Cascais

Cascais är ett sommarparadis med lång historia.

Från stenåldern, via romarriket till dagens populära turistfavorit.

Det är också staden där James Bond föddes.

Vi valde att bo i Cascais när vi besökte Lissabon under vår höstresa 2025.

Eftersom vi gärna bor utanför stora städer, och inte hittade något som passade oss bra närmare Lissabon, checkade vi in på camping Orbitur, en halvmil nordväst om Cascais centrum. Som i sin tur ligger två och en halv mil från Lissabons centrala delar.

Campingen ligger alldeles ovanför Do Guincho-stranden, en av många kända stränder i och runt Cascais.

Det var dock inte bara att gå ner stranden från campingen. För campingen begränsades av ett staket som markerade gränsen mot sanddynerna, som skiftade i form beroende på var vinden kom ifrån när det blåste.

Om vi hade velat gå till stranden hade vi fått gå via campingentrén och sedan vika nedåt. Nu var det inte aktuellt med bad eftersom vi ägnade dagarna åt att besöka Lissabon.

Dessutom blåste det stundtals och Atlanten är ju inte jättevarm i oktober vid den öppna kusten.

En kväll när vi kom hem från Lissabon och åkte bussen från Cascais centrum till campingen blåste det mycket. Eftersom vi åkte på kustvägen blev det en väldig sidvind som fick busschauffören att, precis som övriga förare på vägen, ta det lugnt. Ju närmare vi kom campingen, desto långsammare gick trafiken.

Plötsligt tog det stopp i mörkret. En bit bort såg vi bilar med varningsblinkers och folk som skyddade ansiktena när de gick på vägen, som hade smalnat betydligt. Det var mer eller mindre sandstorm, några bilar hade kört fast. Ungefär som när vi kör fast i snö på vintern.

Bussen, med sin högre frigång, klarade av att köra genom sanden, medan en bärgningsbil vi mötte blev svaret för att lösa de fastkörda bilarnas problem.

Nästa dag när vi skulle till Lissabon kom inte bussarna på den linjen. Vi fick inget besked om varför, men när vi efter en dryg timmes väntan bytte hållplats och tog en annan buss fick vi förklaringen; sand täckte en del av vägen.

I två dagar hade vi passerat genom Cascais. Både till och från Lissabon när vi bytt transportmedel vid järnvägsstationen.

Den tredje dagen lämnade vi Lissabon tidigare för att lägga ett par timmar i Cascais, då vi nästa dag skulle åka till Sintra och sedan till Albufeira på Algarvekusten.

Genom fönsterrutan på tåget, som tar ungefär 45 minuter för att åka de 25 kilometerna, följde vi till en stor del havskanten. Ju närmare Cascais vi kom, ju fler badstränder.

Vi klev som vanligt av vid järnvägsstationen, men istället för att ta bussen mot campingen promenerade vi mot havet. Vi hade inte läst på så mycket om Cascais, visste i stort sett bara att det var en populär semesterort dit både kändisar och ”vanligt” folk åkte för att bada, sola, vila och roa sig. Och det var ju där legendariske fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson hade sin portugisiska bas – även efter att han hade gjort Benfica till portugisiska mästare.

När man kollar på vad man inte ska missa om man besöker Lissabon brukar Cascais, på Estorilkusten, finnas med på listorna. För stränderna, restaurangerna och en massa annat.

Eftersom jag är intresserad av historia googlade jag upp lite sådan om staden och kunde bland annat läsa att de första människorna slog sig ner i området redan på stenåldern.

Romarna gillade också klimatet och den strategiska positionen. Oavsett vilka som styrde och ställde genom åren på denna del av den Iberiska halvön var de intresserade av att ha med det som senare blev Cascais i sitt område.

Grunden till dagens semesterparadis las när kung Luis 1870 bestämde sig för att Cascais skulle bli hans sommarplats. Andra följde kungens exempel – sedan dess har Cascais varit en badort.

Vi promenerade i riktning mot det som benämns som stans historiska centrum.

Lufsade sakta på ganska smala gator och genom gränder. Stannade till vid någon butik här och där.

I entrén till en fotbollsbutik stod fotbollsstjärnan Ronaldo och såg ut över gatan. Som docka, alltså. Den riktige nationalidolen köpte nyligen ett av Cascais dyraste och lyxigaste hus – naturligtvis nära vattnet.

Cascais har ju rykte om sig att vara lyxigt, men det var inget som vi tänkte så mycket på när vi gick omkring på gatorna.

Visserligen påminde den stora gatan Alameda Combatentes de Grande Guearra oss lite, väldigt lite, om när vi korsade Hollywood Boulevard för många år sen. Men i övrigt var det inte lyx vi tänkte på.

Det var i mitten av oktober och det var ingen högsommarträngsel på gatorna, men där fanns ändå en hel del folk.

Ju närmare havet vi kom, desto fler människor.

Bland det som fascinerade oss mest var mönstret på de stenbelagda gatorna. Det såg ut som att det var vågor på gatorna, men när vi förberedde oss för en ojämn vandring visade det sig att det var plant. Fascinerande och väldigt läckert utfört.

Innan vi nådde den västra delen av Ribeirastranden (det var ingen lång promenad, trots att vi tog en omväg var det bara en knapp kilometer) kände vi båda att vi behövde en glass. Det var lätt fixat, även om utbudet av glasskiosker inte var jättestort.

Vi satte oss och såg ut över stranden, som var välbesökt. Det var inte jättevarmt i luften, men när eftermiddagssolen lyste över stranden längst in i Cascaisbukten var det ändå tillräckligt varmt för att ligga på stranden och sola.

Några badade också medan ett gäng spelade beachvolley.

Vi hade ju inte badat sedan vi åkte hemifrån och jag blev väldigt sugen. Men vi hade inte velat släpa på badkläder i Lissabon och hade således varken badbyxor eller baddräkt med oss. Vilket jag ångrade.

Det hade varit värt att packa ryggsäcken för att bada mitt i Cascais.

Vi fick nöja oss med att göra som många andra, titta ut över stranden och glädjas åt hur bra de på stranden nedanför hade det…

Om vi hade satt av mer tid och planerat Cascaisbesöket ordentligt hade vi utforskat stan på ett annat sätt. Nästa gång vi kommer dit ska vi kolla mer på de historiska byggnaderna och – framförallt – ta oss till Cascais berömda kasino.

När vi var i italienska Matera på hösten 2023 stod vi bland annat vid kurvan där James Bond (då spelad av Daniel Craig) svängde med sin Aston Martin i början av filmen No Time to die.

Men några James Bond-filmer hade det kanske inte blivit om inte kasinot i Cascais hade funnits. För det var där författaren Ian Fleming fick inspiration till Casino Royale, den första boken om agenten med rätt att döda.

Vi tog en annan väg tillbaka till järnvägsstationen. Bilden av Cascais som en charmig semesterstad förstärktes medan vi promenerade.

Vi säger som när vi besökt andra intressanta platser som vi bara skummat av lite på ytan: Nästa gång…

Stefan 23 januari 2025