Cudillero

Det var en ganska jobbig promenad ner till den lilla byn.

Men när vi väl kom dit hamnade vi i en miljö som fick oss att gå omkring med breda leenden.

Charmiga Cudillero finns med oss som en riktig pärla.

Vad är det egentligen som gör att man lockas till en speciell plats?

Inför vår höstresa med husbilen har vi letat efter sådant som kan locka till ett besök. Vi har googlat, läst resemagasin, fått tips från människor och kollat i Facebook-grupper för att få inspiration.

Vad gäller Cudillero så vet jag inte var vi först såg bilder från denna underbara fiskeby. Vet bara att den såg så otroligt fin ut, som något vi helst inte skulle missa.

Vi hade rest från San Sebastian och Bilbao och siktade därefter på Oviedo. Vi kom till en stor parkering/ställplats på kvällen och var glada att vi hittade en plats att parkera och sova på.

Dagen efter hade vi som mål att gå runt i gamla stan i Oviedo. Men vi stod inte så bra till för att komma in i centrum, utan hittade en annan parkering där vi enklare skulle kunna ta oss in till stan. Men när vi kom till den parkeringen var den full och fastän vi väntade över en timma för att få en plats för husbilen lyckades vi inte.

Då bestämde vi oss för att åka direkt till Cudillero istället. Vi ringde och kollade efter plats på camping L’Amuravela som låg bra till för ett besök i den lilla fiskebyn. Och plats fick vi. Vi behövde inte boka, det var bara att köra dit.

Eftersom det var i slutet av säsongen och där inte var fullt fick vi inte bara välja vilken plats vi ville, vi fick även använda den som låg bredvid.

Cudillero ligger på Spaniens nordkust, drygt 30 mil väster om Bilbao. Det sägs att det är en av Spaniens vackraste byar och den ska också vara en av de mest fotograferade byarna. Efter att vi har varit där förstår vi att det är så.

Från campingen skulle det vara cirka en kilometer till centrum av fiskebyn. Det låter ju inte som några problem.

Vi insåg dock redan innan vi började gå att, om Cudillero låg vid vattnet, skulle vi få gå väldigt brant rakt ner. Det stämde. Vi gick utefter en gata med vanliga villor och när gatan såg ut att ta slut fanns en liten smal gångväg alldeles bredvid en villa.

Den gångvägen gick ganska brant neråt genom en liten skog.

Ömsom med trappor, ömsom som brant sluttande gångväg. Vi kunde skönja lite hus mellan träden och bara det fick oss få väldiga förhoppningar.

När väl skogen slutade och vi möttes av hus klättrandes längs berget blev vi helt förstummade. Det var så vackert.

Vi pekade båda två, titta där och titta där. Vi log när vi tog oss upp på den första lilla utsiktsplatsen. Vilket ställe vi kommit till.

Om det nu varit så att vi båda varit som bergsgetter hade det kanske gått snabbt att gå ner, men så är det ju inte.

Stefan, med sina stavar som underlättar för det opererade knät, tog sig steg för steg nedför alla trappor.

De hade inte samma höjd på trappstegen och inte samma bredd heller. Det var att ta ett i taget.

Jag, som är något snabbare, hann precis se en man som höll på att plocka med sig en massa konstiga torkade saker som hängde utmed en trappa.

Eftersom Cudillero är en fiskeby var det inte svårt att förstå att det var torkad fisk. Men den såg inte alls ut som den fisk som vi sett torkas i Bohuslän till lutfisk. Det som torkas där är ju ordentligt stora fisksidor.

Det som torkades i Cudillero såg mer ut som smala, men ändå ganska rejäla, fladdermusvingar. Jag kunde inte se något fiskkött alls. Men det var inte svårt att förstå att det var just fisk, för det var en tydlig fiskdoft mellan husen.

Fortfarande var det en väldigt brant backe mellan husen ned mot kyrkan som vi såg tornet av.

Så helt plötsligt, mellan två hus, kom vi ut på torget framför kyrkan och vi såg lite längre ner ännu ett torg.

Först gick vi in i kyrkan. En ganska oansenlig kyrka. Inte massa guld men ett väldigt fint fönster i mosaik.

När vi suttit där en stund alldeles tysta gick vi ut på torget och vidare nedför backen till ännu ett torg. Där fanns flera restauranger, ett glasställe och så alla husen.

Vi stod i mitten och det kändes nästan som att vi stod i en amfiteater.

Husen som låg runt om klängde sig liksom fast utmed bergsväggarna. Dom låg liksom i etage i en halvcirkel med öppning ut mot havet. Det var så oerhört vackert med husen i olika färger runt om oss.

Vissa var väldigt färgglada och ganska nymålade. Andra hade knappt nån färg kvar alls, fast man kunde skönja hur de sett ut en gång för längesen.

Det fanns markiser i olika färger som tak över borden på de olika restaurangerna. Det var så charmigt. Vi gick så där löjligt leende och bara såg oss omkring.

En kaffe behövde vi innan vi gick vidare på vår upptäcksfärd i denna lilla pärla. Så vi satte oss vid ett kafé och frågade efter cappuccino. Men det fanns det inte här. Stefan frågade om det fanns café con leche, kaffe med mjölk, och det hämtades raskt.

När kaffet var urdrucket och orken kommit tillbaka började vi se oss omkring lite mer. Vi gick den lilla biten till hamnen och gick längs berget till en hög mur.

Där gick vi uppför trappan och såg ut mot havet som slog mot klipporna och muren.

Vi stod där en bra stund. Vände oss både ut mot havet och in mot torget och alla husen. Det gick en trappa utmed och uppför berget till den fyr som låg på en höjd en bit bort.

Jag bestämde mig för att gå upp och se vad som fanns lite högre upp och Stefan skulle gå åt andra hållet till hamnen för fiske- och småbåtar en bit bort.

Jag började knata uppför trapporna mot fyren och såg nu utmed bergen hur vattnet slog mot klipporna. Sååå vackert. Själva fyren var omgärdad av ett staket så dit ut kom jag inte, men det var inte svårt att njuta av utsikten.

När jag tittade bort mot hamnen såg jag Stefan gå runt där med sina stavar. Han kan inte direkt gömma sig när han går med stavarna. Klockan hade börjat närma sig 16.30 och båda två började bli lite hungriga. Vi hade ju gått runt omkring ett bra tag vid det här laget.

Lite mat skulle inte sitta fel. Men fel var det, för klockan 16.30 stängde nästan alla restauranger för att återigen öppna klockan 19.30.

Det var bara att inse att vi skulle få döva den värsta hungern med en glass, inte helt fel för den var god.

Men lite mer energi hade vi behövt innan vi började gå trappsteg för trappsteg uppför den branta backen och ännu fler trappsteg upp mot campingen igen.

Kvällen avslutades med att vi plockade fram grillen och grillade en god nötfärsburgare som vi åt tillsammans med klyftpotatis, tillredda i airfryern. Inte fel det heller.

Om du undrar om Cudillero är värt ett besök, då säger vi bara JA.

Anette 30 september 2025