Brygge

Brygge var en gång i tiden en av världens mäktigaste städer.

Numera är den belgiska världsarvsstaden en turistmagnet.

Att strosa omkring i Brygges historiska delar och ta en båttur på kanalerna är en njutning.

Brygge är ett namn som följde med mig genom en stor del av mitt yrkesliv.

Första gångerna jag hörde talas om stan var när förre Gaisaren och landslagsspelaren (med i det svenska VM-laget 1970) spelade där.

Efter att jag började på GT 1974 stötte jag då och då på den välkända klubben. Jag, precis som de flesta av mina kolleger, var noga med att skriva Brügge, med tyskt ü.

Jag vet inte hur många gånger genom åren jag korrigerade texter så att det (jag tror att det var efter nyhetsbyrån TT:s rekommendationer) verkligen stavades med ü.

Men! När jag för kanske 15 år sedan kollade på klubbens hemsida stod det FC Brugge. Jag kollade på fler ställen, men FC Brugge var namnet. Jag hade gjort fel under säkert 30 år.

När jag nu kom till Brygge (svensk stavning) gick jag till klubbens souvenirshop på Steenstraat för att verkligen få en hundraprocentig bekräftelse på hur saker och ting ligger till.

Nu har jag bildbevis och har dessutom läst på igen. Brugge är den flamländska stavningen, på franska skrivs det Bruges – och på tyska Brügge.

Så skönt att äntligen veta.

Vi kom till Brygge på eftermiddagen efter att ha gått runt i Gent (inlägg kommer så småningom) fem bil bort. Det finns en ställplats inne i stan som vi funderade på, men vi valde att istället ta oss till campingen Klein Strand i Jabbeke, en dryg mil från centrala Brygge.

En god anledning var att vi där kunde använda vårt ACSI-kort för att få ett lägre pris. Campingen var välutrustad och ren, platserna stora.

På morgonen nästa dag drog vi tillsammans med våra kompisar Martin och Carina, som kommit i sin egen husbil, in till stan. Busshållplatsen låg knappt en kilometers promenad från campingen, färden till busstationen inne i Brygge tog en knapp halvtimme.

Jag var den ende av oss som hade varit där tidigare, men jag hade inte så mycket att komma med eftersom det var över 30 år sedan.

Men själva grejen var att vi skulle ta oss till Brygges historiska centrum som är så speciellt att det finns med på Unescos världsarvslista.

Carina fixade en papperskarta så att vi slapp göra slut på vår surftid i våra mobiler för att hålla i gång de digitala kartapparna.

Det gick snabbt att ta sig från stationen till de närmaste fina husen.

Och efter bara några minuter började vi se de första kyrktornen att sikta mot.

Vi tog det verkligen lugnt och det berodde inte på att jag fortfarande går lite långsammare efter mitt knäledsbyte. Det fanns helt enkelt så många intressanta hus att vi stannade på många ställen.

Spetsiga fasader, lustiga figurer högst upp och många olika färger gav ett minst sagt varierat intryck.

Vi brukar försöka besöka kyrkor i de städer vi besöker. Det är alltid intressant att se hur de ser ut på både utsidan och insidan.

Vårt val föll på den väldiga Sint-Salvatorskathedraal. När vi närmade oss och kyrkporten öppnades hörde vi den mäktiga orgeln. När vi kom in såg vi hur en del besökare stod vända mot den väldiga orgeln med alla sina pipor längst bak i lokalen.

Vi gjorde likadant, satt eller stod och lyssnade medan den osynlige men skicklige organisten fortsatte att fylla kyrkan med klassiska Bach-toner.

När vi gick framåt i kyrkan och såg åt sidorna och upp i taket insåg vi hur stor den verkligen är.

Mosaikpartierna släppte in varierande mängder av ljus, många tavlor och annan utsmyckning fanns på väggarna att studera under vår långsamma promenad inne i kyrkan.

På ett ställe såg något jag inte har sett förut. En liten vit klänning fanns i mitten, på ena sidan kunde man läsa på fyra språk om hur det arbetats med mänskliga rättigheter i kyrkan och en form av ursäkt till alla som har råkat ut för sexuella övergrepp inom katolska kyrkan.

Väderapparna hade förutspått regn över Brygge under vårt besök, men när vi klev ut ur kyrkan möttes vi istället av solsken.

Vi gick Steenstraat ner mot Marknadstorget och fortsatte fascineras av alla byggnader med sina olikheter.

Flera gånger kände vi dofter som fick oss att stanna till och gå in och kolla i chokladaffärerna. För det var därifrån dofterna kom.

Belgisk choklad är världsberömd. Självklart köpte vi med oss lite grann att ha till eftermiddagskaffet.

