Dali-museet i Figueres

Egentligen är det helt obeskrivligt.

Salvador Dali-museet i Figueres måste upplevas.

Efter att ha gått runt där inne i en dryg timma var vi smått vimmelkantiga.

Vi är inga konstmänniskor. Visst, vi går nån gång då och då på konstmuseum.

För en del år sedan var vi på Louvren i Paris och Guggenheim i New York. Och vi har varit på konstmuseet hemma i Göteborg och i Akvarellmuseet i Skärhamn.

Under vår höstresa 2025 besökte vi Guggenheim i Bilbao och Prado i Madrid. Spännande museer med mycket vackert, men även sådant som inte tilltalar oss det minsta och som vi efter ett snabbt ögonkast lämnade och gick vidare.

Salvador Dali-museet i Figueres är något annat. För min del kan det bero på att jag redan i tonåren blev fascinerad av konstnärens sätt att få saker att smälta, typ klockor hängande över grenar på träd.

För väldigt många år sedan, jag tror det var i början av 1990-talet, bodde vi med hela familjen med vår husvagn på en camping utanför Girona, långt norrut på den spanska Medelhavskusten.

När vi kom hem fick vi frågan: Var ni på Dali-museet, eller?

Dali-museet? Jag gillade Dali, men hade inte ens tänkt på att kolla om det fanns något sådant museum i den delen av Spanien. Men det gjorde det. I Figueres, staden där den store konstnären föddes och levde en stor del av sitt liv. Det var också där han dog och begravdes.

Knappt fem mil från Girona. Vi hade passerat Figueres både när vi åkte till och från vår spanska destination. Förstå min frustration. Vi var så nära, men missade ändå en av de få konstnärer jag känner till.

När vi parkerat och sålt vår sista husvagn, året före pandemin och vår första husbil, åkte vi på bilsemester till södra Frankrike och Barcelona. Då gjorde vi inte om misstaget. Vi stannade till i Figueres och besökte museet.

Trots att vi varit där tidigare var det självklart att vi skulle åka dit även i höstas när vi körde förbi på väg hem efter nästan tio veckors resa med husbilen.

Vi lämnade Zaragoza på förmiddagen och var efter nästan 40 mils bilåkning framme på eftermiddagen. Vi hade kollat på Park4night efter en parkering eller ställplats så nära museet som vanligt. Och det fanns plats inne i staden.

Men när vi närmade oss de centrala delarna av Figueres blev det för trångt bland bilar, moppar och fotgängare. Vi kom aldrig fram till den föreslagna parkeringen utan vände och körde tillbaka några kilometer där vi hittade en plats på en gata.

Istället för att bara kliva ur husbilen och promenera en kort sträcka blev det till att plocka ner elcyklarna och trampa iväg. Ibland på cykelbana, ibland utan.

Vi hade inga speciella minnen sen förra gången om var ingången fanns, det var först när vi stod utanför som vi kände igen oss och såg var vi skulle gå in.

Vi parkerade cyklarna alldeles utanför och kunde konstatera att det inte var någon kö för att komma in. Första onsdagen i november hade folk annat att göra än att gå på museum.

Efter att vi hade gått genom entrén kom igenkänningen. Det första konstverket vi såg var det samma som förra gången.

Det hade varit intressant att stå bredvid Salvador Dali när han kläckte idén och genomförde det som fanns framför oss. En svart bil i botten, en skulptur av en fyllig dam som mellanvåning och så en upp-och-ned-vänd båt högst upp med stora hängande droppar.

Men det är inte säkert att hela båten är upp-och-ner. För roder och mast verkade hanteras från ovansidan.

Medan en man nyfiket gick och kikade in genom bilfönstret funderade jag vidare på hur Dalis hjärna fungerade.

Hans huvudsakliga konstinriktning var surrealismen. När vi hade konsthistoria på gymnasiet minns jag att teckningsläraren på Majornas gymnasium förklarade att ordet surrealism kom från franskans ”sur realism”, som han översatte till ”på verkligheten”.

Och visst såg man hur Dali började med och utgick från verkligheten som han sedan bearbetade utifrån sina tankar, drömmar och fantasier.

Som sagt, någon konstgubbe är jag inte. Men Dali fascinerar.

Vi gick vidare in det största rummet som domineras av ett gigantiskt konstverk på väggen. I ett annat museum hade det kanske räckt med det och kanske ett par tavlor till, men i Dali-museet finns det grejer att titta på i alla möjliga riktningar.

Och är man färdig med utsikten från golvet blir det ofta något helt annat när man kliver upp ett par meter eller några våningar. Det är väl egentligen det som är mest fascinerande med den Dali-konst som finns på det museum som han själv kom på idén till och sen fick makthavarna i sin hemstad att gå med på att bygga.

Mycket av Dalis konst förändras när man rör sig i rummet.

Museet är inte speciellt stort. Men det är späckat med olika slags konst. Tavlor, skulpturer, foton. Det är takmålningar, väldigt innehållsrika mattor, och grejer som står både här och där.

En rörlig nacke är en tillgång på Salvador Dali-museet.

Vi var mycket nöjda med museistoppet när vi cyklade tillbaka och hängde upp tvåhjulingarna på husbilen igen innan vi rullade vidare in i Frankrike.

Det brukar ju vara svårt att bli profet i sitt eget land. Men att staden där Salvador Dali föddes 1904 och dog 1989 minns och hyllar sin store son finns det inga tvivel om.

Stefan 27 januari 2025