Colmar

Korsvirkeshus med fina fönsterluckor.

Vackra blomsteruppsättningar på varje bro som går över ett vattendrag.

God mat, intressant historia och en stor kyrka mitt i byn.

Colmar har vad som krävs för att vi ska trivas i en stad.

Det finns många områden i Europa som kretsar runt vinproduktion. Men eftersom jag inte är någon vindrickare har jag inte fäst någon större uppmärksamhet vid dem.

Därför har jag exempelvis inte brytt mig så mycket om Alsace i den del av Frankrike som gränsar till både Tyskland och Schweiz. Jo, förresten. Jag har skrattat åt Alsace några gånger när Robert Gustafsson härmat tv-kändisen och vinexperten Bertil Svensson när han pratat om vin och nysande tryckt ur sig ett ”Alsace” följt av artikelnumret hos Systembolaget.

Men när vi i år skulle dra i väg på vår höstresa till Frankrike fastnade både Anette och jag för att vi skulle börja just i Alsace.

Och vad vore en lämpligare startpunkt än Colmar, vindistriktets centralpunkt, innan vi fortsatte med några av byarna runt omkring.

Efter att ha kört hemifrån Göteborg på torsdag eftermiddag korsade vi gränsen mellan Tyskland och Frankrike nästan rakt öster om Colmar två dygn senare.

Vi hade spanat in två möjliga ställplatser inne i stan och valde den första, Onlypark Colmar, vi kom till. Vi körde efter våra gpser och hade inga problem att hitta dit.

Det fanns några platser kvar. Vi betalade 18,30 euro (203 kronor) för ett dygn. Utan servicehus, men med möjlighet att tömma sopor, grå- och svartvatten – dessutom fanns det tvättmaskin och torktumlare vid entrén.

Efter drygt 150 mils körning i husbilen var det gött att bara ta det lugnt resten av dan.

Men när lördag blev söndag var vi laddade för vår första dag i Colmar.

Vi funderade på att plocka ner elcyklarna från husbilen och trampa in till gamla stan, men vår holländske husbilsgranne föreslog att vi skulle gå eftersom det var så nära.

Vi följde rekommendationen och lufsade i väg på den delade gång- och cykelbanan.

Jag tog en bild på en muralmålning på en husvägg, kanske värd att använda på bloggen.

När vi klev in i gamla stan upplevde vi direkt att det här var ett ställe där vi skulle trivas.

Ett mått på trivseln i en ny stad brukar vara att vi rör oss i olika riktningar med höjda mobiler och var sitt pekfinger berett att föreviga något som vi fastnar för.

Och så var det verkligen i Colmar.

Till skillnad mot exempelvis tyska korsvirkesstäder som Quedlinburg, Goslar och Celle var många fasader fulla med olika slags pynt.

Som massvis av hjärtan eller annan utsmyckning.

På några fasader fanns massor av blommor i överfulla balkonglådor.

I markplanet fanns oftast andra slags blomsterarrangemang där man stående på marken kunde fixa på ett annat sätt.

Vi passerade smala tvärgator där det längre in fanns en gång mellan husen på var sin sida om gatan.

Eftersom det var söndag var många butiker stängda, men det fanns ändå en del öppet utöver restauranger och kaféer.

När vi började vår promenad genom stan var det ganska lite folk och inte så många som fikade eller satt med något glas framför sig.

Men runt lunch började det hända saker. Gatorna började fyllas och därmed även restaurangerna.

Och då kom även olika slags turisttransporter i gång.

Vi hade bestämt oss för att ta en lunch, men en stund senare, och fortsatte därför promenera en stund.

När vi kom till en smal kanal fick jag lite vibbar av Amsterdam.

Det var för smalt och för lite vatten för båtar, men precis som i den holländska storstaden hade några gjort ett bra jobb med att sätta upp blommor på broarnas räcken.

Mobilkameran fick jobba mer än en gång.

Som vanligt drog vi oss mot den högsta byggnaden i centrum. Som oftast var det även den här gången en kyrka, St Martins kyrka, vars torn är 71 meter högt. Eller Colmars katedral, som den också kallas.

Vår vana trogen gick vi in genom porten i kyrkan från 1200-talet och kom in i ett stort kyrkorum där det pågick en mässa.

Nästa mål för vår vandring var även det av historisk betydelse. Vi hade fått tips om att det var ett måste vid ett besök i Colmar att gå till Unterlinden-museet.

