Bilbao

Bilbao grundades på 1300-talet.

Men dagens besökare börjar ofta med något av betydligt senare datum: det världsberömda Guggenheim-museet.

Och det är ett, åtminstone för oss, väldigt speciellt museum.

Men vårt Bilbao-besök innehöll också ett oerhört överraskande möte.

När man som vi åker runt i husbil letar man ständigt efter bra platser att stå på. Ibland för natten, ibland bara för ett kort besök på några timmar.

Efter fem nätter i San Sebastian skulle vi stanna två i Bilbao – och hittade den perfekta platsen.

Efter att, på uppmaning av en av gpserna, ha kört lite för långt mot stan vände vi i en rondell (ja, det finns alltid en rondell inom räckhåll även i norra Spanien) och lydde uppmaningen på en gul skylt som förkunnade att vi skulle svänga vänster för att komma till en plats för autocaravanas (husbilar).

Högt uppe på ett berg fanns plats för ett 70-tal husbilar, däribland vår.

Men det som slog oss var inte främst att ställplatsen var utrustad med allt vad en husbilsägare på rull önskar sig (inklusive färska baguetter på morgonen). Nej, det som fick mig att gå och ställa mig framför vår parkerade husbil var utsikten.

Nedanför oss låg bokstavligen hela stan, utsikten var enorm. Jag behövde ingen vanlig karta eller google maps för att konstatera att den väldigt stora byggnaden lite åt vänster var fotbollsstadion där Athletic Bilbao spelar sin matcher i spanska ligan.

Efter en stunds sökande med blicken förstod jag även vad det var för en byggnad som blänkte till lite grann en bit därifrån; Guggenheim-museet.

Och det var ju ett ställe som fanns högst upp på vår lista.

Vid många stadscampingar och ställplatser i utkanten av städer finns en busshållplats. Bilbao var inget undantag. 58:an gick hela vägen in till centrum. En och halv euro per sträcka och det var bara att sticka fram ett kreditkort för att betala.

Vi tog bussen strax efter att vi kom på eftermiddagen. Tillsammans med Magnus och Tina Strandberg, som vi träffade förra året när de var med och arrangerade en träff för oss som har Sunliving-husbilar, följde med för ett första med Bilbao – Baskiens huvudstad.

På bussen hamnade jag bredvid en spansk man, kanske i min egen ålder. I slutet av bussresan försökte han prata med mig.

Jag försökte så gott det gick med min Duolingospanska och fick fram att vi kom från Sverige, skulle besöka gamla stan och att jag inte var speciellt bra på spanska. Jag fick dock fram att min pappa var bra på spanska, men att han är död.

Mannen svarade med att artigt, och helt oförtjänt, berömma mig för min spanska.

Som tur var hade vi regnkläder med oss. För de behövdes så fort vi klev av bussen.

Vi var lite osäkra på om vi skulle gå direkt till vänster eller först gå till nästa gata för att där svänga vänster. När jag tittade en bit framåt såg jag att min vän från bussen stod och pekade och sedan kastade en blick bakåt då och då när han gick före oss.

Efter ett tag försvann han och vi siktade på den närmaste gatan in i den gamla staden. Regnet tilltog dock och vi hade bara gått några tiotal meter innan vi insåg att vi behövde bättre regnskydd än vad kläderna gav oss.

Eftersom vår andra prioritet, efter att gå runt i gamla stan, var att äta något plockade vi upp mobilerna och googlemapsade efter restauranger.

När vi kom fram till en dörr där det enligt apparaten borde ha funnits en restaurang stod plötsligt min vän från bussen framför oss och undrade vad han kunde hjälpa till med.

När jag, med regnet studsande på huvud och axlar, sa comer (äta) blev det fart på hans ben. Han tog med oss ut ur gamla stan och fram till den kända saluhallen La Ribera, som var stängd.

Men mannen tog oss med upp till andra våningen där en gigantisk pintxosrestaurang låg.

Jag sa muy bien och gracias ett antal gånger innan jag skakade hand med mannen som tog rulltrappan ut ur mitt liv. Jag reflekterade över dessa märkliga möten som kan bli av när vi får hjälp av andra – eller tar chansen att göra något för någon annan.

Pintxos såldes från många olika diskar i den stora lokalen. Men alla hade samma pris – 2,50 euro per rätt. Nästan halva priset mot när vi åt i San Sebastian ett par dagar tidigare.

När vi gick tillbaka till bussen slapp vi regnet, men när vi klev av för att gå till husbilarna var det tillbaka och sikten över stan var inte alls så bra.

Vi väntade ut regnet dagen efter innan vi tog 58:an igen. Och egentligen var det kanske inget kortbyxväder eftersom det var knappt 15 grader i luften. Men jag har inte åkt till Spanien för att gå i långbyxor. Korta byxor fick det bli. 

