Eguisheim

Tänk att man kan bli så betagen i en fransk by, som vi blev när vi kom in i Eguisheim.

Att det fanns många fina korsvirkeshus var i och för sig inget nytt.

Inte heller att det var gott om vackra blommor nästan överallt.

Men kombinationen av detta och en hel del annat gjorde att Eguisheim blev en riktig höjdare.

Byn fanns på vår måstelista och vi hade tittat ut lite olika alternativ på ställen att parkera husbilen över natten.

I första hand ville vi stå på en vingård genom France Passion – och vi hittade två alternativ. Det fanns också en ställplats och där kunde man stå fyra timmar eller en natt. Men vi ville, om det var möjligt, till en vingård.

Stefan ringde till vingården Les Decrades och pratade med en glad och vänlig kvinna. Visst var vi välkomna. Det hade visserligen bara kört en bil därifrån ännu, men hon sa att det skulle finnas en plats åt oss.

Vi körde cirka åtta kilometer från Colmar till den lilla byn Eguisheim som ligger längs Alsace vinled.

Det kändes lite konstigt, för det var inte så att vi körde längs vinrankor upp mot en gård liggande med vinfält framför. Nej, vi körde istället in i byn på små gator och helt plötsligt låg vingården framför oss bland andra hus.

Den vänliga kvinnan tog emot oss och visade var vi kunde stå. Det var en vanlig parkeringsplats med långa platser för husbilar framför huset.

Några vinrankor såg vi inte till i anslutning till gården, men ägarinnan visade med stora rörelser att det fanns vinfält en liten bit bakom och runt om som var deras.

Hon berättade att det bara var två tre minuter till gamla stan och som vanligt funderade vi på om det stämde. Oftast brukar de där tidsangivelserna vara lite för snäva, men så var det inte här.

Vi gick runt knuten på vingården, promenerade en liten bit upp och vek ner på en gata strax efter.

Det var då vi blev alldeles lyckliga.

Vi kom till den mest förtjusande lilla by med smala små gränder med korsvirkeshus och otroliga blomsterlådor i fönstren.

Det är inte konstigt att Eguisheim 2025 utnämndes av tidskriften Forbes till en av världens 50 vackraste byar.

Och den toppar fransmännens egen lista över landets vackraste byar.

Det första vi såg var en kvinna som stod på gatan och sålde väldigt fina bröd och croissanter.

Vi köpte ett bröd och två croissanter med choklad i innan vi gick vidare in i en av gränderna.

Jag kan tänka att jag gick omkring med ett sånt där fånigt leende på läpparna. Ibland när jag ser något riktigt fint kan jag inte annat än att le, till och med skratta till när jag överväldigas av lyckokänslor.

Kanske är det löjligt, men sån är jag.

Då och då låg det små affärer i de fina korsvirkeshusen. Jag gick in i några som oftast sålde fin keramik och en hel del souvenirer. Det var dock inget jag var på jakt efter.

Och så alla dessa blomsterlådor som svämmade över av vackra blommor.

Mobilkamerorna gick varma hos oss båda. Vi hade inte kollat ordentligt på kartan över byn, det tog en liten stund innan vi fattade att vi liksom gick som i en ring.

Husen låg inte på raka gator, de var bågformade. Vi såg bara en bit framåt sen försvann gatan bakom en krök.

Vi fortsatte tills vi kom till turistkontoret. Utanför på väggen fanns en karta på hur byn såg ut och vi förstod plötsligt vad de olika skyltarna med nummer på hade för betydelse.

För runt den gamla stans centrum låg husen i en cirkel och man kunde gå en historisk rutt och få reda på vilka som bott i husen eller vad de använts till då en gång för längesen. Byn grundades för drygt tusen år sedan, men av dagens hus är många från 1500 -och 1600-talet.

Påve Leo lX föddes i den här byn år 1002. Ni fattar, det är en gammal by.

Vi bestämde oss för att göra den historiska vandringen på 1,3 kilometer runt byn. Det blev en riktigt intressant promenad.

Det fanns runt hela byn nio skyltar på olika hus. På varje skylt fanns en tecknad bild och information på franska, tyska och engelska.

Helt plötsligt kom ett vägskäl. Ett hus nästan format som en ostbit. Där stod många och fotograferade.

Inte alls konstigt för det var verkligen bedårande med en väg på var sida huset med massor av växter.

Genom byn gick gatan Grand Rue (Storgatan) och den ledde oss till torget där vi tog en enkel lunch.

Ännu en Tarte flambée slank ner tillsammans med en öl. Den tunna degbotten med crème fraiche, lök, bacon, ost och skinka blev en alldeles lagom lunch för oss.

Själva torget, med springbrunnen mitt på, är det som vi oftast sett bilder från när vi sökt information på Eguisheim.

Även denna dag tog flera människor bilder på den fina kyrkan och den gamla borgen med alla blommor runt om.

Sådana bilder tog även vi. Det var så mycket färger och så otroligt vackert att det var svårt att låta bli.

Det var också där på torget vi ordentligt såg de fyra gigantiska storkbo som fanns på kyrkan och den gamla borgen.

Vi hade innan vi åkte till Alsace läst att den vita storken är en symbol för Alsace. Enligt lokal folktro bringar det tur och lycka till husets invånare att ha ett storkbo på taket.

Men på 1970-och 1980-talet var storken nästan helt utrotad. 1982 fanns bara två häckande storkpar kvar i regionen.

Det blev början till ett räddningsprogram med ett uppfödningscenter som blev så lyckat att man lyckades rädda arten.

I dag har hela stammen återhämtat sig och man kan se hundratals par som häckar över hela Alsace. Ibland ligger deras gigantiska bon av grenar direkt på taken, ibland på specialbyggda plattformar.

Hur det än är byggt så kan deras bon vara upp till två meter i diameter och väga mellan 250–500 kilo. Och de används år från år av storkparen som är trogna både varandra och sitt bo.

Några storkar såg vi dock inte, men vi såg tydliga spår att dom gillade Eguisheim.

Nu hade vi gått runt i den lilla byn flera timmar. Det var dags att gå tillbaka till vingården och vår husbil för lite mat.

Några timmar senare gick vi en sväng in till byns centrum igen, det var ju bara två tre minuter att gå.

Anette 28 augusti 2026