Bufones de Pria

Det kraftiga ljudet kom underifrån genom hål i berget.

Hade det bara gått ordentliga vågor eller varit högvatten hade vi även kunnat se havsvattnet spruta rakt upp ur berget.

Bufones de Prias kända blåshål eller verkligen en speciell upplevelse.

När vi i september var ute på vår höstresa med husbilen ville vi se och uppleva så mycket som möjligt på vår väg runt Iberiska halvön.

Vi hade varit i Bilbao i norra Spanien och var på väg västerut till Llanes där vi skulle uppleva stränderna vi läst om. Vi ville också se den medeltida stadsmuren plus lite annat som ger historiska vibbar.

Vi hade på Park4night-appen hittat ett flertal parkeringar där vi skulle kunna stanna med husbilen en eller ett par nätter, så vi kände oss glada i hågen på väg mot vårt mål.

Men så körde vi in i Llanes och hela den första parkeringen vi spetsat in oss på var inhägnad med plastband. Vi fortsatte till nästa parkering och det var likadant. Inhägnat med plastband.

Vi hade läst att man även skulle kunna stå utmed vissa gator. Vi fortsatte en bit för att se om det gick att stanna till nånstans och nu var det avspärrat med plastband och koner. Vi körde in till kanten och började fundera på hur vi skulle gå tillväga. Då såg Stefan en polisbil som han stoppade för att höra var vi skulle kunna stanna.

Poliserna berättade att just när vi kom dit höll hela stan på att förbereda sig för en stor motortävling. Alla parkeringar var avspärrade, men vi kunde eventuellt ställa oss en bit bort i några timmar. Poliserna vågade dock inte ge några löften om att det skulle gå.

Just då kändes inte det som att vi inte skulle prioritera Llanes. Vi beslöt oss för att istället åka vidare till Bufones de Pria nån mil bort. Där skulle det finnas lite häftiga naturfenomen som lockade oss.

Den sista delen av vägen dit var väldigt smal och kurvig, men det skulle finnas platser att parkera husbilen på.

Och vi hittade en parkering utmed vägen. Pratade med en man som bodde alldeles bredvid så att det var okej att stå där.

Vi fick klartecken och bestämde oss för att äta lite lunch innan vi gav oss iväg. Vi hade läst att man behövde bra skor och Stefan tog fram ett par vandringsstavar.

Vi hade inte gått så långt när vi såg en liten skylt mot Bufones de Pria. Stefan tog fram telefonens gps och så började vi vår vandring. Gpsen visade två utsiktspunkter och vi följde en stig med ganska höga buskar på båda sidor.

Ju längre in vi kom på heden, ju tätare blev buskarna varav en del var utrustade med taggar. Jag hade långbyxor på mig och det var ett mycket bra val. Stefan gick i kortbyxor, är man på semester så är man…

Jag travade på i en ganska bra takt och det var vasst och eländigt för buskarnas grenar nådde här och där en bra bit upp på benen.

Stefan som då inte var direkt snabb, dryga fyra månader efter sitt knäledsbyte, tyckte det var ganska jobbigt med de vassa grenarna.

Vi kom efter ett tag till den första utsiktspunkten.

Där hade kalkstensklipporna efter tusentals år med rejäla vågor bildat tunnlar i berget. Det var riktigt häftigt att se.

Beroende på var man stod såg man olika håligheter i berget.

Om man istället vände sig bort från havet låg bergen runt om oss. Vi njöt, det var oerhört vackert.

Vi fortsatte uppför berget en bit och kom till nästa utsiktspunkt. Då såg vi klippväggarna som stupade lodrätt och ännu fler håligheter längre bort.

Vi såg oss omkring och det var verkligen en vacker plats och insåg att det bara var vi som tagit den vägen.

En bit längre ner såg vi en hel del människor som satt och lyssnade och tittade rakt ner mot marken.

Vi hade egentligen kommit helt fel dag. Vi skulle kommit hit en dag med rejäla vågor, då hade naturfenomenet vi ville uppleva varit än häftigare än det vi nu fick uppleva.

I Bufones de Pria finns blåshål i marken. Det är erosion av havet och regnet som gjort sprickor och hål, som skorstenar som förbinder havet med land.

När det är vågor blir det ett tryck upp i hålorna och det uppstår märkliga ljud. Det kändes nästan lite läskigt i början. Var man än gick hördes de konstiga ljudet och ibland lät det som att vattnet nästan kokade under oss. Vill du höra hur det låter kan du klicka på Youtubefilmen här nedanför.

Hade vi varit där en blåsig dag, eller en dag med bara lite mer vind, hade vi även kunnat få uppleva vattenstrålar sprutandes högt upp ur berget.

Ebb och flod har också betydelse. Vid högvatten kan det också spruta upp ur hålen och det ska vara en riktigt häftig upplevelse. Om man vill planera ett besök i Bufones de Pria går det att kolla in tidvattenkalendern för området. Vi har inga problem alls att förstå att det beroende på väder kan vara nästan magiskt vackert där ute.

De stupande klipporna, bergen som nästan omringade platsen vi var på, ja, vi var väldigt glada att vi tog oss dit. Det fanns skyltar som beskrev fenomenet och det var folk som talade flera olika språk runt om oss.

När vi skulle gå tillbaka till husbilen tog vi, istället för den väg vi kommit, den väg som alla andra tagit. En vanlig grusväg som övergick i asfalt.

Utmed viken som övergick i floden Aguadamia och in emellan en del bondgårdar och hus.

Vill man kan man vandra på en led från Llanes och uppleva ännu fler blåshål. Leden ska vara lättvandrad och ta cirka fyra timmar. Hade vi varit som vanligt hade vi gärna vandrat den leden, nu fick vi ta det lite lugnare. En överansträngd knäled ville vi undvika.

Sakta men säkert tog vi oss tillbaka till husbilen för att bege oss till nästa stopp, Cudillero, en otroligt mysig fiskeby, och därefter Rinlo med sin skaldjursgryta.

Anette 9 december 2025