Busstrafiken är både logisk och enkel i Bilbao. Att vi behövde byta till 48:an när vi kom ner till stan var lätt att förstå om man tankade ner bussappen genom en QR-kod vid någon hållplats.

Det tog inte många minuter efter att vi hade gått av bussen tills vi såg Guggenheimmuseet framför oss. Att det verkligen var det berömda museet var inget vi behövde fundera över.

Vi har varit på Guggenheimmuseet i New York – det såg inte alls ut så här. Men denna märkliga byggnad i titan, sten och glas lämnade ingen utrymme för tvekan.

Och bredvid fanns som sammanbygd La Salvebron, uppfräschad och rödmålad till museets tioårsjubileum 2007.

För säkerhets skull hade vi köpt biljetter på nätet. Som 65-plussare gick vi in för halva priset, 9 euro istället för 18. Sånt uppskattar en glad pensionär.

Vi har varit på några andra konstmuseer, typ det hemma i Göteborg vid Götaplatsen. Där handlar det om tavlor av alla de sorter. Och en del skulpturer.

Guggenheim i Bilbao är något annat.

Visst finns där tavlor i några rum, men i övrigt handlar det mycket om upplevelser.

I ett rum satt många människor på pallar på golvet och följde förundrat när allt på väggarna förändrades då alla synkade projektorer i taket växlade motiv från att vara en böljande blå vägg till att plötsligt bestå av tusentals små bilder.

I ett annat rum fanns gigantiska skapelser i rostfärgad metall där man kunde gå in och ropa lite och få ett svajande eko till svar.

I ett annat kunde man gå genom projektorprojicerade ränder i blått och rött som tycktes falla uppifrån.

Och klev man ut på en balkong kunde man se Yoko Onos önsketräd, som uppges hållas vid liv av alla besökare som önskar och skriver ner önskemålen på ett papper som hängs upp i ett ”träd” inomhus.

Ibland är det så lätt att såga konst med ett ”höhö, det där var la änna knepigt”. Och så kan man göra med mycket i Guggenheimmuseet.

Men det fick oss att aktivera oss, skaka på huvudena och dra på munnarna när vi gick igenom HELA museet.

Det är väl ungefär det konst är till för?

På utsidan fanns det mer utöver den obligatoriska souvenirförsäljningen.

Som den gigantiska spindeln, nio meter hög.

Att stå under den och titta uppåt gav ett nytt perspektiv på La Salvebron.

Vi fortsatte gå utefter Nervionfloden, som går rakt genom Bilbao. Efter en stund hördes musik, när vi närmade oss såg vi ett par som dansade tango. Ytterligare några meter fram kunde vi konstatera att det var en kvinna som förde och följdes perfekt av partnern – som var en docka.

Efter ytterligare ett par minuters promenad kom vi till fyra likadana kvinnoskulpturer med ett tjockt rep över sina axlar. Dora Salazars konstverk Las Sirgueras är en hyllning till de kvinnor som en gång i tiden drog båtar på floden.

Målet för vår promenad var gamla stan och saluhallen La Ribera. På vägen dit stannade vi till och tog en lunch på en restaurang. Men det var inte därför vi missade saluhallen även denna dag.

För La Ribera stänger dagligen klockan 14, visade det sig. Dålig research av mig, säger jag. Jag blev riktigt besviken, dock inte tillräckligt för att förlänga Bilbao-besöket med ytterligare en dag.

Däremot blev det en rejäl promenad bland alla läckra hus i gamla stan.

I vissa sammanhang kan man undra hur folk har tänkt när färger blandas hejvilt i hus som tillsammans bildar en kropp. Men ibland fungerar det ypperligt. Som i Bilbao.

Jag vet inte hur många gånger jag stannade och hur många bilder jag tog på hus bara för att de såg så läckra ut.

Ibland kryddade med fina balkonglådor, ofta prydda med inbyggda, smala balkonger där man knappast kan ha en släktmiddag trots utsökt läge, exempelvis med utsikt över floden.

Gamla stan i Bilbao med alla kaféer, barer, restauranger, butiker och torg är värd ett besök.

Med lite halvsletna ben tog vi oss till busshållplatsen för att ta bussen hem. Eftersom det var tio minuter tills bussen skulle gå och det låg en glasskiosk bredvid fanns inget val. Två kulor var i var sin strut.

När vi stod och käkade glass och väntade tyckte jag att jag såg ett bekant ansikte som var på väg förbi. Men, nej. Det kunde väl inte vara…

– Espen, ropade jag så där halvhögt för att inte verka alltför korkad om jag hade fel.

Mannen med det bekanta ansiktet stannade och vände sig om med ett minst sagt överraskat uttryck i hela ansiktet.

– Stefan Nilsson!

Visst var det min förre kollega Jonas Esbjörnsson. En god vän som jag träffar alltför sällan, men som jag lärde känna när hans Expressen köpte min GT för snart 30 år sedan.

På en gata i Bilbao.

Stefan 26 september 2025