Cancale

Nån gång i livet ska man ju äta ostron.

Och varför inte ha premiären i Frankrike när man har vägarna förbi det som kallas ostronhuvudstaden i Bretagne.

I Cancale slörpade vi för första gången i oss denna havets läckerhet.

En del orter hade vi koll på innan vi åkte hemifrån. Ni vet sådana där ställen som man tänker att är vi bara i närheten så åker vi dit. Cancale tillhörde inte den kategorin.

Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju, hade jag inte ens hört talas om den. Inte ens när jag fick namnet stavat för mig fick jag någon som helst igenkänningsreaktion.

Jag betraktar mig själv som skaldjursälskare. Kan trycka i mig nästan hur mycket räkor och kräftor som helst. Och de gånger jag har kommit nära en bit hummer (jag fiskar inte och tycker det är lite väl dyrt att köpa) har jag glatt ätit det också.

Och musslor funkar perfekt som del i en skaldjursgryta eller skaldjurspasta.

Men ostron. Det har jag aldrig ens varit frestad att testa. Och det fanns inte med i planerna den här gången heller trots att vi tänkte tillbringa minst en vecka nära eller vid den franska Atlantkusten.

Men ibland händer saker och ting på ett annat sätt än man har tänkt sig.

Vi kom till Frankrike på vår höstresa i början av september. Tillsammans med våra kompisar Martin och Carina besökte vi bland annat Honfleur, Omaha Beach och krigskyrkogårdarna vid den del av den franska Atlantkusten som kallas landstigningskusten för den avgörande betydelsen när tyskarna trycktes tillbaka i slutet av andra världskriget.

När vi var i fantastiska Mont-Saint-Michel bestämde våra vänner med hjälp av sina mobiltelefoner att de skulle träffa andra vänner – i Cancale. De vännerna var just där av en anledning: de älskar ostron.

Anette och jag hade tänkt svänga söderut, siktade in oss på någon av vingårdarna som ingår i France Passion. Men när vi fick frågan om att haka på till Cancale tvekade vi inte.

Det var inte ens fem mil att köra från Mont-Saint-Michel om man valde att köra på den mindre vägen, närmare havet. Den större, utan så många små samhällen att ta sig genom, var över fem mil.

Ett tufft val. För båda skulle, enligt Google maps, ta knappt 50 minuter; 47 minuter för den längre, 46 för den kortare.

Vi bestämde oss för att tjäna in den minuten. Om vi sparade någon diesel är dock ytterst tveksamt. För så många stopp och start som vi upplevde under den sista milen upplever man annars bara i kökörning.

Det var inte speciellt många bilar vare sig framför eller bakom oss. I början. Men det var oerhört tätt mellan guppen. Ni vet, såna där upphöjningar som ska sänka farten på bilarna. Inte bara vid övergångsställena, utan så fort vägplanerarna hade minsta misstanke om att det skulle finnas utrymme att trycka på gasen hade det byggts ett gupp.

Personbilarna saktade in ordentligt innan de körde över. För oss handlade det inte bara om att sakta ner, vi stod i princip stilla när vi började rulla över. Det handlade inte bara om att guppen var tillräckligt höga för att sätta fart på det mesta inne i husbilens köksdel. Nej, framförallt var det ett par bultar under överhänget där bak på husbilen som skrapade i om vi inte körde så långsamt som det bara gick. Inte ens krypande i ordets rätta bemärkelse hjälpte några av gångerna. Det gnisslade rejält.

Men vi kom över och genom strandvägen. Nu är bultarna, som håller bilens vattendunk, kapade. De sista onödiga bitarna är nu så långa som de behöver vara, överflödet är borta. Sedan dess har vi fortsatt köra försiktigt över gupp, men ljudet från skrapande metall mot asfalt eller betong lämnade vi i stort sett kvar söder om Cancale.

När vi kom nära havet såg vi att det fanns en del som såg ut som fiskare en bit ut i det grunda vattnet. Vi hade sett skillnaden mellan ebb och flod i Mont-Saint-Michel, där det uppgavs vara ungefär sju meter mellan högt och lågt just när vi var där.

