första Göteborg.

En några decimeter hög mur av det som 1603 byggdes som en kyrka är allt som återstår.

I stadsdelen Färjenäs, mellan Eriksberg och Älvsborgsbron, kan man kolla in denna historiska begivenhet.

Det går utmärkt att kombinera med en fika hos Flickorna på Färjenäs, en lunch på Karl IX:s restaurang och en promenad genom grönskan.

När jag var liten passerade jag regelbundet genom Färjenäs, eller Färjestaden som området benämns i en del sammanhang. Anledningen var det som namnet antyder, där fanns ett färjeläge.

I baksätet på familjens gamla folkvagn satt jag flera gånger i kö för att komma tillbaka till fastlandssidan av Göteborg efter att ha besökt min morbror Sten och hans familj på Hönö i Göteborgs norra skärgård.

För att komma hem från Hönö behövde vi, framförallt om det var på en helg, stå i kö länge för att komma på färjan på Öckerö och en kvart, tjugo minuter senare väntade en ny färjekö på Färjenäs.

8 november 1966, när jag var åtta år, förändrades allt. Då invigdes Älvsborgsbron och någon färja mellan Klippan-området på fastlandet och Färjenäs på Hisingen behövdes inte längre.

Färjan är borta, men två stora stolpar på vardera sidan av Göta älv finns kvar som ett monument över en epok som tog slut för snart femtio år sedan.

Vi har vid några tillfällen tidigare promenerat på Norra älvstranden, området som på 2000-talets byggts om från varvsområde till flera attraktiva bostadsområden och en mycket trevlig strandpromenad med kaféer och restauranger.

Vi har gått runt på Lindholmen, promenerat uppe på Slottsberget och fortsatt mot Eriksberg. Och under vår sammanställning av ställplatser, campingar och parkeringar där husvagnar och husbilar kan stå i Göteborg åkte vi också runt på Hisingen.

Nu var det dags att avsluta Norra älvstranden-stråket med Färjenäs. För sedan börjar industriområdet med hamnar, raffinaderier och annat.

Medan Färjenäs för Anette var ett helt okänt område, hon har aldrig varit där tidigare, återvände jag dit en gång under pandemin. Några gånger cyklade jag hemifrån Fiskebäck över Älvsborgsbron till Bravida Arena för att se Häcken spela allsvensk fotboll som en del av mitt jobb som sportjournalist på GT.

Cykelbanan från Älvsborgsbron svänger ner mot Färjenäs. Istället för att fortsätta rakt fram svängde jag en av gångerna åt höger och kikade på det gamla färjeläget. Då hade jag inte varit där sedan 1966 när bron byggdes och fick en nostalgikick av att trampa runt där några minuter.

När bron byggdes, för snart 50 år sedan, var det en levande stadsdel där inte minst många varvsarbetare jobbade.

När vi nu, i slutet av juni 2025, gick Karl IX:s väg ner mot älven fanns det bara ett fåtal hus att passera. Det mesta som fanns under områdets storhetstid är rivet.

Vi parkerade bakom bilarna som stod mellan trottoarkanten och den blå linjen som visade var Göteborgsvarvslöparna drog förbi en drygt månad tidigare. På en blå parkeringsskylt stod det att vi fick stå där i två timmar.

Lite längre nedför den lätt lutande backen såg vi ett ställe som överlevt förändringarna, Café Färjenäs, där en gammaldags skylt med just den texten sitter över ingången. Det har funnits där sedan 1903, men sedan 2016 heter det egentligen Flickorna på Färjenäs.

Vi passerade på trottoaren, nöjde oss med att kika in genom fönstret. Vi hade redan där och då bestämt oss för att vi inte skulle gå förbi nästa gång vi kom dit.

Ett hundratal meter ner mot älven fanns det första målet för vår promenad, restaurang Karl IX. Redan när vi 20 minuter tidigare åkte hemifrån bestämde vi att det var dagens lunchställe.

Miljön är lysande. Uteserveringen ligger väldigt nära älven, utsikten är närmast fri både mot havet och mot älvens fortsättning åt nordost.

Högt ovanför mark åt höger såg vi undersidan av Älvsborgsbron, rakt fram hade vi Klippans brokiga område där det tidigare södra färjeläget ligger närmast vägg i vägg med den berömda restaurangen Sjömagasinet.

Medan vi väntade på maten såg vi på andra sidan älven, vid ställplatsen där det stod några husbilar, hur Ocean bus amfibiebuss körde rakt ut i vattnet. Några minuter senare körde den förbi, med det välkända tandgarnityret längst fram i fören, alldeles nedanför restaurangen.

En av mina favoritsporter är att studera folk. En av spaningarna på restaurang Karl IX var att det bland gubbarna på uteserveringen, de flesta till synes någonstans i närheten av vår ålder, fanns många som hade hästsvans.

Jag kände på min ganska kala hjässa under kepsen, tänkte drygt 45 år tillbaka i tiden när även jag hade tillräckligt långt hår för att kunna sätta upp det.