Chokladutbudet var stort. Vad som närmast såg ut som rostiga skruvar och verktyg var i själva verket konstverk i choklad.

Längst in i en av butikerna stötte vi på ett oväntat stort utbud av sexchoklad. Inte kexchoklad. Sexchoklad. Lätt rodnande och lite fnissiga gick vi till kassan och betalade för våra fyrkantiga chokladkakor och några kakor.

När Steenstraat tog slut tog det stora Marknadstorget vid.

På torget samsades promenerande människor med hästdroskor och guidade turer med stora eller mindre grupper. Det klassiska guideredskapet paraply syntes guppande upp och ner i täten för kolonner i alla riktningar.

När man står på Marknadstorget är det lätt att tänka tillbaka till medeltiden då Brygge var ett centrum för handel över stora delar av världen.

Dagens Brygge har inte samma position, men dagens historiska byggnader påminner om en svunnen storhetstid.

Som Belfort, det väldiga klocktornet. 83 meter högt är det ett landmärke som syns över hela stan. I botten finns ett museum, som vi inte besökte.

Vi var heller inte speciellt frestade av att testa att gå upp till toppen, vilket några andra gjorde.

Vårt mål var istället att ta oss till en av startplatserna för kanalbåtarna. Vi valde ut en på kartan som låg bra till och gick däråt.

På vägen gick vi förbi stadshuset, en av Belgiens äldsta byggnader. Många anser att den även är en av landets vackraste byggnader.

Själv tycker jag att det finns en del konkurrens om det epitet även om många konkurrenter är betydligt mindre  än den mäktiga kolossen vid Burgtorget.

Vid ännu en chokladbutik fanns en biljettkiosk där vi kunde köpa var sin biljett för 15 euro att använda för den ungefär en halvtimme långa båtfärden.

Båtens förare, för övrigt samme person som guidade oss genom båtens högtalarsystem under färden, stod och hjälpte folk att kliva i.

När han hörde vår svenska sa han ”Hammarby”. Svaret blev ”nej, Göteborg”, men det hjälpte inte. Hammarby var det som gällde.

Att åka kanalbåt i Brygge ger lite Paddan-vibrationer. Det är visserligen lite trängre med en helt annan mängd hus vid vattnet, men känslan av att ducka under broarna kände vi igen från vår hemstad Göteborg. Inte minst från Osthyveln, som den sista bron på väg ut i Göta älv kallas.

Föraren/guiden körde lugnt och stadigt i den trängsel som skapades av massor av olika båtar packade med turister. Han pratade hela tiden, men det var lite svårt att uppfatta vad han sa eller när han växlade språk.

Att hans huvudspråk var flamländska var det ingen tvekan om, men jag uppfattade också att han berättade på engelska och franska.

Husen utefter den namnlösa kanalen (vi jagade förgäves ett namn, men hittade endast att det inte fanns något) ligger verkligen vid kanalen. Hustegel sticker ner i vattnet, fönster är bara några decimeter upp.

Och på flera ställen satt folk och åt alldeles vid vattnet när vi passerade.

Lite känsla var det också att jämföra med hur det är hemma när turister på passagerarbåtar på väg ut i Göteborgs södra skärgård står på däck och vinkar när lokalbefolkningen kommer i sina egna båtar. Fast tvärtom.

I Brygge vinkades det från broar och kajer till turisterna i de låga båtarna på vattnet.

Fast jag är lite tveksam till att det var Bryggebor som vinkade. Jag gissar att det var andra turister som vinkade för att vara trevliga.

Drygt en halvtimme efter starten la vi till på samma ställe som där vi började. Föraren/guiden tog samma position som tidigare. Den här gången för att hjälpa sina kunder upp på bryggan.

När vi skulle lämna båten och jag, med mitt stela knä, undvek hans vänligt utsträckta hand och istället valde att greppa bryggan på mitt eget sätt, förklarade mannen att han ändå bara hjälpte såna som höll på Hammarby.

En sväng bland restaurangerna utefter kanalen gjorde att vi istället valde Mozarthuys utan kanalutsikt. Det blev lite billigare lunchpasta på det viset.

Ni vet kanske hur det är när man har trampat runt i en stad i några timmar. Man blir trött. Vi tog ungefär samma väg tillbaka och såg fler saker att betrakta.

Min fru och våra två kompisar lämnade på min uppmaning mig vid busstationen när de gjorde en kort avstickare till Smidesporten, en av Brygges fyra ursprungliga stadsportar.

När vi stod och väntade på bussen under busstationens tak för att åka hem till campingen kom regnet.

När vi klev av på vår hållplats hade det slutat och himlen var återigen mestadels blå.

Tänk om vi kan ha det så under hela tiden när vi nu drar vidare söderut.

Stefan 4 september 2025