Skillnaden var inte mindre i och runt Cancale, som ligger på den västra sidan av Mont-Saint-Michelbukten.

På en skylt om tidvattnet läste jag att skillnaden där kunde vara upp till 16,1 meter.

När vattnet försvann utåt jobbades det hårt för att skörda ostronen. Vi såg också hur traktorer med släp körde ut på den sörjiga bottnen och återvände med leriga ostronfiskare och fulla korgar på flaket.

Vi hade kollat lite på appen Park4night innan vi kom fram. Det fanns några parkeringplatsalternativ närmare centrum i den lilla staden.

Men vi valde istället en utmärkt ställplats som ingår i den franska ställplatskedjan Camping-Car.

Bord var bokat på en restaurang, naturligtvis med ostron som specialitet, inne i Cancale. Medan vi stoppade i oss något enkelt för att hålla hungern borta tills vi tog plats vid restaurangbordet fick vi lite underhållning på ställplatsen.

En husbilskörande man och hans fru var inte riktigt överens om hur nära han kunde köra ett träd utan att köra på det.

Hon ropade vi några tillfällen för att få stopp på honom, han svarade med att skrika tillbaka och backa för att direkt köra framåt igen. Tills hon återigen protesterade.

Det slutade med att han parkerade bilen på en annan plats. 

När vi närmade oss middagstid, alltså den tid då vi gärna äter middag på kvällen, plockade vi ner elcyklarna från husbilen. Det var enkel cykling, nästan bara nedför. Elen behövde knappt användas.

När vi kom ner till havet var det som att någon hade dragit ur proppen, vattengränsen var långt ut.

Vid den stora piren stod en fiskebåt på havsbotten, hela båten var synlig.

På andra håll lutade segelbåtar kraftigt i väntan på att de skulle resa sig igen.

Medan båtfolket fick vänta på sin möjlighet var det full fart på traktorerna med släpen. På nära håll kunde vi följa hur de lastades fulla med ostron för att sedan köra på lerbottnen och upp för en ramp tills de var på gatunivå.

Det gällde att hålla sig en bit därifrån för att inte bli nerskvätta.

Medan solen började gå ner fylldes restaurangerna utefter kajen. Jag tog en kort promenad förbi de närmaste husen och så låste vi fast våra cyklar.

Inne i restaurang La Mére Champlain var det lätt att förstå att mycket handlade om ostron. Servitriser och servitörer småsprang mellan borden med fat fyllda med skaldjur. Plus tillbehör.

Vi beställde tre ostron var med fisk som huvudrätt. Efter att ha tryckt ut lite citron ovanpå var det dags att sörpla och smaka. Direkt från skalet, alltså.

Första intrycket: sådär. Andra intrycket när själva ostronet rullade in i munnen: ännu mer så där.

Jag åt upp mina tre utan större entusiasm. Där och då insåg jag att det fick räcka så.

Nu har jag ätit ostron i det franska ostronbältets huvudstad. Been there, done that, som det heter på nysvenska.

Jag behöver inte testa någon mer gång.

Middagens stora behållning (fisken var bra) var istället att studera vår kompis Martin när han provsmakade.

Inte ostronen, men sniglarna. Snigel är och kommer alltid att vara ett ord jag aldrig kommer att koppla ihop med mat.

Men Martin gav det en chans.

Hans kamp för att få ner de tre sniglar han hade beställt finns på mina bilder, jag kommer aldrig att glömma hur han slöt ögonen och nästan stelnade när han började tugga.

– Nu har jag gjort det, behöver inte göra det igen, sa Martin när han var klar.

Medan vi hade suttit inne och ätit på restaurangen hade det mörknat ute och vattnet hade kommit tillbaka. Segelbåtarna som hade lutat på botten hade rest sig igen.

Nedförsbacken mot havet hade förvandlats till kraftig uppförsbacke när vi trampade tillbaka till ställplatsen.

Jobbigt? Nej, inte med elcykel. det var bara att sätta elen på max och trampa vidare.

Stefan 6 januari 2025