Cadiz

Spår efter romarna finns på många håll i Europa, även i Spanien.

Men staden Cadiz har en betydligt äldre historia än så.

Där har folk bott oavbrutet sedan 1100-talet – före Kristus.

Klart att vi ville kika på en sådan historisk gigant.

Vår höstresa har tagit oss till fina städer som San Sebastián, Porto, Lissabon och Sevilla – alla självklara besök om man åker runt Iberiska halvön.

Att vi på väg mellan Sevilla och Gibraltar (inlägg kommer senare) skulle svänga in till Cadiz var inte lika självklart. Men efter ett tips från min kompis Espen, Spanien-expert i ordets rätta bemärkelse, var det givet att vi måste dit.

Trots att jag aldrig tidigare varit i närheten var Cadiz ändå ett namn som kändes välbekant. Först kunde jag inte komma på varför.

Men så drog jag mig till minnes att det var något med en fiskebåt hemma i hamnen i  Fiskebäck. En googling visade att det var just det. En av de fiskebåtar vi regelbundet passerar när vi är ute och går hemmavid heter Cadiz – hemmahamnen är Fiskebäck, men den är registrerad i danska Thyborön.

Men nu handlade det om staden Cadiz.

Vi hade som vanligt kikat på Park4night efter någon plats där vi kunde parkera husbilen i så där ett dygn. Parking Caravanas El Mini blev lösningen. En gratisparkering med skyltar som visade att husbilar var välkomna.

Åtta kilometer från gamla stan på andra sidan broarna, buss mindre än hundra meter från parkeringen.

När vi kom fanns där några husbilar parkerade, framåt kvällen var det i det närmaste fullt.

Eftersom det var skönt väder och det fanns en strand vid de gamla kvarteren hade vi med oss badkläder i ryggsäcken när vi gick mot busshållplatsen.

Google maps har ofta bra uppgifter om lokaltrafiken. Där såg vi att en av bussarna från ”vår” hållplats gick direkt till stranden som heter Playa Caleta och ligger alldeles vid de gamla kvarteren.

Lite tveksamma blev vi när bussen inte kom på utsatt tid. Men när den kom blev vi överraskade på ett annat sätt.

Lokalbussen var en bekväm turistbuss med höga, mjuka säten. Efter att ha åkt skakig buss i Sevilla var det en dröm att få sjunka ner i ett mjukt Cadiz-säte.

Vi åkte över den häftiga bron med det snärtiga namnet Puente La Constitución de 1812 – 1812 års konstitutionsbro på svenska. Den stod klar 2015 till en kostnad av över fem miljarder kronor.

Namnet kommer från att konstitutionen från 1812 skrevs i Cadiz. Och sådant ska givetvis uppmärksammas med en bro. Den är på många sätt en höjdare i europeisk toppklass som drar blickarna till sig när man närmar sig.

Vi klev av vid ändhållplatsen, det var bara att korsa gatan så var vi framme vid den fina sandstranden. Det var skönt att glida ut i det varma vattnet, även om bottnen var så där. Som det ofta är på platser med kraftig ebb och flod.

Det är ju vanligt att man får betala för solskydd runt om i Europa. I Cadiz var det, åtminstone under lågsäsong, gratis att hålla sig undan den starka solen under solskydd.

Badet var ett mål med besöket, men bara ett delmål. För vi skulle ju ut på upptäcksfärd.

Från stranden hade vi sett att många människor promenerade på den långa piren ut till fästningen en bit ut i havet. Självklart skulle vi göra likadant.

Vi gick upp från stranden och promenerade på den fina strandpromenaden med stadsbebyggelsen på ena sidan och stranden på den andra.

Vid porten som leder ut mot fästningen satt en del människor på en restaurang och åt, drack och tog det lugnt medan vi andra passerade på väg till och från San Sebastián-fästningen från 1700-talet.

Men staden Cadiz är nästan tre tusen år äldre. Redan på 1100-talet före Kristus grundades den första staden på platsen och sedan har där alltid bott människor vilket gör Cadiz till den stad i Europa där folk har bott längst utan avbrott.

Några spår från den tiden finns dock inte, tyvärr.

På väg ut till fästningen gjorde vi några iakttagelser utöver att det blivit ebb som blottlade stenbotten mot fästningen.

En kvinna i bikini stod en bit ut på de blottade stenarna och kastade vad som såg ut som bröd i vattnet. Att fiskarna nappade på denna för dem märkliga och onaturliga föda bekräftades av hur vattnet kokade framför kvinnans fötter.