Efter lunchen väntade en promenad på 600–700 meter till dagens stora mål.

Vi passerade genom Färjenäsparken där vi på flera skyltar kunde läsa om de olika slags växter som planterats och växte i området.

Det var inte speciellt varmt även om solen lyste, på den stora gräsmattan fanns bara ett par som tog chansen att gotta sig i solstrålarna.

Asfaltsgången vi gick på ledde oss upp på kullen i riktning Eriksberg.

Med gångkäppar som stöd för mitt rehabtränande knä (ledbyte) tog det en stund att gå uppåt, trots att lutningen inte var så märkvärdig.

Vi passerade fina planteringar och ett insektshotell och kom fram till några låga stenmurar, en rest från husen som byggdes på 1800-talet.

Efter ytterligare ett par minuter stod jag vid nästa mur, huvudanledningen till att jag propsade på att vi skulle åka till Färjenäs; kyrkoruinen. Det enda kvarvarande synliga beviset för staden som började byggas här 1603.

Den allra första staden som fick namnet Göteborg.

Jag är väldigt intresserad av historia, men det var ändå inte så länge sedan som jag fattade att det var i närheten av Älvsborgsbron norra fäste som det första Göteborg låg. Egentligen var det nog när vi var på museet i Lödöse, några mil uppför Göta älv, som jag insåg att det fanns en för mig okänd plats som jag ville besöka.

Den tidigare viktiga staden Lödöse låg för långt från kusten. Kung Karl IX ville ha en stad närmare vattnet, vid Göta älvs mynning, och bestämde att det var just i dagens Färjenäs som den skulle ligga.

Staden började byggas 1603 och fick stadsprivilegier fyra år senare. Medan resten av Bohuslän då tillhörde Danmark, tillhörde Lundby (där Färjenäs ligger) och Tuve socknar Sverige.

Där finns också dagens svar på var gränsen mellan Bohuslän och Västergötland går. Lundby och Tuve ligger i Västergötland, resten av Hisingen är en del av Bohuslän.

Allt som återstår av det allra första Göteborg, där invärvade holländare skulle bo och sköta Sveriges handel västerut, är just den låga kyrkoruin som jag stod och tittade på. På gräsmattan innanför stenarna gick en kvinna och rastade sina hundar i närheten av minnesstenen över kyrkan.

Det var när jag googlade Lundby kyrkoruin som jag lärde mig ett nytt ord, absid. Den runda avslutningen på många kyrkor. Just en sådan ställde jag mig på när jag gick till andra ändan av ruinen.

Kyrkan stod där i bara åtta år. För 1611 kom dansken och brände ner hela Karl IX:s Göteborg.

Tio år senare kom hans efterträdare Gustav II Adolf till andra sidan älven och pekade med hela handen. Det Göteborg som byggdes då har fått stå kvar.

Bara några tiotal meter från kyrkoruinen finns ett staket som förhindrar fall ner från berget. Där kan man se ut över gränsande Eriksberg och stora delar av centrala Göteborg på båda sidor av älven.

Historiens vingslag följde oss på väg tillbaka genom Färjenäsparken.

Som tidigare bestämt var det dags för en fika på mysiga kaféet Flickorna på Färjenäs. Det drivs sedan 2016 av kompisarna och tidigare Färjenäs-borna Lisa Burden och Susanna Lindelöf Frisk.

Inredningen är mysig, men vi valde ändå att sitta ute i solskenet med var sin cappuccino och den äpplekaka med lite vaniljsås till som vi valde.

Att vi hade en lånehund med oss är inget hinder hos Flickorna på Färjenäs, att hundar är välkomna är en del av kaféets profil.

Kaféets uteservering är väldigt naturlig. Bord och stolar placerade lite hur som helst på gräsmattan vid husets gavel. Vi var en del som uppskattade att sitta där en stund.

Tillbaka vid bilen funderade vi på om det var något vi hade missat. Vi blev lite nyfikna på vägen ovanför Karl IX:s väg och körde upp för Flemingsgatan ovanför Flickorna på Färjenäs.

Där skyltades det mot Älvsborgsbrons cykelbana och vid gatan låg flera hus i lummiga trädgårdar.

På väg ner därifrån stötte vi återigen på den blå linjen som markerade Göteborgsvarvets sträckning.

När jag öppnade bildörren för att ta några bilder hörde jag hur nära bron vi var. Trafikbruset som följt oss när vinden legat på från väster under stora delar av besöket på Färjenäs var plötsligt mycket nära.

Vi lämnade Färjenäs med en skön känsla. En liten, i det närmaste folktom, stadsdel med ett stort historiskt värde, fin natur, kafé, restaurang och stora strövområden.

Och så närheten till vattnet, det som alltid lockar oss oavsett om vi är hemma i Göteborg eller någon annanstans i världen.

Stefan 27 juni 2025