Och som vanligt försökte vi ta till oss sådana tips. Det var ingen lång promenad, Colmars gamla stad är kompakt.

Museet ligger delvis i ett gammalt dolomiterkloster, delvis i en nyare byggnad som byggts i anslutning till det gamla klostret.

Det var ingen rusning dit, vi fick närmast leta efter den anspråkslösa entrédörren.

Vi valde att hyra en audioguide som vi använde växelvis. De olika stoppen var numrerade och det var bara att knappa in det numret på displayen så kom en berättelse på franska – eller engelska, som vi valde.

Längst ner i källaren förstod jag för första gången Alsace-områdets historiska betydelse. Inte som vinproducent utan som genomfartsled/bostadsplats för vandrande människor genom årtusendena.

I stora glasmontrar fanns riktigt gamla grejor.

Ett annat rum dominerades av ett stort stycke romersk mosaik på golvet. Sedan museet öppnades för snart två hundra år sedan har den varit ett stort dragplåster.

Men det allra mest kända konstverket är ”bara” ungefär fem hundra år gammalt. Isenheims världsberömda altartavla målades av Matthias Grünewald medan Niclaus av Hagenau stod för själva konstruktionen där tavlor i tre lager kan öppnas som luckor.

På väg från nunnornas sal, där altartavlan fanns, passerade vi den gamla, kvadratiska klostergården.

Hungern började göra sig påmind. Det blev dags att äta.

Vi gick runt och läste på de menyer som fanns vid serveringarna. Vi blev osäkra, visste inte vad vi skulle välja. Helst ville vi ha något som inte var för tungt och omfattande.

När vi kom till en restaurang som hade Tarte Flambée (Flammkuchen på tyska, Alsace är till en stor del tvåspråkigt efter att det tillhört både Frankrike och Tyskland) på matlistan drog jag mig till minnes att det var en rätt som man bör äta i Alsace.

Och så blev det. Den var som en tunn, spröd pizza. Anette gillade sin gratinerade, jag gillade min på extra ost avskalade version.

Vi hade läst att Colmar ibland kallas Frankrikes Venedig. Att städer kallas XXX:s Venedig är inte speciellt originellt. Typ Gent i Belgien och Giethoorn i Nederländerna.

Dittills hade vi inte sett något mer än tidigare nämnda smala kanal i Colmar, inget som kunde göra anspråk på att jämföras med Venedig.

Men det fanns skyltar som pekade mot La Petite Venise, vi gick i den riktningen.

På ett torg med en staty av en gubbe ovanför en fontän såg vi hur en kvinna förevigade sin lilla jycke. Hunden var stajlad med något slags rosett på kroppen och placerades på brunnens kant medan matten backade för lämpligt kameraavstånd.

Bara en liten bit därifrån passerade vi ett hus som, i den hårda konkurrensen, stack ut. Framför det turades människor om för att få vara med på en bild med fantasirik bakgrund.

Finns en saluhall inom räckhåll brukar det bli ett besök även där. För oss var det ingen speciell upplevelse att gå in. Vi har varit i många fler, mycket mer lockande saluhallar.

Men det fanns ändå en hel del fräsch frukt där inne, något köp blev det dock inte.

Däremot stod vi en stund utanför och lyssnade på den glatt spelande energifyllda duon Luxury Entertainment Solutions.

På andra sidan saluhallen fotograferades det på en betydligt längre bro, eftersom den var passage över ett bredare vattendrag än vad vi hade sett tidigare.

På den kanalen kom båtar och den kantades av ännu fräckare hus.

Den bredare kanalen var en del av det område vid nästa bro som kallas lilla Venedig. Där kunde man stå och se båtar med turister åka i båda riktningarna.

Inget sjungande och stakande som i Venedig. Men människor i båtar som styrdes av lokala guider.

Vi var ganska nöjda när vi började traska hemåt, vilket när vi är ute på rull betecknar vår husbil.

Det enda som saknades var ett glasstopp, ett sådant fick det bli.

De två kulor var som vi beställde och åt var mer åt okej-hållet, de förde inte tankarna till vare sig Nora– eller Basta kvarn-glassen.

Vi hade funderingar på att dra vidare direkt när vi stod utanför husbilen. Men det blev istället var sin kopp kaffe, en liten tupplur – och en natt till på ställplatsen innan vi nästa dag drog vidare för att upptäcka mer av Alsace.

Stefan 25 augusti 2026