Längre ut stod några män på olika platser och fiskade med spö. Om de fick något eller vad de hade för klädsel var omöjligt att se i det skarpa motljuset som den sjunkande solen åstadkom.

Väl ute på fästningen tog vi ett varv, funderade på hur det stridits där och i grannskapet och återvände sedan till fastlandet.

Där väntade våra vänner Magnus och Tina Strandberg med sina cyklar. För femte gången, men inte den sista, under vår resa träffades vi. Den här gången för att hänga en liten stund över en middag på restaurang.

Vi gick utmed havet mot de gamla delarna av staden. Beundrade gamla stans skyline som till en del bestod av katedralstorn.

Men vi såg även söderut där den långa stranden tycktes fortsätta i all evighet nedanför diverse hotell och andra byggnader.

Vi gick inte så djupt in i gamla stan, stannade alldeles bakom den stora katedralen. Där fanns en restaurang som visade sig vara alldeles utmärkt och värd sin höga poäng på googlemaps-rankingen.

Mätta och belåtna gav vi oss hemåt i mörkret. Magnus och Tina cyklade åt sitt håll medan vi tog en buss. Återigen en turistbussliknande lokalbuss, men denna gången åkte vi istället över den äldre José León de Carranza.

Vi kände oss dock inte färdiga med Cadiz. Vi ville promenera i lite gränder, kolla torgen, saluhallen och känna på folklivet i denna historiska stad.

Nästa morgon var vi tillbaka vid busshållplatsen och tog återigen bussen till centrum.

Huvudmålen var saluhallen Mercado Central de Abastos de Cádiz och katedralen. Återigen funderade jag på min faiblesse för saluhallar, men den måste ha något med färgerna och dofterna att göra. Fräsch mat upplagd framför ögonen istället för den inpackade vi oftast lägger i kundvagnen när vi handlar.

Vi hade bestämt oss för att inte lägga för många timmar i Cadiz gamla stad. Vi siktade på att komma ner till Gibraltar i hyfsad tid, i fall det skulle finnas en möjlighet att bada.

Men promenaden genom trånga och lite mindre trånga gator och gränder gav en ny, härlig upplevelse av en stad vi aldrig hade varit i tidigare.

Det var inte bara turister som var ute och gick, många såg ut att tillhöra lokalbefolkningen. På kaféer och barer satt en blandad kompott av människor och åt frukost.

Som vanligt stannade vi otaliga gånger och plockade upp mobiltelefonerna för att med kamerans hjälp föreviga det vi just såg.

Det tog ändå inte så lång tid tills vi stod utanför saluhallen, prydd av målningar i blått och vitt.

Eftersom det var ganska tidigt på dagen hade alla inte packat upp alla varor, men det fanns tillräckligt för att stilla mitt begär efter innehåll i saluhallar.

Fisk och skaldjur duschades fräscha, ändå var det inte det vi föll för att köpa.

Inte heller det väldigt stora fiskhuvud som fanns som en spännande dekoration (eller för att ätas) hos en fiskhandlare.

Som fruktälskare hade jag däremot svårt att stå emot de läckra frukterna. Det blev några clementiner, en drakfrukt och ett kilo blå vindruvor.

I ett annat stånd handlade vi gott bröd.

Utanför saluhallen klev vi upp på våra höga hästar, eller rättare sagt höga barstolar, på en uteservering. Var sin café con leche var perfekt medan vi såg en gatumusiker plocka upp instrument, förstärkare och myntlåda inför dagens första spelning medan folk gick eller sprang förbi.

Vi tog en annan väg tillbaka, för katedralen behövde vi stifta närmare bekantskap med. På det stora torget framför den stora kyrkan sattes bord och stolar i ordning inför att kunderna skulle börja komma.

Några turistgrupper gick omkring med sina guider, som var utrustade med höjda paraplyer eller andra föremål för att likt fåraherdar hålla reda på sin flock.

Den som regelbundet läser vår blogg vet att vi alltid dras till minst en kyrka per besökt stad.

Dessutom vill vi helst gå in för att även se insidan. Så blev det även denna gång.

På vägen tillbaka till bussen upptäckte vi nya gränder och torg och tog nya bilder.

Cadiz blev ännu ett stadsbesök värt att skriva hem om.

Stefan 28 oktober 2025